Idag går tankarna åter igen till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele – en ovanligt stark, vacker och klok liten
kvinna som idag blir 88 år, med en okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta.
Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning
och möten, av oändlig omsorg om andra.
Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt. Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma
och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till snart lika många barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.
Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – morsdagsmorgonen. En barndomstradition som jag försökt
föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket.
Mors dag. Redan i skolan veckorna innan så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller
Mor lilla Mor – vem är väl som du… I läseboken inpräntades att
Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den
tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna,
ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..
På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna
oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort
årligen under hela skoltiden.
På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken
för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp
om att finna små blå violer – till Mor. En tårta, något litet paket
och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas
sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen
där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte
upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!
Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes
med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt
på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?
Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv
som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din
egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 88 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din
förmåga att fortsätta ditt skapande.
Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och
smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra
stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.
Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn,
som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför
allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.
Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska
journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat
dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp. Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som
gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument.
Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där
med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare
diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt
tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!
88 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra
händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma
hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny
våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på
nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter. Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de
som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas.
Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner
och ett fint rödrandigt tyg av indisk bomull som jag 1974 tänkte
sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med
respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så
modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan
begreppet återvinning myntades så var du redan där.
Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis"
så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för
någon av oss alla som inryms i dina tankar.
Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar
om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp,
flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det
val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig.
Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig
för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga
skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter
med hög klack, på spiken innanför dörren. Det är det första
man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de
ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina
lilla mamma i ett nötskal.
Mamma jag älskar dig!
Senaste kommentarerna