Dunder och brak, tjong i buljongen – eller som min farfar skulle ha uttryckt det – "klodomp". Innan man ens hinner blinka, mitt i vardagens knogande och rutiner händer något som man inte hinner värja sig för. Huvudpersoner:  En fullastad vältande varuhäck, R, jag, Lillvännen (för tillfället utrustad med pallgafflar) och ett stenhårt betonggolv. Idag sitter jag här, rejält mörbultad men hel,  två dagar senare, glad över livet, lokbrutte och med en saftig huvudvärk. Ganska olagomt med tanke på att R fortfarande är ganska slak i sorkpesten. I morse när jag frågade vilken kapacitet han upplever sig ha, så sa han 20%. Själv är jag väl på knappa 30% just nu men hyser gott hopp om att om några dagar vara pigg och rask igen. Nu när vi överlevt både pesten och pinan så borde det väl räcka för ett tag med bedrövelser. Det skulle inte vara helt fel med lite flyt för att orka med den stundande högsäsongen!

Å andra sidan har vi haft turen att drabbas av krämpor av övergående art. På andra sidan förhänget i sjuksalen så stod tiden stilla. Livets sista tid närmade sig för den späda lilla kvinnan med maken vid sin sida. En märkligt fridfull känsla vilade över de två. På frågan som en sköterska ställde om hur hon kände sig halvdålig eller halvbra så svarade hon  med lugn och klar röst: Halvbra. Jag rördes av hennes ord och påmindes om livsinställningen att man alltid har ett eget val att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Hädanefter är det definitivt halvfullt som gäller för min del.

Skönt att vara hemma igen omgiven av värme och kärlek. På spisen väntade en underbart god måltid anrättad av vännen Marietta som även hjälpt Robban i butiken. Sven fixade snöröjningen inför helgens ankommande gäster och vi kan bara tacka, djupt rörda och förundras över dessa fantastiska vänner. Tack till alla som skickat varma tankar hälsningar och fb-tummar. Det är fantastiskt att få leva.