Tillsammans med frukostmackan gjorde jag mitt pensionsval idag.

Det var inte speciellt smärtsamt. Jag föreställer mig att de få aktörer som finns kvar är ganska bra allihop. Men ett bolag som jag har en viss relation till fick mitt val. Det är ju ändå bara en liten del av inkomstpensionen som du ”spelar” med. Tanken var nog att det skulle stimulera oss till ett aktivt pensionsintresse en gång i tiden. Pyttsan! Där sket det sig, de flesta av oss ser det oranga kuvertet och allt vad därtill hör som smått traumatiskt. Jag har hört människor som trott att ett uteblivet val är lika med utebliven pension. Samtidigt…

Visst vore det ett svindlade experiment om ett medvetet val var en förutsättning för inkomstpension? Jag kan inte låta bli att tro att det ändå skulle vara runt 25 % som skulle strunta i det hela. Även jag som 51-åring kan uppleva att pension känns fett långt borta. Hur ska det då vara för den som är 30 eller 20???

Nej, om det är sant som sägs att systemet förutsatte ett medborgarengagemang kan jag bara konstatera att systemkonstruktörerna inte kände sina medborgare. Men det är inte första gången.

Sergels torg skulle ju bli en öppen, stimulerande, mötesplats för medborgarna där djupa tankar skulle dryftas och stora tankar födas.

Vi vet ju hur det blev.

I morse lovade jag skriva om oköpta bilar. Men det får nog bli i morgon. Men jag vidgar perspektivet. Det kommer både att handla om bilar jag lyckligtvis inte köpte. Och sådana jag borde gjort affär på…

Det här är en sådan där morgon då man brukar säga att ”ingenting har hänt”. Text-teve meddelar att svenskarna nobbar gröna vitvaror och att man listar biverkningar av influensavaccin. Inga kioskvältare. Lite senare idag har jag tänkt berätta om bilaffärer jag är glad att jag inte gjorde. Men just nu inväntar jag morgonens assistent för dusch och frukost. På återbloggande!

Tyvärr har jag avlägsnat mig skamligt långt från kristendomen. Och kanske särskilt dödssynden "högmod". Det känner jag alldeles speciellt just nu. Sitter nämligen och fnittrar glatt åt bloggar jag skrev för några dagar sedan…Jag ligger alltså bra till för att inhandla eldgaffel och kolhink.

För övrigt var jag politiker hela dagen igår.

Men vill ni veta vad vi pratade om får ni åberopa offentlighetsprincipen eller läsa tidningen. Här får ni i alla fall inte veta någonting!

Vet ni förresten att alla kommunala beslut ska ha en besvärshänvisning som talar om hur ni överklagar? Det kan vara bra att veta och en sån här grej man får lära sig på mediautbildningar. Apropå…min mediautbildning utspelade sig under ett år på Brunnsviks Folkhögskola, vackert belägen vid sjön Väsmans branta strand ett par mil från Ludvika.

Jag skulle kunna trycka ner anekdoter om det året tills du kräks men jag ska definitivt försöka begränsa mig. Jag kan bara konstatera att just då var grävandet i fokus. Vi hade föreläsare som hade avsatt över 100 tjänstemän i sin hemkommun, föreläsare som sket totalt i det dagliga journalistiska arbetet om ett Avslöjande fanns inom räckhåll och föreläsare som publicerade avslöjanden trots att den avslöjade mer eller mindre satt med bösspipan i mun och hotade skjuta sig om det skrevs. Det var spännande, men kändes kanske lite främmande. Inte att avslöja missförhållanden men att konfrontera, blottlägga och aldrig väja. Du måste nog ha en djupare övertygelse för att ta det obehag det ibland kan innebära.

Om vi ska prata om obehag förekom det även under denna fantastiskt roliga utbildning

En dag skulle vi träffa en ledare på Bredsjö, som var skolans teaterlinje.

Det var en riktig Lars Norén typ som hade Skådat Mörkret men hittat tillbaka. Hans första replik där han satt slarvigt upphängd på katatern var ”Det ska ni veta, att om tio minuter kan jag ha fått er att klä av er nakna, allihop” samtidigt som den lågande blicken fokuserade oss.

Då försvann allt syre i lokalen.

25 förhoppningfulla mediaglyttingar drog in all luft som fanns, samtidigt som den gemensamma pulsen steg 100 %.

Skulle ”Lars Noren” lyckas få av oss våra slitna studieplagg?

