Den 26 april 1521 utplånades ett förband av Gustav Vasas upprorsstyrkor i Köping.
Konstigt. Köping verkar ju fredligt nog när man ser programmen från Köping idag. Fast det kan ju vara en annan del av Köping. I vilket fall som helst vann ju Gustav Vasa till sist.

Så kom då beskedet. Joe Biden ställer upp för omval. Kan alltså bli en repris på valet 2020.
Är det då klokt av Biden? Och av väljarna att rösta på honom? Han är ingen ung man, som bekant. Tja, man får väl tänka som humoristen P G Woodhouse som fick frågan om hur det var att bli gammal och tappa den ena funktionen efter den andra. Han svarade att med tanke på alternativet, är det inte så dumt.
Ålder ska väl, förhoppningsvis, inte ses som ett hinder i sig. Den 25 april 1915 landsteg brittiska trupper på halvön Gallipoli i Turkiet. Den operationen, beordrad av en viss Winston Churchill, blev ett totalt fiasko och Churchill fick avgå.
25 år senare kan man säga att han gjorde comeback då han som premiärminister tog sig an uppgiften att leda Storbritannien i kriget mot Hitler. Han var då 65 år och kom att leva tills han var över de 90.

Just i dagsläget tycks mycket av terrorn vara sådan som utförs av stater, eller av andra men helt på uppdrag av dem. Putins Ryssland och hans legotrupp i Wagnergruppen är ett bra exempel.

Det verkar för övrigt som om just dessa figurer är involverade av tragedin som just nu pågår i Sudan. Wagnergänget är tydligen lierade med milisen som slåss mot regeringsstyrkorna. För övrigt säkert inga trevliga personer de heller.

Terror är inget nytt. Den 24 april 1975sprängdes den västtyska ambassaden i Stockholm efter att den attackerats av Baader – Meinhofligan. En gruppering som vi numera vet hade stöd av Östtyskland, för desinformationens skull kallad DDR. Statsterrorism, alltså.

En pessimist och en optimist möts och reflekterar över läget. Pessimisten suckar: ”Det kan inte bli värre”. Optimisten utbrister då: ”Joodå!”

Detta gamla skämt faller en i tankarna när man läser om en ny biografi över Ernst Wigforss. Ledande socialdemokrat och finansminister i två omgångar, först på 20 – talet och sedan åren 1936 – 49.

Denne beskrivs som ”en förbannad optimist”. Trots att den tid han verkade i nog måste ha känts mörk. Tidvis rentav extremt mörk.

Idag är det – uppenbarligen – betydligt sämre ställt. Inte när det gäller våra levnadsvillkor. Men – paradoxalt nog – när det handlar om optimismen.

Wigforss efterföljare kan i dagsläget beskrivas som socialpessimister snarare än socialdemokrater. Om man får tro beskrivningar som ges i media av S – märkta skribenter befinner sig befolkningen i den svåraste nöd. Barnfamiljer går på knäna och det inte om de ska få mat på bordet. Kommuner och regioner befinner sig av allt att döma på randen till konkurs. Om något sådant nu hade varit möjligt.

Socialdemokraterna har sedan Wigforss dagar suttit vid makten i 73 år av 90 möjliga, fram till maktskiftet 2022. Ändå är alltså det samhälle som Wigforss och hans socialdemokratiska efterträdare, ett samhälle man annars gärna skryter med att ha varit med om att bygga upp, så bräckligt att det räcker med ett halvår av maktinnehav för den nuvarande regeringen att kunna framkalla ren nöd. Är det verkligen någon sunt tänkande person som är beredd att tro på den beskrivningen?

Det synnerligen kyliga politiska klimat, till skillnad från det fysiska, som har vuxit fram har sin grund i det skifte som skedde på 70 – talet. Istället för en ny skördetid under Palme fick partiet erfara ständiga kriser och förlorad regeringsmakt. Partiet beskrev utvecklingen genom att måla upp allt i de mest nattsvarta toner. Den civilisationskritik som hade vuxit fram, gjorde det hela än värre.

Där befinner vi oss nu. Pessimismen har fått råda under så många år. Bekymren finns förvisso där. Och vi tvingas uppleva, precis som precis som Wigforss, ett storkrig i Europa där en aggressiv stormakt försöker sig på att erövra ett grannland.

Man kan bli pessimist för mindre. Men om man blir det, har mörkrets män – och kvinnor – vunnit. Och det ska vi väl inte unna dem?

Såg nyligen en dokumentär om järnvägens betydelse för krig. Både första och andra världskriget. Ett av Hitlers stora misstag var att underskattade behovet av logistik vid invasionen av Sovjetunionen 1941. Nya järnvägar anlades i Polen, men spårvidden i Sovjetunionen var bredare än i övriga Europa.

När tyskarna hade fastnat i lervällingen i öster, kom nästa misstag. Tragiskt nog kostade det åtskilliga helt oskyldiga människor livet. Den kapacitet som ändå fanns, användes till stor del för att frakta judar, romer och andra offer för den vansinniga rasismen till förintelselägren. Något som pågick nästan ända fram till krigsslutet. Vid det laget hade besattheten av att förinta det judiska folket gått hela varvet runt.

