Nu ska jag se, om jag kan låta bli att lägga mig i andras uppfostran av deras barn…hm…jo, men det kan jag, däremot så får väl alla ha sina åsikter, gissar jag.
När man sitter ute på vår gård, så passerar det x antal bilar, bussar, ibland lastbilar, drösar med cyklister och ett och annat barn på skateboards, kickboards, sparkcyklar och cyklar för nybörjare…ni vet, dom där utan trampor. Och för det mesta, då det gäller barn på cyklar, så har dom även med sig en förälder, eller två.

Ja just ja…Adam lyckades ju även pricka in att vara här under vintern och fick se både cyklist och skidåkare, passera vårt grindhål, inom loppet av någon minut…he was in chock!!! 😀

Nå, så sitter jag ute igår, jag hör någon som ropar, och ropet stegras till vrål, så tittar jag upp och ut från Ica parkeringen, kommer en pojke på cykel utan trampor…i full karriär. Efter springer mamman (gissar jag), höggravid och försöker få tag i pojken men han ger tusan i vad hon skriker.

HÖR DU MIG? HÖR DU MIG? Skriker hon…nä, uppenbarligen inte, eller så tänker jag att han har lagt på, han vill inte höra.

HÄR är den bilden

Ut på vägen där det kommer flera bilar, och lyckligtvis ser dom pojken. Mamman får tag i honom, mitt på vägbanan, och där stannar dom och tjafsar…uppehåller trafiken…hon har även en hund i koppel, som står 1½ meter bakom mamman.

Dom förflyttar sig till refugen, men ingen bil kan ju fortfarande köra, med en hund på ena sidan, och en labil mamma med en ännu instabilare son, som ingen vet vart han tänker fara.

Så går dom äntligen över hela vägen, hon släpper pojken, som lägger i högsta växeln och susar iväg, åt vårt håll. Jag hör att hon säger nej, vi ska ditåt. Sen passerar han över vår väg, i 120, inte en blick åt höger eller vänster, full fart…spar tid.

Nu dyker det upp en annan tjej, jag gissar att det är en väninnan till mamman. Hon ropar hela tiden pojkens namn…-Sören…jag vill bara säga en sak! Sören! Sören! Sören, jag vill bara säga en sak. Så går rösten upp i falsett och plötsligt börjar hon springa. *Sören är förövrigt ett fingerat namn. 😀

Ja, jag vet varför hon springer, han stannar förmodligen inte och far med sparcykeln över nästa väg, utan att se sig för…OJOJ!!!

Ni hör ju, världens dramatik på vår gata i stan! Det värsta är, att jag kan känna med mamman, paniken, man är livrädd att barnet ska bli överkört, man får tunnelseende, därför ser inte hon allt, som jag sitter och noterar.

När jag sedan berättar händelsen för Nicco, så säger jag att hade det där varit jag, så hade jag greppat pojken och gått över vägen med honom, SEN…hade jag haft ett samtal med honom, och frågat om han ville behålla cykeln, eller om vi skulle slänga bort den. Två alternativ, och ville han ha kvar den, så skulle han bli tvungen att lyssna…jag skulle berätta om hur farligt han betedde sig, och konsekvenser som kan bli, om man inte lyssnar.

Sedan hade jag avlett honom, hela vägen, med att fråga saker, jag skulle berömma honom om hur duktig han var på cykeln, och kanske hur snäll han var som nu lyssnade blablabla…ja, ni förstår.

Sen förstår även jag, att det jag säger att jag skulle göra, kanske inte alls hade funkat ändå, av andra anledningar. Han kan ju ha problem som vi inte vet…men då hade jag förmodligen tagit av honom cykeln…punkt slut, end of discussion!

HÄR är bilden lånad

Vilken dramatik vi kan se från vår gård, tyvärr är detta ingen happening, utan jag ser varje dag, barn som cyklar rätt över, dom har föräldrarna med sig, 20 meter bakom…ingen koll, överhuvudtaget. Ursäkta men jag tycker det är fruktansvärt dåligt. Kliv av cykeln, och visa era barn att det är precis så dom ska göra. När dom är tillräckligt vuxna att kunna hantera en cykel, samt ha vidvinkelseende och kan beräkna en bils hastighet, då kan dom klara sig själv…dom flesta i alla fall, hommelkusar finns det överallt.

Bild lånad HÄR

Önskar er alla en trevlig fredag!