Nej, det blev inte så dramatiskt. Visserligen hade enskilda initiativ tagits för att få av vissa plagg. Minst ett par bildades i alla fall. Men någon kollektiv ”nakenchock” för att prata mediaspråk blev det inte…

För övrigt aktualiserades även synden ”hyckleri” och för en gång skull var jag inte direkt inblandad.

Författarkollektivet Fyrskift, där bland annat Kjell Johansson ingår, hade vunnit ett fint pris för en bok. De var riktiga kändisar i kulturvärlden. Och – under över alla under! – Kjell skulle föreläsa på skolan!!! 

Alla med kulturambitioner, elever så väl som lärare, var nästan medvetslösa av förväntan. Boken fick en hedersplats i vårt fina bibliotek. Jag var övertygad om att det skulle behövas listor över turordning på alla som ville låna den.

Så kom då Kjell. En cool kille som höll en intressant föreläsning. Och alla var så lyckliga. Det skrevs inte autografer, men nära på

Så åkte Kjell vidare.

Och boken stod orörd.

Och boken stod orörd

Och boken stod orörd

Ja, nu fattar ni väl principen. Det var ingen som var så pass intresserad att de lånade den.

Och är inte det någon typ av kollektivt hyckleri så vet jag inte…

Vem stod på ståplatsläktaren och skrek sig hes när Björklöven tog SM-guld? Jo,  givetvis jag. Men mina meriter i praktiken inskränker sig till att ha spelat pojklagsfotboll i Vilhelmina runt 1970. Vi, Bäsksele, spöade IFK Vilhelmina med 5-1 bland annat. En strålande seger som skulle levt kvar bland åskådarna om det inte vore för att de flesta nu lämnat det jordiska…

Däremot har jag vissa talanger när det gäller konceptutveckling. Och det har fått mig att fundera. Ta det här med fem-milen. Varför, jag bara undrar, överför man inte slalomupplägget dit? Alltså två åk där bästa tiden vinner. Det borde väl skilja agnarna från vetet och dessutom får man dubbel reklamexponering. Slalom å andra sidan är ju drabbat av den djupa orättvisan att banförhållandena skiftar mellan åkarna. Men det är inget problem. Där sneglar vi på curlingen och låter åkarna bilda tre-mannalag där två sopar banan medan den tredje åker på tid.

Och hockeyn kan ju storsint befria den dominerande delen av mänskligheten som inte är intresserad av vinterplågan bandy. Det är för övrigt 11 400 personer i världen som gillar den sporten. 11 000 bor i Bollnäs resterande är licensierade spelare.

Lösningen som innebär befrielse från detta är att helt enkelt slänga in en bandyboll i rinken under hockeyslutspelet. Och sedan spelar man bandy då man får en stund över. Sysslolösa backar kan roa sig med att göra självmål  och på nåt jäkla sätt går det nog att komma fram till ett resultat. Hockeylagen kan få en lottad bandyidentitet, till exempel blir Luleå Broberg och Skellefteå kan få bli Västerås.

Konståkning är väl fint? Den som inte ramlar vinner. Masstart på naturis är väl en lysande idé? Och isborr och spö till alla deltagare. Hm…vore väl nåt för Åselenappet?

”Nisse Glidskena får 5,6, 5,8, 6,2 och en abborre på 674 gram!”

 

Matkulturen har genomgått stora förändringar i mitt hus. En vanlig frukost för ett par år sedan bestod av ett fåtal komponenter. Kaffe i en mängd som räcker i tre dagar för normal konsumenten. Och så lite kaffe på det. För att sedan avrunda med en halv mugg kaffe. Man har väl vett att vara återhållsam.

Skämt å sido så kunde det väl ibland bli en eller åtta rejäla mackor med mycket matfett och smaskigt pålägg. Jodå, kom inte och säg att jag fick stroken gratis, jag har minsann fått jobba för den…

Idag är saker och ting något annorlunda. Jag skäms nästan då jag ser allt jag plockat fram till frukost, bara för mitt eget höga nöje. Och matfett har jag spontanslutat med. Det var tidigt  i mitt strokade liv, då jag inte fick upp vänsterarmen på bordet. Var jag lite stressad och ville breda snabbt blev bara resultatet att jag sopade iväg mackan till en neslig död på golvet. Så jag tröttnade och det sitter i huvudsak fast i skallen. Det enda jag nu applicerar på macka ibland är räkost. Men helst i min ensamhet därför att om jag ska hålla mackan och koncentrera mig på bredningen medför vissa korskopplingar att tungan åker ut och följer bredningsknivens takt gärna samtidigt som en tunn salivrand rinner utför hakan. För den oinvigde ser det ut som jag sysslar med någon oerhört kinky typ av snusk. Därför fördrar jag sådant jag inte behöver breda till frukost.

