En hel drös artiklar har förekommit i lokalmedia i Västerbotten kring det höjda kravet för arbetstillstånd för invandrare från utanför EU, alltsedan kravet höjdes från 13 000 kronor till 27 360 kronor per månad.
Politiker från M, KD och övriga har i äldrenämnden förklarat att det inte är möjligt, utan det kommer försämra deras verksamhet. Den lokala moderaten är redo att se över regelverk, och katastrofen tycks vara nära förestående.

Läser man alla dessa artiklar får man bilden av att det främst gäller undersköterskor, men samtidigt när man kollar statistik hos ekonomifakta fanns det i augusti 119 aktiva arbetstillstånd för undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreomsorg – i hela Sverige. Om vi generöst slår ut det på hela Västerbotten skulle det genomsnittligt skulle kunna innebära ungefär fyra stycken undersköterskor som har ursprung utanför EU som inte får behålla sina arbetstillstånd, trots att medianlönen för en undersköterska är 27 900 kr.

En yrkeskategori som är större är vårdbiträdena. I den är det 165 som har arbetstillstånd.
Låt oss säga att det rör sig om fem vårdbiträden i hela Västerbotten, vilket innebär att det totalt handlar om nio personer. Någon av artiklarna berörde emellertid kökspersonal. Där finns det många arbetstillstånd som är aktiva, och troligtvis skulle det innebära att man behöver höja lönerna för offentligt finansierad matproduktion för att vara konkurrenskraftig.

Nu skulle jag gärna plädera om behovet av att höja kravet för arbetstillstånd, men det är inte poängen med inlägget. Det är inte heller poängen att problematisera att vänsterpartier använder personal som slagträ för att vinna politiska poäng och få till mer invandring genom att kaotiskt skrika om anmälningsplikten (under parollen ”angiverilagen”).

Poängen med inlägget är att problematisera att övriga partier vill ha mer invandring genom att adressera behovet av mer arbetskraftsinvandring som innebär lönedumpning för välfärdsarbetare. Detta i ett skede när hela det svenska folket börjar vakna upp ur den trivsamma konsensuskultur som vilat över den migrationspolitiska debatten och ser resultatet av en ansvarslös invandringspolitik som de övriga partierna drivit på under lång tid.

Även om – som någon tillstod under något SVT-program – man inte kan lösa problemen här och nu genom att begränsa invandringen, så handlar inte allt om kortsiktiga paniklösningar.
Politik behöver ha ett långsiktigt perspektiv.

Vi behöver förvalta vårt land för de som kom före oss, till de som kommer efter oss och det gör vi inte genom att fortsätta att irrationellt skrika: “mer invandring!”