Kollade lite med ena ögat på fredsgalan ikväll. Ömsom vin och ömsom vatten levererades av kvällens artistfält. Det slog mig plötsligt när plastikkirurgernas guldkalv, den silikonfyllde och botoxparalyserade Barry Manilow gjorde entre – paljettglittrande och pampig som alltid – att den här typen av underhållare är utrotningshotade. Det finns ingen återväxt av glittrande och svulstiga musikaliska genier av den här digniteten som fyller världsarenorna och får världen att sjunga med. När Burt Bacharach, Barry Manilow & co går i graven så försvinner en dimension i underhållningsvärlden till tonerna av smäktande stråkar och magnifika arrangemang. Deras oförglömliga världshits kommer dock säkerligen att fortleva. Jag är ingen stor diggare av smörsångare, men nog rycker det i lårbenshalsen när Cobacabana spelas. Go Barry go!
KomVux-poesi från 1992
Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år
Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda –
om sånt som ni kan stöta på.
Ni rena blad där ingen hunnit skriva –
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt – så fin och hel
Visst önskar jag – som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma –
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.
I era ögon – själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.
Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt – ta inte utan giv!
Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det – stå ej blott och titta på.
Var stolt och ödmjuk – bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt
Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den, då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last
Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen,
ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först – var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft
Stå stadigt upp med fötterna på jorden då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord – Stå pall!
I era ögon – själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra – låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.
Läs varje dag – en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land
Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt – klockan den är rund.
Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagt!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor –
en underbar och rolig pakt.
Jag önskar lycka till i Livet,
att fria starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid – det är givet
och älskar er SÅ, båda två
Från Mamma Gunnel 1992
Julrusch och Julefrid i ett
Bara en rumsavdelare skiljer butiken och dagens invigningsrusch från vårt lilla fina och fridfulla julevrå med den här fina utsikten. I sanningens namn har skidskyttet rullat på tv:n. Förutom glögg, kaffe och godis till alla kunder har vi haft nöjet att bjuda in några av våra närmaste grannar till vår lilla VIP-hörna. Vi är så glada för de tagit sig tid för ett besök och lite lycksönskan till oss. Goda grannar är en viktig sak. Speciellt när man bor såhär i avkroken:)
Lucka 18. Om Julgranar, Julkrubbor och Nedräkning
Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.
Dan före dan, före dan, före dan…………..före dopparedan.
I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.
Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.
Något år hade jag åstadkommit en "Maria Modellera" placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:
"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.
Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"
Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.
Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.
Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.
Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.
Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.
Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen’"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor på ljusen.
Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyYste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.
På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Dagens första kund
Dagens första kunder var Marit och Roger, Umefolk med Norgeanknytning. Trots snöstorm vågade sig en del kunder hit idag. Allt har gått bra och just nu så vilar vi ut efter ett par intensiva dagar. Jag tror bestämt att vi ska "sova en film" ikväll….som i fornstora dar:)
Lucka 17. Småkakor, Rullrån och Syltor
Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.
Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.
Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.
Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.
En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion.
Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.
Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.
Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna.
Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttoOpparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.
Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.
De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.
Vilket är ditt bästa julkakerecept?
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Vintermorgon mellan fjällen
Ikväll har jag äntligen fått in min kära gamla tramporgel. Den ska få acklimatisera sig över natten, och så till frukosten imorgon kan det bli en och annan julsång. Tyvärr äger jag ingen orgelpall, önskar mig hett en sådan där brun med snurr och klädd bullig sits. Men att tro att Tomten skulle släpa en sådan hit är nog att hoppas för mycket. Vet du kanske någon som har en i gömmorna?
Slutspurten
Nu återstår en del prismärkning och lite städning innan morgondagens nyöppning. Vi hoppas att snöoväder håller sig borta så norrmännen vågar sig hit över fjället.
Lucka 16. En blå snökula – i min vackra vita vintervärld
När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.
Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.
Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju – den blå snökulan.
Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.
Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.
Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.
Bredvid farstubron står julgranen – den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan juUlafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.
Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Vilse i Polcirkeln
Vi höll på med att stuva in det sista i frysarna när det en halvtimme efter midnatt plötsligt stod en vilt främmande äldre man i vårt kök och frågade efter vägen till Mora. Han hade startat från Gällivare kl 17, med destination Mora, men missat avfarten i Arvidsjaur och hade kört över till Norge innan han förstod att han var på fel väg (ca 25 mil ) Nu var han nästan utan soppa häruppe i ödemarken, utan plastkort. Gissa vem som var tacksam för kaffe , smörgås och en Robertängel som ledsagade till polcirkeln och hjälpte honom tanka med vårt bensinkort. Jag smugglade ned en liten skyddsängel i bakfickan på farbrorn på hans långa snöiga färd mot Mora. Jag tror bestämt att han behövde den.
Senaste kommentarerna