Denna frukostförändring har jag att tacka mina assistenter för som i olika utsträckning påverkat sortimentet till det bättre.

Detta gäller även övriga måltider. Det sägs att världens tunnaste bok är den med titeln ”Stora norrmän genom tiderna” men jag vet en tunnare. ”Ingos bästa recept” kunde den heta. Kunde alltså, för den finns förstås inte. Med hjälp av den alltid närvarande, i varje fall andligt, M bakade jag maräng per telefon, förresten. De var goda men inte särskilt ytsnåla. Varje exemplar var till utbredning som ett kaffefat men tämligen utflattne på höjden.

Om nu boken ”Ingos bästa recept” hade funnits tror jag att detta hade fått hedersplatsen:

Ger en traditionell trygghet kombinerad med det bästa från England

 

1  paket Slafsgrillare, gärna med kort datum

1 burk Bottenskrap vita bönor

Ketchup

2 meter hallonremmar

Ketchup ( kan man aldrig få nog av)

 

Vardagsversion

Ät Slafsgrillarna ur förpackningen. Efter det dussin som finns i en förpackning rapar ni och somnar.

 

Men då helgen kommer och vi vill göra nåt alldeles extra:

Ät Slafsgrillarna ur förpackningen. Efter det dussin som finns i en förpackning rapar ni och somnar.När ni vaknar – häng upp den tomma förpackningen som fönsterdekoration.

 

Om det gäller att imponera på en tjej:

– Ta ut Slafsgrillarna ur förpackningen. Temperera till rumstemperatur. Bit av ett centimeterstort stycke. Rulla runt på tungan och låt smakerna blomma ut. Spotta. Dock inte på tjejen.

– Öppna Bottenskrapet. Låt det sakta rinna ner i ett konventionellt el-element. Känn doften av matlagning breda ut sig.Gör ett hål med borrmaskin i nederkant av elementet. Förslagsvis där Bottenskrapet beräknas rinna ut. Ställ en kastrull under och låt det göra det.

– Demontera el-elementet. Men bryt inte strömmen.

– När det placeras vågrätt blir det ett utmärkt stekbord. På detta fördelas Slafsgrillarna jämnt, vi häller det  nu ljuvligt doftande Bottenskrapet över . En eller två ekonomiflaskor ketchup fördelas över anrättningen.

Väl komna så långt inser vi att det blev döäckligt så vi äter upp hallonremmarna i stället och ger korven och de vita bönorna till grisarna.

 

Ja, där bar det minst sagt iväg. Men det finns en kärna av sanning. Korv med vita bönor har ofta varit en livrätt. Och det är inte manstypiskt. Jag känner personer av kvinnokön som inte allt för sällan konsumerar vita bönor direkt ur burk för sin överlevnad.

 

Men vi är milsvitt från Engelsmännen. Det blev visst snudd på revolution för några år sedan då priset höjdes några pence. Det visade sig att stora delar av de mindre lyckligt lottade i stort sett bara levde på vita bönor…

 

 

 

Det har skjutits i Rio de Janeiro. Tio döda och massor av skadade. Jaha. Och där ska hela världen OS-skutta nån gång i framtiden. Kommer säkert att kräva enorma uppoffringar för att göra jättestaden till en lämplig hemvist för ”den stora förbrödringen” som en olympiad utgör.

Stoppa en gång för alla det vansinne som innebär att flytta runt detta jättearrangemang. Visa global samsyn genom att bygga upp en anläggning där det finns någon logisk och historisk anledning till det, nämligen Aten. Och låt världens idrottsmän OS-skutta där alltid.

Det vi håller på med nu är ju i mångt och mycket vanvett. Att bygga upp ett antal feta anläggningar som efter OS bara nödtorftigt kan användas. I stad efter stad, jorden runt.

Vinter OS kunde ju parkeras nånstans typ Norge eller USAs vinterstater.

När vi väl bestämt oss för det kan vi i sann global solidaritetsanda avsätta 5 miljarder per år som enbart går till tre saker:

 

För det är Afrika som är jättebekymret. Bortsett från Sydafrika exporteras i stort sett ingenting från denna jättekontinent som vi  andra föredrar att glömma…

 

Jag kommer säkert att bli verbalt hängd för dessa åsikter eftersom jag inte grottat ner mig i frågan tidigare utan bara skrev på intuition…

Jag kanske inte har nämnt att jag besitter en viss poetisk ådra? Nu handlar det inte om några våldsamma lyrikhöjder utan mest fest- och julklapps-rim. Och en och annan limerick.

