Underbara Alice och nyponrosorna

Tidigare har jag skrivit  bloggen Underbara Alice och stuvbitarna – En kärleksförklaring. Nyligen blev jag påmind  om Alice igen, när jag härom veckan mötte min dotter Isabelle iförd just den klänning jag hade på min avslutningsdag i nian vid Malå centralskola. Isabelle var vacker som en dröm i den , och jag fylldes med minnen och nostalgi blandat med stolthet över min fina och duktiga tjej. Här kommer en repris på Underbara Alice och stuvbitarna – en kärleksförklaring:

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska – och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor – som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna… Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka komma när jag gick ut nian – det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där – båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen – om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!