Vid en väg, på en sten, satt en liten flicka.

Vägarnas väg för mig är naturligtvis 363:an, och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele. Längs den vägen har man färdats springandes, hoppandes och cyklandes samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någon gång tjippa fast sig djupt i leran på hemväg från skolan, och få lämna en gummistövel på plats. Skylten med ordet "svallis" begrep jag inte riktigt men tyckte det lät lite nochalant hejigt – svallis…..

Ett intensivt men ögonblickskort "heurekaminne" är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Det var en stolt dag.

I vägdiket vid vårt vägaskäl var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med pinnar. Sedan brukade några hamna i en glasburk hos mig, för att bortglömda gå en säker uttorkningsdöd tillmötes.

Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett riktigt äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sig kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.

En dag när jag konstruerat ett eget kastspö av en trärulle björntråd och en pinne, och agnat med en böjd säkerhetsnål till krok, satte jag mig för att fiska i ovan nämnda dike. Några av byns gubbar passerade och var och en av dem stannade upp och gjorde lustiga över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag till sist gav upp och pallrade mej hem.

Samma väg korsade jag med blixtens hastighet dagen då min uppfinningsrike storebror skulle lära mig att cykla på en stor damcykel. Han skickade iväg mig nedför en backe som sedan korsade landsvägen, nedför nästa backe – över gårdsplanen och nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mig faktiskt att cykla där och då.

Traktorincidenten skedde när jag fyllt 16 och en dag bestämt mig för att ta traktorn för att hämta posten. Det gick bra dit men hemresan var värre. Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta och på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa med vitt uppspärrade ögon blev vittnen till min tvärnit framför ladugårdsporten. Puh! Dessvärre hade jag ännu en växel i och råkade släppa upp gasen och kopplingen samtidigt. Det blev ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det "katthål"som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.