För ungefär tusen år sedan skulle Vilhelmina kommun döpa sin tidning. Jag och vännen M tyckte vi var ohyggligt humoristiska och inte helt osanningsenliga när vi lämnade in förslaget ”Kommunalskval”. M var kommunanställd och således berättigad att delta i en tävling om fyndigaste limerick med något av ortsnamnen i kommunen invävt i versen.

Även här tyckte vi att vi var obeskrivligt humoristiska men vi var troligen ensamma om det…

 

En ungkarl från strax nedom Dorris

Var knappast känd som en torris

När på fredan han bjöd

Sina vänner mjöd

Satt i videon oftast en porris

 

Bemöttes med kompakt ointresse från juryn…

 

Bättre gick det när jag rimmade i en av våra stora USA-orienterade motortidningarna. Jag fick en hel sida med proffsillustration. Gissa om jag var nöjd. Inspirerad av tidningen MAD skaldade jag om en ung mans äventyr i säkert 25 verser. Givetvis är just denna tidning en av de få jag lyckats slarva bort. Det var runt 1985 och jag minns i alla fall de första raderna. Stilen som är lite crazy, snodde jag ur en serie i humortidningen där ett gäng åkte Amerika runt på skateboard:

 

På den vindlande vår hjälte for fram

Trygg med sin hemi i högfärd han sam

På väg mot en håla, en helt ynklig skit

Som lagd av en fluga med svår hepatit

 

Så där höll det på i 25 rader. En hemi, förresten, är en motorstark Chryslerbil. 425 SAE, minst, och vrid som ett par lastbilar.

 

Min senaste bottenlöst dåliga växte fram när jag satt och spånade om dekaler som puffade för min hemby, Bäsksele, som ligger 13 kilometer utanför Vilhelmina. Men observera att den ska läsas på vilhelminamål.

 

Bäsksele – bäste byn hippo jola

För dem ha puuben däri gammskola…

 

Bäsksele för övrigt…Det är inte lätt att få det rätt. Ett postorderföretag envisades i många år med att jag bodde i ”Böskfela”. Det var väl nån dator som fått hjärnblödning. I likhet med Värnpliktsverkets dator på 70-talet. En bekant i stockholmstrakten som vi kan kalla Gunnar hade dalarötter och bar namnet Per-ers (eller rättare bär, han är kanske runt 60 nu) Men varje gång han fick post från nämnda verk stod samma sak: ”Gunnar Pervers”!

Nej, nu börjar det här dra iväg. Det är lika bra att publicera och dra…Trevlig helg

 

 

 

 

Efter en månad med ständiga inlägg kan en bloggfri dag  eller två vara av godo. Sen har jag roat mig med att analysera det jag skrivit. Och kommit fram till att det blivit mycket nostalgi och lite aktuell samhällskritik. Men som jag tidigare förkunnat. Ja nästan i alla fall. Så är nostalgin ett naturligt tillstånd för människan. I alla fall då hon börjar bli vuxen. Då 19-åringen minns sina äventyr på högstadiet, kommer farfar ihåg vakten i Tärna under andra världskriget. Ibland är tidsförskjutningen större än man fattar. När jag frågade en 18-åring vilken effekt jakten på Hagamannen hade  på henne menade hon att hon nog inte var ute så mycket på stan då.

Ja, visserligen var hon 15 då han greps. Men typ sju när det hela började. Medan jag var en mogen farbror redan då.

I framtiden har jag egentligen alla förutsättningar för att bli en opinionsbildare. Aktiv i socialdemokratin,  IF Metall och andra rörelser. Och det ska bli mer av den varan.

”Just det, i takt med att valet närmar sig…”, säger då någon lite ironiskt.

Men egentligen nej, vårt samhälle är ett ständigt roterande hjul där nya frågor oavbrutet dyker upp. Visst vässas svärden lite extra när september 2010 väntar bakom knuten. Men jag jobbar med information och opinionsbildning via IF Metall och det blir nog genom  de kanaler vi har tillgängliga där som det mesta sprids.

Så det blir lite anekdoter även i fortsättningen. Men också lite dagsaktuellt.

Lönar det sig på något sätt att blogga?

Javisst, det är en jättebra träning för mig efter stroken, både motoriskt och då det gäller att hålla den röda tråden i resonemanget.

Jag får roliga kommentarer som i sig kan ge upphov till blogginlägg.