Alla ville dock inte ge sig utan strid. Den 19 april 1943 gjorde judarna i Warszawas getto uppor. De skulle komma att hålla ut längre än vad själva Polen hade mäktat med 1939.

Läste nyligen en intressant artikel om en resa till Irland från Umeå. Två tog flyget, en tog tåget. Av principiella skäl. Principerna kostade dock. Tågresan var fyra gånger så dyr.

Jag såg att resrutten nästan var identisk med den som jag själv och min tillkommande följde när vi gav oss ut på Interrail 1979. Jag minns ju väl resan och de olika ställen vi passerade och ibland stannade vid.

Sedan tänkte jag väl inte så mycket mer på det, men jag letade i alla fall fram ett gammalt fotoalbum med bilder från den sommaren. Fotoalbum är väl något som är i stort sett obekant för dagens ungdomar, men i vårt album fanns inte bara foton utan också kartor och små souvenirer i pappersform.

Några dagar senare läste jag till min förvåning att tågresenären hade blivit ordentligt nersablad i de s k sociala medierna. Mer asocialt i mitt tycke.

För tusan, på vad sätt angår det andra hur den här personen valt att resa? Skadade det någon? Knappast. Här är det sannerligen läge att höja rösten rejält och tillhålla de här (censur) typerna att: om du inte har något annat att säga, håll käften!

Den 18 april 1808 segrade svenskarna över ryssarna islaget vid Siikajoki. Det kriget gick ju inget vidare, så Finland hamnade under ryskt styre. Något som medförde att finska järnvägar har samma spårvidd som ryska. Men man kunde ändå åka med interrailkort i Finland. Men inte i Ryssland.

Läste nyligen om hur mycket kungligheterna kostar i olika länder. Inte helt överraskande var det brittiska kungahuset dyrast. Sveriges monarki är betydligt billigare i drift. Det som förvånade mig var att både i Danmark och Norge får skattebetalarna punga ut med betydligt mer.

Likaså var det förvånande att Nederländernas kungahus var näst dyrast. Landets invånare är ju annars kända för att hålla hårt i slantarna.

Den 14 april 1523 hade den danske kungen Kristian II: s (han som är mer känd i Sverige som Kristian tyrann) situation blivit ohållbar. Han flydde – just det – till Nederländerna. Han försökte återta tronen 1531, men istället hamnade han i fängelse.

Då gick det bättre för hans antagonist Gustav Vasa. Han kröntes de 6 juni 1523 i Strängnäs till svensk kung. En händelse som anses så betydelsefull att somliga vill ha det till att Sverige grundades då. Vilket förstås inte är fallet.

Det var nog dock inte de olika kostnaderna för hovstaten som orsakade misslyckandet för den ene eller den mer lyckliga utvecklingen för den andre. Men man kan ändå undra över varför både vi, danskarna, norrmännen, nederländarna och britterna envisas med att behålla en antikverad institution som en ärftlig monarki och gladeligen (?) betala en massa pengar för ändamålet.

Läste i helgen om den smått absurda situationen i USA där abort är absolut förbjudet i en del av en stad, men tillåtet i dess andra del. Detta eftersom statsgränsen går rakt genom staden ifråga.

Vi tenderar ofta nog att glömma att USA inte äör en nationalstat, utan en union av stater där skillnaderna kan vara och ofta nog är mycket stora. Som exemplet här visar.

Utslaget i amerikanska HD innebar ju inte att abort förbjöds, men väl att det var fritt fram för delstaternas politiker att göra just det. Och det var det gott om män, för det var ju mest män, som var mer än snabba att göra.

Man kan just undra hur det egentligen kommer att gå i längden med så mycket spänningar inom en och samma statsbildning. Så federation den än är.

Den 12 april 1861 anföll sydstatstrupper Fort Sumter och startade därmed det amerikanska inbördeskriget. Det gick i förlängningen inte så bra för syd. Ett skäl till det var att det var en konfederation, en mer lösligt sammansatt union än en federation. Den överordnade styrning som skulle ha behövts, fanns inte. KIan vara något att tänka på idag.

Så var då Finland med i NATO. Vi får vänta litet på vår tur. Det har onekligen hänt en hel del sedan den 4 april 1949. Just den dag då NATO grundades. Då var antalet medlemmar 12. Tio europeiska länder och så USA och Canada.

Läget i världen var spänt. Det kalla kriget var just vid den tidpunkten ganska så hett. Året före hade ryssarna med lock och pock, även politiska mord, lyckats placera en kommunistisk regim i Tjeckoslovakien. Man hade också försökt fördriva västmakterna från Berlin genom en blockad. Denna hade dock misslyckats.

Här i Norden hade försöket från svensk sida att få till en nordisk försvarsunion gått om intet. Norge och Danmark gick med i NATO. Ryssarna hotade Finland och här i Sverige trodde Erlander att ett nytt krig stod för dörren.

Så var det, men det blev i Korea och inte i Europa som kraftmätningen mellan öst och väst skulle stå. Den matchen slutade i princip oavgjort, men Nordkorea hotar ständigt att sätta igång med en andra omgång.

Där står vi alltså idag. Det kan onekligen te sig dystert, men det finns inga skäl att bara passivt vänta på att Stalins efterträdare ska driva igenom det som denne massmördare försökte sig på.