Etikett: Äldreomsorgen

Tomten och äldreomsorgen

Av , , 2 kommentarer 37

Stackars gammeltomten. Hur han funderar… Fick den här fina varianten av "Tomten" på bondska av en läsare förra året. Den är väl värd att läsas igen…

TOMTEN

Midvinternattens köld jer håhl,

Men hä jer ingen fara, värre att bo ti en ödegåhl

å alldeles ensammen vara.

Hussbonnfolke ha flytte dill stan,

Vart less att si bara tall och gran.

Dem tyckt, hä var tråkit på lanne,

Å ville väl frest na anne.

 

Jag står vid min gamla lagårdsdör

Å si oppi mårnegöbben.

Han skin no blichli nu söm för

å rulätt önner skäggstöbben.

Gammal å ensammen han söm jag,

Men nog få han sällskap en vacker dag.

Han få no nyårskyss`n

Snart å sjölve ryss`n.

 

Jär i fusen finns int e liv,

Dålet no loppen på gölven.

Å åt somren få vi fäll si,

Öm hä köm hit na sölven.

Ingen hunn finns, som visp en romp

åt en gammal å trogen tomt.

Jag grubbel på den saken,

Därför jer jag sä vaken.

 

Aller hä hucker, å aller hä rööt,

Aller hä bräk eller gala,

Hä bara gneka ti en ödegåhl

Å tanka min dem mala.

Ja ly å ly, å allömstass

tyss ja hör e flyttarlass.

Folkä fera å räka,

Sen dem ha hedd bort kräka.

 

Jag å våhl tvjungen att flytt åt stan.

Nu skå ja raka å klipp mä.

Lagårdslukta tö fäll sitt kvar.

Ti badhusä kanske dem skick mä.

Men bada tro jag int att ja töhl,

Dem börst skinnä, sä hä gå höhl.

Ja gruv för å kle å mä naken,

Därfär jer ja sä vaken.

Tankeväckaren

Av , , 4 kommentarer 37
Beskrivning av min föreläsning Tankeväckaren.  
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Föreläsningen är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati. Utlämnad för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Föreläsningen är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Den blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man. Den handlar egentligen om livet.
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med Tankeväckaren vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre som representerar tidsåldrar och faser i livet, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den kraft och effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara.
 
Välkommen att höra av dig och boka Tankeväckaren.

Om att lämna över det dyrbaraste man har….för alltid

Av , , 2 kommentarer 50

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor – dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset, på inskolningen och på den ”fröken” som skulle bli vår länk till verksamheten. Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka en massa och värdera oss som ”bra” eller ”jobbiga” Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. – Kan verkligen någon annan se till vårt lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn…. kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Tankarna snurrade och frågorna var många. Har vi fått ett bra eller dåligt dagis? Känner ni igen er?

Ändå var det ju en begränsad tid det handlade om. Några timmar varje vardag. En ganska bra vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade och tid för egen utveckling och stimulans väntade. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän – de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande, påtvingat av själva livet. Gång på gång möter man i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta – med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen. Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker de närstående sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar….för gott. Med hoppet att en värdig omsorg ska finnas 24h, till livets slut, med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst – kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo. 

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, våga ta emot hjälp och delvis släppa taget – Du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att "ge upp" men även kunna inge förtroende och förmedla en känsla av att man har kommit rätt och är trygg i goda händer – Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Om att reduceras till en daganteckning….

Av , , 2 kommentarer 51

Just nu, när så mycket skrivs och debatteras så intensivt om äldreomsorgen, blir jag påmind och mina tankar kretsar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar i en omvårdnadsjournal, eller en torftig mening i ett av socialtjänstens utformat "Uppdrag". Detta händer hela tiden att man krymper människor till ett ointressant objekt. Detta är helt förödande för synen på personen bakom sjukdomen.

Ett exempel: Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid, kanske många år, och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Hemlös i äldreomsorgen…..

Av , , 6 kommentarer 56

I mitt förra jobb mötte jag ofta demenssjuka som bar en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” –  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge och fungera väl så bra, eller till och med bättre än lugnande mediciner.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in”, läsa på i Levnadsberättelsen och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

Det stora personallotteriet

Av , , 8 kommentarer 68

När jag tänker på äldreomsorgen slår tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satta till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, för resten av sina liv, brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
 
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, skulle lätt kunna ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver om vi var missnöjda
 
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Här finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.  
 
