Hittade en fin bild tagen i januari. Minns en fin men kall fiskardag. Ser fram emot att solen ska orka ovanför fjällkammen igen.
Lucka 14. Lösgommar, Marsipanlimpor och Ärtskidor
Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.
En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.
Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.
När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.
Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.
Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flöÖdade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.
Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.
Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.
Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Rättelse!
I gårdagens kalenderlucka smög sig fel bokstav in i kalendertävlingen. Nu är den rättad!
Lucka 13. Fesakusar, Lussekatter och prästens hår
Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.
Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.
Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.
Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.
Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerRhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?
Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.
De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Lucka 12. Tippetipptapp, Stalledrängar och Julspel
12 dec 1967.
Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.
I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".
Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..
Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.
Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.
Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.
Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva luciadagen.
Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand….
Ett gammalt lakan som var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar med handtag. Klassrummet var fint dekorerat med våra smällkarameller och de flätade platta korgar av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejJpat på fönstren.
Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man förstås lussa hemma för mamma och pappa på luciamorgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.
Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia.
En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang. Lucia.
Lucka 11. Paketinslagning i rimstugan
Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden
När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra, kryssa för och räkna slantarna.
Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om papperet och om de fina snörena och banden.
Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sig kring köksbordet, där ett koncentrerat klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer.
I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till min bror Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.
Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången blev över vid valet, där pappa satt med i valarbetet och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.
Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.
Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lägger ned sådan omsorg på. Det skulle även vara speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som klistrades intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.
Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara – utan pardon. Han ansåg att vers på rim verkligen var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi eller rim var inte värt ett vitten enligt honoOm. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.
Själva julklappsbestyren och förberedelserna dagarna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett enda paket! På hedersord.
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Syndabekännelsen…
Vågar inte tänka tanken på vad som flyter i mina ådror nu. Blod förvisso men mycket mer trögflytande än vanligt på grund av den syndigt goda Marabou Fugde som jag nyss avsmakat. Grädde smör, socker, sirap och honung ihopkokat och en chokladkaka nedsmält i detta. Näst knäcken och min hemgjorda marsipan så är detta det godaste julgodiset. Rekommenderas varmt men tyvärr ur ett ohälsoperspektiv.
Lucka 10. Änglaspel Änglahår och Tomtebloss
Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.
Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.
I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.
Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.
Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.
De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.
Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.
Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att brRänna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.
Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!
I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.
Håll tummarna!!
Nu har jag övat så mycket jag bara kan och gjort mig så fin det går. Om en stund åker vi till Vuoggatjålme. Det är julbord på gång och jag har spelning ikväll och i morgonkväll. Julsångerna har man ju alltid färska i hjärtat, men det var ett tag sedan jag hade en julspelning. Aningen nervös är jag, men som tur är har jag minn stöttepelare och tillika roddare med mig. Håll tummarna är ni snälla!.
Lucka 9. Småfåglar,Julkärvar och Farfars Lillpiga
Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.
Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.
Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!
Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.
Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.
Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.
Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit bara för att titta på när han eldade i sin vedpanna i hallen.
Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.
Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbildDer av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.
Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.
OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11
Senaste kommentarerna