Jag har hittat minst en mycket god vän som jag trodde jag hade tappat bort för alltid.

Och ett helt gäng gamla jobbarkompisar (hej fabbengänget, man får hälsa i sin egen blogg…).

Så jag kommer tillbaka, passa på att vila ögonen. På nåt snyggt av motsatt kön , eller ”medsatt”  om ni gillar det bättre.

I will  be back…

 

 

Hej på er. Nu har jag tänkt prata journalistik. Oj  så spännande. Det här kommer att bli dagens minst lästa blogg. För vem är väl jag att försöka tillföra något i den frågan? Det finns många, många  mer erfarna och välutbildade på området.

Men…

Jag har i alla fall skrivit hundratals, eller kanske ännu fler, artiklar under de märkligaste förhållanden. Förhållanden som är en del av de journalistiska villkoren i våra trakter…

Midnattssolsloppet ovanför Stekkenjokk en försommar på 90-talet. Det är mitt i natten, drivorna vid vägkanten fem meter höga och regnet strilar ner. Det handlar om en skidtävling, absolut sista chansen till snö för åkarna. Jag tror att Antonina Ordina vann och fotades glatt leende. Men sedan gjorde svårberäkneliga omständigheter att det Tog En Jäkla Tid!!!

Kameror dog en stilla död i fuktchock, block förvandlades till pappersmassa och journalistskor blev  till vattenfyllda kanoter.

Jag sitter i kollegans bil, han från tidningen du nu läser, och försöker få någonting att fungera.

Märk väl att vi nu är långt borta från allt. På ett jobb som bara ger nålpengar men kunde vara kul om vädret blev bra.

Då vänder han sig sakta mot mig. Och han som brukar vara på hugget hur segt det än verkar säger uppgivet:

– Det ska du veta att jag tror att det här är det värsta journalistiska uppdrag jag någonsin haft…

Eller när jag skulle bli snowboardreporter i Kittelfjäll. I min värld låg halfpipen på lagom gångavstånd från hotellet. I verkligheten var den belägen  knappt synlig från liftstugan, högst upp på fjället. Men det är väl därför man har snöskotrar – att skjutsa dåligt pålästa reportrar med.

Nu blev ändå den tävlingen minnesvärd. Jag fick nämligen träffa en äkta kändis!

Med total auktoritet ledde  en skäggpydd herre hela arrangemanget. Givetvis sökte jag snabb kontakt.

– Hej, du verkar ha koll på det här. Håller du ofta i snowboardtävlingar?

– Hehe, jag har aldrig sett en tävling förr!, log han glatt med en 50-kronorscigarr utstickande ur skägget.

Det visade sig vara Thomas Johansson, en musikkille som ligger bakom EMA Telstar som bland annat hade en hyggligt känd grupp vid namn ABBA i sitt stall…

Arbetsmarknadsdebatt i Klimpfjäll. En panel med allvetande experter och en hyfsat talrik publik. En viktig grej för min tidning att skildra. Med anledning av stundens allvar hade jag fått en bärbar dator att disponera. Den kom närmast från Christer Norberg som var mr VF i Åsele ett antal år. Dock kände jag en viss oro under de 14 milens uppresa. På den tiden pluggade du inte in datorn i väggen och körde utan bekymmer utan uppstartsprocessen var rätt krävande. Den gode Christer hade gett mig en snabb introduktion men han hade översatt alla symbolnamn till det han associerade till:

– Ja, få se, då slår du hässja, ribba, ribba, gran hässja….

Allt med koppling till hur det såg ut på skärmen. Och jag måste erkänna att hässjorna och ribborna snurrade lite oorganiserat i skallen på uppvägen…

Men tanken var i alla fall att jag skulle skriva i realtid. Sedan hade vi fixat ett rum med telejack  så jag kunde skicka texten till Umeå. I teorin alltså…

Kände mig nästan som en celebritet där jag satt och knappade lite förnämt under debatten. Kurirens reporter såg lätt tagen ut. Hade verkligen Folkbladet en ny teknik före Kurren?

Sedan gjorde sig verkligheten påmind.

När jag satt i hotellrummet och slog hässjorna och ribborna tämligen oorganiserat.

Om du är ute och promenerar någon kall, ödslig, vinterkväll och ett massivt textblock susar förbi lite planlöst. Då är det säkert mina rader, totalt vilse i cyberspacen sedan tidigt 90-tal som irrar runt. För till Folkbladet i Umeå kom den i alla fall inte utan det var bara sätta sig och skriva om när jag kom till redaktionen…