Petter Nilsson(SD)

Personalklubbens årsmöte och årsmötesperioden

Våra föreningar är fortfarande i mitten av årsmötesperioden. Har varit några fantastiskt fina årsmöten och avtackningar än så länge även inom vårt parti. Kommer förstås skriva om dem senare, när alla årsmöten är klara.

Det är samtidigt en hyggligt arbetssam period för många ideella krafter. Inte enbart inom vårt parti, eller enbart för politiken.
Vill ändå lyfta personalklubben Umeås årsmöte i fredags.

Personalklubbarna inom regionen väljs demokratiskt. De byggs upp av ideella krafter som arbetar inom regionen, och kör olika aktiviteter inom friskvård.
Jag är övertygad om att det arbete de lägger ned hjälper regionen och vården att fungera bättre.

Årsmötet var fint av många olika anledningar. Dels var det ordentligt bra av de många politiker som hade möjlighet att närvara på inbjudan av personalklubben. Det är viktigt att hålla ihop. Jag är också glad över att Hans-Inge valde att skriva om årsmötet i ett blogginlägg tidigare.


En bild som togs på de samlade politikerna av Pontus Persson (SD).

Det är som sagt viktigt att hålla ihop och visa engagemang för varandra. Även om politiker och partier har olika prioriteringar och tankar om hur vi ska få vården bättre – så verkar faktiskt alla för samma sak; ett bättre Region Västerbotten.
För mer om partiernas olika budgetförslag från i fjol finns de samlade här.

Tack till alla ideella krafter, och även tack till politiker som tog sig tiden att närvara.

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer

  1. brorson

    På min vägg finns en målning av den italienska 1300-talskonstnären Boticelli. Naturligtvis en reproduktion. Ett original hade kostat flera miljoner, om det ens kunnat köpas för pengar. Målningen utmärks av knivskarpa konturer och realistiska färger. Fotorealism, skulle man kunna säga. Fotografiet var ju inte uppfunnet, varför de stora mästarna försökte efterlikna verkligheten, som den hade sett ut genom en kameralins. Under min ungdom målade jag en del själv, alltid med pastellfärger. Min förebild var den franska impressionisten Renoir.

    Impressionismen var den konstart som föregick nationalromantiken, som delvis var en återgång till fotorealismen. Under Renoirs tid hade konstnärerna fått konkurrens av fotograferna och sökte nya uttrycksformer Som det mänskliga ögat, och inte kameralinsen, ser verkligheten. Men till skillnad mot den moderna non-figurativa konsten, är det mänskliga ögat, konstnärens eget öga. Man kan fortfarande se vad som har avbildats. I den non-figurativa konsten, när den är verkligt bra, överlåter konstnären att betraktaren att tolka in vad han / hon ser i konstverket.

    Mique-trollet kommer att välta alla träd i trollskogen, om jag har placerat Boticelli i fel århundrade. Detta för att denne totalt obildade kulturbarbar ska bevisa att jag ingenting vet om kultur. Nåväl. Detta var menat som en inledning till ett inlägg om länsmuseerna. Som kulturbyråkrater och och -politiker vill fördärva under den falska täckmanteln om ”armlängds avstånd mellan kulturen och politiken. De vill kasta ut kulturarvet till förmån för politisk propaganda och modern skräpkultur. Faktum är att konsten idag i hög grad bestäms av de av
    politikerna tillsatta kulturbyråkraternas, d.v.s inköparnas, egna politiska preferenser och val av motiv och uttrycksformer.

    Länsmuseerna tillkom under brytningstiden mellan impressionism och nationalromantik. med uppgift att visa kulturarvet från den förindustriella tiden, när man kunde se på en möbel i vilke tlandskap den var tillverkad, t.o.m vilken snickare som varit stilbildare. Museibesökarna fick lära sig begrepp som ”bondrockoko” m.m. Genom arkeologiska utgrävningar kom tidsspannet snart att förlängas med några tusen år bakåt: stenålder, järnålder och medeltid. Snart insåg man att även den första industritillverkade bruksföremålen är en del av vårt kulturarv. Vi är redan inne i den andra industri-epoken.

    Vi vet idag inte säkert vilka kulturella avtryck de senaste decenniernas massinvandring kommer att föra i det svenska kulturarvet. Bevarandet av hemländernas kultur är i första hand en uppgift för hemländernas museer. Men liksom tidigare invandring har påverkat det svenska kulturarvet, kommer den nutida invandringen också att göra det. Det kan vi inte bortse från. När skolklasser från de invandrartäta områdena besöker ett länsmuseum förväntgar det sig inte att se skärmutställningar om hur illa behandlade de själva är och hur hemska ”rasisterna” är. De förväntar sig se svenska bruksföremål från den tiden, då deras egen farfar kom till Sverige. Och kanske saker som han hade med sig från hemlandet.

