Apropå gårdagens lilla blogg om Nicco, och hennes lilla påhopp på den gamla tanten, så kom jag ju osökt att tänka på barn, överhuvudtaget, som ofta nyfiket frågar, eller bara släpper ut sina tankar och funderingar, utan några förbehåll, what so ever.

Och det är ju egentligen som det ska vara, dom är naturliga, sedan är det ju upp till föräldrarna eller omgivningen att bemöta deras frågor eller det dom säger, på ett korrekt sätt, eller har jag fel?

Jag ska ta ett exempel ur vardagen, detta var också väldigt längesedan, Nicco satt i barnvagnen och vi var på väg upp på förskolan, på vägen dit kommer så en äldre dam promenerande och ja… hon hade en väldigt stor, näsa, jag har inte sett nåt liknande och inte Nicco heller, som direkt säger: Mamma, kolla vilken näsa!!!

Mm, vad säger man då, en sån gång? Jag fick ju en väldig lust att bara hyssja henne och säga nåt i stil med: Nämen så där säger man ju inte! Fast hur fel blir inte det. Och jag är så innerligt less på människor som säger så där… för det ger ju inte svar på en fråga, inte heller en avdramatisering på själva grejen.

Jag svarar Niccolina, och säger bara: Ja, vilken tur det är att vi alla är så olika! Och Nicco säger ingenting mer, inte jag heller, vi fortsätter ju bara att gå, jag är inte heller så säker på att damen ifråga hörde någonting överhuvudtaget, och det lär jag inte få veta heller.

Men tanken jag har, är ju att om man gör en stor grej av det, så blir det bara mer spännande, precis som när barnen för första gången testar en svordom. Ja, gå i taket ni, så blir det ju hur kul som helst sedan.

Att tysta ner barnen får ju samma effekt, dom märker att dom gör något som man inte ”får” göra, och då tar dom ju till det, nästan gång dom vill ha uppmärksamhet. Sen är det väl en annan sak om man tar detta med barnet i ensamhet, vad som kanske är brukligt att säga, eller inte, men då gäller det att dom har rätt ålder inne att förstå detta också.

Kommer så väl ihåg en gång då vi skulle äta ute, det var min lillebror Lars, och mamma, pappa och jag. Lars var inte mer än 3-4 år, vi sitter på Terminalbaren, (tror jag att det hette), och in kommer en storvuxen karl, med en jättekagge till mage och naturligtvis noterar Lars detta och säger med hög stämma: TITTA, HAN HAR EN BÄBIS I MAGEN!!!

Och mamma och pappa vill bara sjunka ner genom golvet… jag med, tror jag 🙂

Fast Lars visste väl inte annat, en sån mage betydde väl att den var laddad med en baby, vad annars? Men idag vet han nog bättre, får vi hoppas 🙂

Önskar er alla en fin tisdag!