Lucka 20. Om Syskon, Släktkalas, och Barnasinne

Av Gunnel Hedman, 20 december 2011 kl 07:48, 2 kommentarer

Så kom äntligen kvällen då syskonen kom hem. Eftermiddagen sniglade sig fram olidligt långsamt, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod länge och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Pappa och jag hade lagt våra pannor i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billjusets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel så hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag även att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i allafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över. Glädjen brusade som sockerdricka i blodet när jag ivrigt skuttade iväg mot hallen för att möta dem i dörren.

Tid för glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya vackra julklappar som skulle lägga in på lillsoffan bland de andra paketen. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur så var brorsan på lekhumör efter mammas "välkomstryggklining" direkt efter middagen Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen fanns under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "Brors" kom hem (även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven) Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Tänk vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en härlig doftT från en främmande och lite spännande stadsvärld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mig, och så småningom kom även vår nya fina lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken. Man behövde en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. En annan lek gick ut på att man satte på någon en ögonbindel snurrade personen några varv och sedan skulle den försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan. Det fanns många olika exempel på roliga lekar.

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber sällsamt smälte mot gommen.

Härom året fick jag receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalenderavsnitt.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper

Av Gunnel Hedman, 19 december 2011 kl 15:20, 2 kommentarer

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndlLiga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

Lucka 18. Om Julgranar, Julkrubbor och om den Stora nedräkningen

Av Gunnel Hedman, 18 december 2011 kl 11:21, Bli först att kommentera

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan…………..före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en "Maria Modellera" placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen’"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor på ljJusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

Lämna VK-bloggen?

Av Gunnel Hedman, 17 december 2011 kl 14:26, 16 kommentarer

Har nästan tappat sugen. Blir så trött på att vk-bloggen blivit ett tillhåll för fingerade bloggar, har hackats eller vad det nu beror på att bloggen varje dag översvämmas med dessa engelskspråkiga "bloggar" som inte innehåller något annat än en massa irrrelevanta etiketter. Vk bryr sig uppenbarligen inte. Just nu ligger inte mindre än 9 sådana blogginlägg synliga på alla möjliga orter. Notera att de flesta inläggen är gjorda på samma klockslag. Detta tar plats från de seriösa vk-bloggare som jag och säkert många med mig gärna läser och följer. Rapporter till vk lämnas helt obesvarade. Vad tycker ni andra om detta?

Lucka 17. Småkakor Rullrån och Syltor

Av Gunnel Hedman, 17 december 2011 kl 11:42, Bli först att kommentera

Mamma Gunnel

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna.

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms juUlar och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

Fjälljul!

Av Gunnel Hedman, 17 december 2011 kl 01:14, 2 kommentarer

Ett alldeles underbart julkort damp ner i lådan idag. Skickat av Kerstin från bloggen bredvid:) Tack så himla mycket:) Vi skrattade gott båda två åt tomten som står där med en massa lämlar. Ganska lik vår verklighet:) Få se bara om tomten tänker uppenbara sig detta år:) Tack Kerstin!

Ett brev betyder så mycket

Av Gunnel Hedman, 16 december 2011 kl 16:51, 6 kommentarer

Denna gång är det dock inte Göingeflickorna som levererar, utan vår vän brevbäraren, eller rättare sagt – postbussen. Ett fint handskrivet julbrev från min kära gamla mamma. Mors Julbrev. Ett brev omsorgsfullt nedtecknat med hennes karakteristiska handstil, mättat med välgångsönskningar och strålande av kärlek. Man blir alldeles varm i hjärtat och fuktig i ögat. Gamla mammor, det är det något alldeles särskilt med. Jag är så tacksam att ha henne i livet, med hjärna och hjärta i behåll. Vår lilla fina mamma.

Det hör inte till vanligheterna att man får ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och brevet väckte med ens den gamla postkassörskan i mig till liv – Hon som en gång kunde rabbla världens alla huvudstäder och snabbt som rackarn hitta i uppslagspärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och även hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade "vikterna" i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med 100 hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget 9, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en vinröd kreation, lång rak kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo – vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt tulldeklarationen innehöll Iranska lokala ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid, av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sig alltid till just min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mig att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

Alldeles i begynnelsen av min postkassörskarriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min allra sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1. Dagen efter bar det av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Kända personer jag haft i kassan är Åsa Jinders pappa, Tommy Berggren och Ola från Solstollarna – han sa att jag var söt! Samtliga på tidigt 80-tal. Fantastiska meriter på "Jag mötte Lassie-nivå" .

Nu är ju Postverket historia och Posten i det närmaste nedmonterad förutom den rätt " kassa service" som återstår och mitt gamla yrke existerar knappast längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka – en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sig omaket att – köpa brevpapper o penna, ta sig tid att skriva till "lilla mej", köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sig iväg till brevlådna. Det är kärlek det!!

Skriv ett brev i jul – du med!

Lucka 16. En blå snökula – i min vackra vita vintervärld

Av Gunnel Hedman, 16 december 2011 kl 10:24, Bli först att kommentera

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i sStugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen – den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

Tomten och äldreomsorgen

Av Gunnel Hedman, 15 december 2011 kl 16:15, 2 kommentarer

Stackars gammeltomten. Hur han funderar… Fick den här fina varianten av "Tomten" på bondska av en läsare förra året. Den är väl värd att läsas igen…

TOMTEN

Midvinternattens köld jer håhl,

Men hä jer ingen fara, värre att bo ti en ödegåhl

å alldeles ensammen vara.

Hussbonnfolke ha flytte dill stan,

Vart less att si bara tall och gran.

Dem tyckt, hä var tråkit på lanne,

Å ville väl frest na anne.

Jag står vid min gamla lagårdsdör

Å si oppi mårnegöbben.

Han skin no blichli nu söm för

å rulätt önner skäggstöbben.

Gammal å ensammen han söm jag,

Men nog få han sällskap en vacker dag.

Han få no nyårskyss`n

Snart å sjölve ryss`n.

Jär i fusen finns int e liv,

Dålet no loppen på gölven.

Å åt somren få vi fäll si,

Öm hä köm hit na sölven.

Ingen hunn finns, som visp en romp

åt en gammal å trogen tomt.

Jag grubbel på den saken,

Därför jer jag sä vaken.

Aller hä hucker, å aller hä rööt,

Aller hä bräk eller gala,

Hä bara gneka ti en ödegåhl

Å tanka min dem mala.

Ja ly å ly, å allömstass

tyss ja hör e flyttarlass.

Folkä fera å räka,

Sen dem ha hedd bort kräka.

Jag å våhl tvjungen att flytt åt stan.

Nu skå ja raka å klipp mä.

Lagårdslukta tö fäll sitt kvar.

Ti badhusä kanske dem skick mä.

Men bada tro jag int att ja töhl,

Dem börst skinnä, sä hä gå höhl.

Ja gruv för å kle å mä naken,

Därfär jer ja sä vaken.

Lucka 15. Solvin, Tedricka och Förväntan

Av Gunnel Hedman, 15 december 2011 kl 09:48, 5 kommentarer

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit – tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar, ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ännu senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra fFörst blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

Lucka 20. Om Syskon, Släktkalas, och Barnasinne

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper

Lucka 18. Om Julgranar, Julkrubbor och om den Stora nedräkningen

Lämna VK-bloggen?

Lucka 17. Småkakor Rullrån och Syltor

Fjälljul!

Ett brev betyder så mycket

Lucka 16. En blå snökula – i min vackra vita vintervärld

Tomten och äldreomsorgen

Lucka 15. Solvin, Tedricka och Förväntan

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se