    Medan samlingarna bara växer och växer, blir lokalerna för trånga och allt större delar av vårt kulturarv hamnar i magasin, där de går en oviss framtid till mötes. Länsmuseerna måste återfå sin ursprungliga uppgift, att visa kulturarvet och dess historisk utveckling .Länsmuseerna kan inte användas för allt möjligt annat .Modern konst hör inte hemma på ett historiskt museum, så länge den fortfarande är både modern och ny.

    • Mique

      Jag konstaterar att du fortsätter att hänge dig till personangrepp, smutskastning och dåligt språkbruk. Inser du inte att du framställer dig själv som en förlorare. Att ha ett fotografi av en renässanskonstnärs verk på sin vägg, innebär inte att man har några kunskaper i ämnet kultur, snarare tvärtom. Ditt ringa kulturintresse tycks vara inskränkt till nittonhundrstrettio- och fyrtiotalets statsstyrda auktoritära konst i Tyskland och Sovjetunionen.

  2. brorson

    Föregående inlägg från mig har en viss anknytning till Petters verksamhet som regionpolitiker och inte minst till Petters flera gånger framförda åsikt att det satsas för mycket på kultur och annat som inte är vård. Men inlägget var direkt föranlett av en Agenda debatt mellan en annan SD-regionpolitiker och en tidigare MP-kulturminister, som snabbt styrde bort vad debatten skulle handla om (SD och länsmuseerna) till kultur i allmänhet och önskvärdheten (?) om ”armlängds avstånd” mellan kulturen och politiken.

    Såvitt jag förstår, menade sverigedemokraterna att länsmuseerna ska användas för sitt ursprungliga syfte, att bevara och visa upp det svenska kulturarvet och särskilt den del av detsmma som har anknytning till det berörda länet (regionen), Medan den tidigare MP-ministern menade att offentliganställda kulturbyråkrater ska ha fullständigt fria händer att med skattemedel fördärva det svenska kulturarvet, att lasta ut detsamma från muséerna och använda de därigenom tomma lokalerna till nyproducerad skräpkultur och politisk propaganda.

    Hon tryckte särskilt hårt på att det måste finnas plats för skattefinasierad provokativ kultur- som hon anklagade SD för att vilja förbjuda. Sverigedemokraten replikerade att SD inte alls vill förbjuda någon kultur, men ifrågasatte om allting ska finansieras med skattemedel.Detta är en känslig fråga, inte minst för SD i Västerbotten, som tycker att det satsas för mycket av regionens pengar på kulturen och för lite på sjukvården. Då gäller det verkligen att de pengar, som blir kvar till kulturen, används rätt. Och då gäller det att bevara och visa upp det rfedan existerande kulturarvet. Men också att – på ett ändamålsenligt sätt – stödja den kultur som skapa s idag och som kommer att bli en del av morgondagens kulturarv..

    Därför är MP:s kulturpolitik helt förkastlig. Smaklös och förödande både för det existerande och för det framtida kulturarvet.MP blandar ihop äpplen, päron och plommon, d.v.s det redan existerande kulturarvet, den kultur som skapas idag av nu levande konstnärer, och den del av densamma som helt eller delvis ska finansieras med skattemedel, bl.a genom offentliga inköp. Och vad som ska finansieras genom privatpersoners köp, alternativt genom privata donationer. Problemet är att alltför få privatpersoner har tillräckliga ekonomiska resurser för att betala för den arbetstid, som åtgår för att kapa god kultur.

    SD har bara börjat skrapa på ytan till en bra svensk kulturpolitik, men är å andra sidan det hittills enda partiet , som vågat göra detta. ”Armlängds avstånd” är i själva verket motsatsen till kulturpolitik. Det är bra om så många kulturskapare som möjligt kan försörja sig på sin kultur. Måste de försörja sig genom andra yrken, konkurrerar de med arbetslösa, som har ännu mindre att välja mellan, och får dessutom mindre tid till sin kulturskapande verksamhet. Det är även därför inte fel, om kulturen understöds med skattemedel. Förutsatt att den privata finansieringen inte därigenom minskar. Om någon undrar, så menas med kultur – i vid bemärkelse -all mänsklig verksamhet, i motsats till (den orörda( naturen.

    Därför ingår bruksföremål och diverse redskap, såsom kokkärl och stenyxor m.m, i kulturarvet, särskilt från äldre tider. Detta värdefulla kulturarv,som m visar hur folkl evde, bodde och arbetade förr i tiden i vårt kalla och regniga land, vill kulturbyråkrater och kultursnobbar (som kan rabbla årtal när kända kulturprofiler levde), kasta ut för att ge plats för aktuell politisk indokrinering om det påstådda klimathotet, behovet av ”grön omställning” , samt det påstådda behovet av ökad invandring både för att lösa personalbrist i Sverige samt för att ge ”klimatflyktingar” från andra världsdelar. ett nytt hemland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.