Från köksfönstret ser jag idag en alldeles hänförande syn, då nattens kraftiga regnande resulterat i en kraftig vattentillströmning i den fjällbäck som kommer från Östra Muitunis, alltså Muitunisjåkkå. Som en silvervit och oskuldsfull brudslöja faller den i mjuka vindlingar och höga fall från fjällets topp ned mot den guldgnistrande fjällbjörkskanten. Varje dag en ny vy, en ny färg och nya glädjeskutt i hjärttrakten. Snart ska jag köpa en riktigt bra kikare så att jag kan beundra livet på fjällkanten riktigt på nära håll under årstidväxlingarna. Vad är väl en bal på slottet……….
En paltbetraktelse
Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?
I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens med sitt genuina ursprung från Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform….Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och köpt ett paket. Elaka tungor säjer till och med att de är goda
Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen åt dagdrömmande kring nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.
Ser framför mig det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas – en aning matta av tidens tand.
Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sig och inväntar Paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sig i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.
Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat – i sanning.
I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.
Jag vågar drista mig till att påstå att sannolikt all mat har sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började. Se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Piteå. Sensationellt eller hur?
Flitens lampa
Här pågår aktiviteter i alla skrymslen. R och C snickrar och grejar. Maskiner väsnas och ylar. Själv packar jag upp tråk-lådor med saker som jag borde ha tagit avsked med innan flytten men som ekorrgenerna förbjöd att slänga bort. Ute blåser östanvind, som här tydligen är lika med sämre väder, regn eller snö, om man ska tro på det som sägs. Frusna tältare kommer fram från skogar och fjäll och söker sig till stugorna. Jag skulle verkligen inte vilja tälta en dag som denna.
Min fina polare Ove
Idag har vi haft fint främmande. Min vän och polare Ove – Roberts pappa med fru, svåger och svägerska har besökt oss. En fin dag med skratt och prat, trevlig samvaro och god mat är till ända. Jag vet att Ove längtat hit och vi är så glada att hans besök gick att genomföra trots skör hälsa och ork. Tyvärr fick vi inte visa Sandviken från den soliga strålande sida som vi fått se så många dagar, utan idag var det blåsigt och regnigt. Han beskriver sin längtan efter en frisk och stark kropp som inte begränsar. Jag drar mig till minnes vårt samtal från förra hösten:
Fick samtal från R:s gamle far som var på plats i Gauto vid hörnfönstret med världens finaste panoramautsikt över Tjäkta och Svaipa.
Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och vägarna. Den plats hans älskar.
Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.
På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.
Den enes död den andres bröd
En älgko blev påkörd i trakten inatt. Som tur var blev det inga personskador, men väl en demolerad bil. De som kom först till olycksplatsen hade sparat ett kvitto härifrån med vårt telefonnummer och därför ringdes R efter för att hjälpa till att avliva djuret som fått båda bakbenen avslagna och var illa däran. R tog med sig snickaren C och begav sig dit i den mörka kvällen. Olyckan hände på grannens jaktmarker, men då han själv inte ville ta reda på köttet så fick vi ta vara på det. Vilken skatt som nu hänger och väntar på att bli mört och fint innan det hamnar i våra och våra vänners magar.
Hot Lips
Idag uppvisar min 62-taggare ett brutalt face. Efter en lite väl ingående närkamp med kofoten där han bokstavligen "gick in i väggen" har han förutom ett par ordentliga sårskador på käken även tidernas pussmun. Restylane – släng dig i väggen! Så nu går han här som den värsta Linda Rosing-look-alike och trutar med munnen. Så kan det gå i stridens hetta. Tillsammans med Christer – kanontrevligt snickare och jaktguide – har han idag rivit den berömda väggen och vi kan nu börja visionera och tänka framåt på hur fint det kan och kommer att bli när det är klart.
Spån
Härvarespån!! Robert och Christer har snart rivit väggen som ska ned. Huset är fullt av sågspån – säckvis. Bra att det blir gjort men väsasamt och båssigt blir det. Särskilt om man ska ha en fungerande verksamhet samtidigt. Gäster och kunder står nästan på varann i farstun och det ska verkligen bli bra med en riktig reception och kiosk i det gamla vardagsrummet när det blir klart. Idag har det varit stugstädardag. En del gäster tycker att det är bekvämt att köpa en stugurstädning, och andra tycker inte att det är så noga hur man lämnar sin stuga.
Drivkraft
Från spegelblankt ena minuten till kraftig västanvind en stund senare. Så tvära kast ser vi här i Sandviken. Min spontanimproviserade fisketur på jakt efter det synliga storstimmet blev istället en trasslig historia där långedrag drev in i elmotorn och jag hade fullt sjå att hålla kurs. I vanlig ordning blir man lika överraskad över naturkrafterna varje gång. Nu åter till rivning, renovering och omstuvning av den miljon saker som inte har fått någon plats ännu. Det är liksom lite trångt här:)
Solokvist
R är på turne idag, köper virke och handlar. Jag har fått sköta ruljansen på egen hand. Kaffegästerna och kunderna har avlöst varandra. Nu återstår de sedvanliga söndagsgöromålen att beställa veckans varor. Det börjar sitta riktigt bra nu hur man gör. Utanför glöder höstfärgerna på fjället. För varje dag tillkommer nya nyanser och naturens palett är ju fantastisk även här. Nu lättar molnslöjorna lite och det har slutat att regna. Livet går sin gilla gång.
Köttsoppeväder
Idag är det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem.
Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.
Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
Senaste kommentarerna