Etikett: vedermödor

Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Av , , 2 kommentarer 52

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Jag ser glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen lite ”tripp-trapp-trulligt” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan, nött av alla de händer som brukat den under årtionden, och hur farfar varje år gjorde nya fina ljusa pinnar av sälg till räfsorna.

Fullt så lent var inte det gråa och stickiga hässjevirket som man fick hämta ”däre hässjehopen”. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag. Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de ömma blemmorna till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott i skördearbetet och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev med kungafrimärke avsänt från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över, att vi nu redan var en bit inne i juli månad. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet hem från affären och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyller fantasibilden och inte enbart svettiga vedermödor. Aldrig har väl en fikakorg, en fikarast varit mer efterlängtad än under slåttannan. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i den lilla ladan bakom Flakaberget så silade solen sitt glittrande guld genom springorna i takspånet eller mellan timmerstockarna i laduväggen och lät det gnistrande dammet dansa i solstrålarna. Man tog ”minuter” alltså vilade, drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om begreppen hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i byxfickan.
När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusrutiga bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande sin årliga Guldus som ju var hans favoritdricka - belöningen för en svettig arbetsförmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger. En spik genom det tunna metallagret och flaskkorken, gjorde ett alldeles lagom stort hål så att sugröret skulle rymmas. Vilken njutning!
Idag, med lite distans, så kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom åt deras skorrande ovationer.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan. De hade säkerligen aldrig behövt prova att få huvudsvålen perforerad av takspikarna på hövinden som vi barn när vi någon vecka senare skulle trampa och packa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten och kom utblåsande genom det tjocka plåtröret.
…….Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att kunna reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga i sin ensamhet och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

En barndomsrepris: Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Av , , Bli först att kommentera 18

Guldet från Vindelgransele

Av , , Bli först att kommentera 15

Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar – små små gula kycklingar – endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.


Ungarna vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

Ska man verkligen få dansa med vargar?

Av , , Bli först att kommentera 9

En gammal bild från 1941, tagen vid Sandvikens Fjällgård

En fjällräv bakom örat kan jag gärna tänka mig att ha, men sådana här hårdingar får gärna hålla sig borta från ägorna. Det är helt fantastiskt att få ta del av Silvermuseéts utbud av gamla bilder och beskrivningar av människorna och bygderna och gårdarna i Norrbotten. Vilka historier och vedermödor som finns beskrivna. Helt otroligt! Det känns roligt och viktigt att få en känsla för den historia som finns på en plats, för att kunna ge den vördnad och rättvisa i nutid och framtid.

Om handlingens man

Av , , 6 kommentarer 11

Det här kanske vore ett perfekt hjälpmedel för R – min "handlingens man" – när han ska ut och orientera sig på Kvantum i veckohandlingens vedermödor. Gode Gud hjälp mig när det blir dags för Kabeljo…..Jag har ingen aaaning om vad det är, men misstänker att det handlar om en grönsak. R tror att det finns på järnaffären eftersom det börjar på kabel……Vet du?

OBS! Kolla in..att dricka vatten har en egen kom-ihåg-flik

6 kommentarer
Etiketter: , , ,