Arga gubben-syndromet
Tänk att i nästan varje by finns den självutnämnda byapolisen, en blodtrycksstinn koleriker som med en blodhunds väderkorn systematiskt söker spårämnen och embryon till något som går att reta upp sig på. Har man ingen egen anledning att bli hysterisk så lånar han/hon gärna någon annans oförrätter eller hakar på ett drev. Det viktigaste verkar vara att man ständigt har något /någon att ondgöra sig över. Ibland dessutom helt utan grund. Kanske för att göra sig själv större än man faktiskt är, eller för att uppnå en viss status?
Förr i världen hade dessa arga gubbar/gummor ofta uppnått ansenlig ålder och det fanns ett visst löjets skimmer över dem. Man fnissade och skakade på huvudet när dessa hyttande karikatyrer jagade äppelpallande ungar, knackade på fönster, stegade tomtgränser eller polisanmälde folk på löpande band. Vartefter de arga gubbarna/gummorna gått i graven kunde man kanske tro att de var en utdöd generation och att moderna generationer skulle akta sig för att bli potentiella huvudpersoner i Grannfejden eller på annat sätt göra sig till åtlöje.
Efter att ha fått en riktigt besk och otäck kommentar från en person jag för länge sedan glömt, rörande en angelägenhet som varken han eller jag har med att göra, så kan man inte låta bli att undra vilka drivkrafter som finns och vad de föds ur. Först tänkte jag inte bry mig eller bevärdiga kommentaren med en enda tanke. Men jag väljer att för ovanlighetens skull avvisa en kommentar, dels därför att den innehåller osakliga anklagelser, men framför allt för att dess giftiga budskap definitivt inte hör hemma här.
Kalla mig feg om du vill, det står jag för, men ingen av oss, och i synnerhet inte personen som skrev den är betjänt av att jag publicerar. Hans uppmaning till mig att skämmes bollar jag härmed tillbaka med tillägget – en uppmaning att sköta sina egna angelägenheter.
Egentligen så är det himla sorgligt att alls ägna tid och kraft åt destruktivt tänkande när livet och dess möjligheter samtidigt alltför snabbt passerar revy. Vänd ansiktet uppåt. Det tänker i alla fall jag göra. Se solen, barnen, de vackra vyerna och de lila syrenerna som säkert slagit ut runt omkring dig. Livet är kort.
Senaste kommentarerna