Etikett: vanvård

Om att lämna över det dyrbaraste man har….för alltid

Av , , 2 kommentarer 50

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor – dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset, på inskolningen och på den ”fröken” som skulle bli vår länk till verksamheten. Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka en massa och värdera oss som ”bra” eller ”jobbiga” Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. – Kan verkligen någon annan se till vårt lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn…. kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Tankarna snurrade och frågorna var många. Har vi fått ett bra eller dåligt dagis? Känner ni igen er?

Ändå var det ju en begränsad tid det handlade om. Några timmar varje vardag. En ganska bra vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade och tid för egen utveckling och stimulans väntade. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän – de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande, påtvingat av själva livet. Gång på gång möter man i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta – med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen. Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker de närstående sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar….för gott. Med hoppet att en värdig omsorg ska finnas 24h, till livets slut, med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst – kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo. 

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, våga ta emot hjälp och delvis släppa taget – Du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att "ge upp" men även kunna inge förtroende och förmedla en känsla av att man har kommit rätt och är trygg i goda händer – Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Om att reduceras till en daganteckning….

Av , , 2 kommentarer 51

Just nu, när så mycket skrivs och debatteras så intensivt om äldreomsorgen, blir jag påmind och mina tankar kretsar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar i en omvårdnadsjournal, eller en torftig mening i ett av socialtjänstens utformat "Uppdrag". Detta händer hela tiden att man krymper människor till ett ointressant objekt. Detta är helt förödande för synen på personen bakom sjukdomen.

Ett exempel: Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid, kanske många år, och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Hemlös i äldreomsorgen…..

Av , , 6 kommentarer 56

I mitt förra jobb mötte jag ofta demenssjuka som bar en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” –  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge och fungera väl så bra, eller till och med bättre än lugnande mediciner.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in”, läsa på i Levnadsberättelsen och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

Vanvård

Av , , 2 kommentarer 12

Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp – inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Vanvård

Av , , 6 kommentarer 11

Så här definieras vanvård i Wikipedia:

Vanvård, innebär misskötsel och misshandel av någon eller något, såsom djur och människor oförmögna att ta hand om sig själva, såsom äldre och barn. Vanvård omfattar både fysiska och psykiska skador.

Vanvård är ett lagbrott och förövaren kan dömas till skadestånd till den drabbade, böter eller fängelse.

Ganska tydligt eller hur?

Det är bra att ämnet kommer i dagen, att vi uppmärksammar när den som inte själv är förmögen att klara sig själv far illa. När dte gäller barn har vi mycket lättare för att  säga stopp, anmäla och stå på oss.

Om vi sätter ett litet barn i en vågskål och en gammal person med demenssjukdom i den andra så kanske det får oss att reflektera. Väger båda lika tungt? Skulle vi acceptera att ett spädbarn fick ligga i fasttorkade blöjor, smutsig eller blodig!! Skulle vi acceptera att en hund satt inlåst i en varm bil i ett par timmar? Ni vet själva svaret.

Vi måste bli bättre på att upptäcka, uppmärksamma och diskutera begreppet. Stå upp för den som inte har möjlighet att själv påkalla hjälp. Värdera alla lika oavsett ålder, kön, hudfärg, eller sjukdom.

6 kommentarer
Etiketter: , ,