Telefoner är ett otyg. Ett nödvändigt otyg. Men visst är det märkligt att vi idag ska vara tillgängliga ständigt beredda att bli avbrutna, uppringda och kontaktade. När jag bläddrar lite i "Kvinnas bok" från 40-talet så hittar jag följande skrivet om telefonen. Läs och betänk att detta var långt före de evigt närvarande mobiltelefonernas tillkomst:

"En av vår tids geniala uppfinningar tycks ha en speciell förmåga att demoralisera människor, nämligen telefonen.

Den är ansvarig för för en stor del av det jäkt och den oro, som kanske är mer eller mindre ofrånkomlig i arbetslivet men som borde bannlysas i hemmen. Det är kanske inte nödvändigt eller ens önskvärt att avsäga sig bruket av telefon hemma. Men stävja missbruket!

Var telefonens herre och inte dess slav! Låt inte dess signaler i onödan rubba dagens rytm, splittra familjelivet, störa sömnen eller avbryta måltiden.

Både kropp och själ far väl av att telefonerandet rationaliseras. Man borde inte dra sig för att svara: Just nu passar det mig inte – kan jag ringa upp senare? Och är ni den påringande, så respektera ett sådant svar.

Och sist men inte minst viktigt: Tala kort!  Telefonen är en praktisk och snabb förmedlare av viktiga meddelanden och bör inte få användas till kallprat".

Slut citat.

Kloka tankar skrivna för länge sedan, men rykande aktuella idag.