Varje dag jobbar ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags” tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Som vårdar utifrån personens behov och önskemål. Sådana som verkligen förstått att jobbet handlar om att vara en annan människas tjänare.  
 
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och vi har inte tid, tillräcklig bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. De finns i alla skikt, inom alla personalkategorier från ledare till omvårdnadspersonalen närmast brukaren. 
 
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet och även skyldighet att slå an rätt ton i sin verksamhet.
 
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
 
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
 
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på. Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
 
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Äldreomsorgen i Ankeborg

Av , , Bli först att kommentera 44

Passade på att uppdatera mig i Kalle och hans vänners värld lagom till eftermiddagskaffet. Roberts sonson Kim är här och hade hyfsad koll på figurerna. Jag ställde frågor som: Lever Farmor Anka och Joakim än? Är Långben fortfarande ungkarl eller strular han fortfarande med Bella, har han satt någon avkomma till världen? Har Alexander Lukas lika mycket tur fortfarande?

På svaren att döma så rullar allt på i seriernas värld. Mycket är likt sig som hos oss. Dagens knattar blir nästan aldrig vuxna för de har varken jobb eller råd att flytta hemifrån. Farmor Anka har modernt nog en manlig hjälpreda i Mårten Gås och Farbror Joakim som troligen tillhör de gynnade 40-talisterna håller nog sin benstomme och osteoporosen i schack  genom sina ilskna jämfotahopp i kassavalvet. Troligen äter han ett par sorters blodtrycksmedicin, han med sitt typA-beteende. Kajsa Anka är hypermodern med sina fylliga läppar men har nog lagt ned äggproduktionen och Björnligan som vid det här laget borde ha bytt ut den goda fängelsematen mot äldreomsorgens torftiga portioner torde ha gett sitt bästa krut på brottsbanan och kanske övergått till internetbedrägerier. Man orkar nog  inte bandita så mycket på 1,5 köttbullar.

Långben som med sin fiffiga husvagn stått som förebild till dagens moderna värstinghusbussar kanske har bytt upp sig. Man blir onekligen en smula nyfiken. Det kanske rent av blir tilll att köpa sig en Kalle-tidning nästa gång man besöker civilisationen.

Hjälp mig!!

Av , , 18 kommentarer 29

Tänker be er kära bloggläsare om hjälp. Fick igår tips om att lämna in ett bidrag till tävlingen om att få bli "Lyssnarnas Sommarvärd" 2011

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=4403773 

Jag har länge haft en dröm om att få göra ett sommarprogram eller ett annat radioprogram. Funderar här på vilken typ av tema jag ska ta. Ni som har följt min blogg länge kanske har en känsla för vad jag ska välja. Jag velar mellan livsstilsbytet Umeå-Sandvikens Fjällgård, mitt hjärta för äldreomsorgen eller ett kåseri – kanske ett relationskåseri eller ett avsnitt barndomsminnen. Har du någon favorit rent av? Tacksam för snabba tips. Jag är idel öron. Titta gärna  i mina underrubriker och ge mig ett råd. Jag vill naturligtvis att dessa 5 minuter ska fängsla lyssnare så mycket som möjligt, man ska skratta, bli berörd eller nyfiken på att höra mera. Hoppas ni vill hjälpa mig, och att ni förstås helst röstar på mig i tävlingen. Tack!

Post-traumatiska nyheter

Av , , Bli först att kommentera 24

Ingenting är längre som förut. Alla gamla sanningar är slut. Alla gamla sånger dom är vals – och stämmer inte alls.

Nu är det posten i Danmark som gör ytterligare avsteg från den gamla trygga lunken där postverk ägnade sig åt just  posthantering. Nu är de matleverantörer åt äldreomsorgen. På min tid kunde man möjligen få i sig en eller annan kalori genom att slicka på frimärken. Nuförtiden är ju frimärkena självhäftande så svenska Posten kommer inte med så mycket matnyttigt alls these days. Trots detta så får vi toppenservice och posten levererad i näven av en glad norsk busschaufför – som verkligen är en man med glatt humör. Men kanske han även skulle kunna ta med sig hämtpizza från Arjeplog??  Kanske dags att testa:)

Vanvård

Av , , 2 kommentarer 12

Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp – inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.