Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Av Gunnel Hedman, 8 december 2011 kl 09:29, 4 kommentarer

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudDet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns starkt.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan – när jag vill – höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Hon mötte honom alltid med frasen: Lever du verkligen gubben min?! Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om – Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……alltid denna längtan hem.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Gunnel 2

Av Gunnel Hedman, 7 december 2011 kl 22:14, 2 kommentarer

Ikväll kom R hem med en konkurrent till mig. Namnet är givet – Gunnel 2. Något bredare över höfterna än mig och även kortare. Rostfri minsann, nyligen genomgången och servad. Den här Gunneln har flera snabbprogram och är klar på 1,5 minuter. Lite vatten och ström är allt hon kräver, kurar mellan omgångarna tyst och timid åtill diskbänken. Få se om man får bli kvar…

Dagens jäst

Av Gunnel Hedman, 7 december 2011 kl 12:22, Bli först att kommentera

Medans jag påbörjade användandet av dagens jäst till saffransbullar, hörde jag Leo skälla som besatt. Dagens gäst var en älg uppe vid saltstenen. Ännu ett finbesök från naturen.

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Av Gunnel Hedman, 7 december 2011 kl 10:44, Bli först att kommentera

Mamma Marianne

Det gamla tomtelandet i lite nyare tappning

Äntligen var det så dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blöt och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningEen var undanstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram – ännu en av min barndoms jultraditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan – tre och tre – ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera pappskikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare – pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har alla ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar – allt i en enda salig blandning.

Morgongåva

Av Gunnel Hedman, 7 december 2011 kl 09:15, Bli först att kommentera

Det är underbart att bli väckt av en kärleksfull vovve. Vår älskade lilla hund vågar jag påstå är utrustad med både humor och charm. Idag var det extra tungt att siga upp och snoozeknappen brukades flitigt. Husse åkte tidigt iväg på uppdrag och kylan liksom trängde in genom husväggarna. Leos minspel får det verkligen att rycka i muniporna. När vi hade gosat klart vilket var en utdragen och mysig historia började han med diverse åtbörder att markera att nu var det verkligen dags att siga upp. Menande blickar, buffanden, krafsande med tassen och till sist bortdragande av täcket fick mig äntligen att stiga upp. Nu kan han vara ute själv med sitt fina blinkhalsband men han får mycket motion av att springa på sjön och bredvid skotern.

Familjelycka i farozonen

Av Gunnel Hedman, 6 december 2011 kl 18:31, 4 kommentarer

Hittade ett fjolårsinlägg som kanske är värt att ge en repris:) En sedelärande historia om hur det kan hampa sig om man serverar varma drycker i sänghalmen.

Idag var det äntligen dags för fika på säng. R hade mot sina principer till sist gett med sig i mina enträgna försök att motivera till morronfika på säng, mina föräldrars fina gamla tradition som jag är uppväxt med. Jag dukade en fin bricka med allt möjligt gott och levande ljus och serverade gubben där han satt uppallad med kuddar och annat fluff i sängen. Han satt där lätt morgonrufsig och fin i stearinljusets sken med brickan i knät i vårt nyrenoverade fina sovrum. Jag gick för att hämta kameran för att föreviga detta ögonblick och hörde till min fasa ett avgrundsvrål från övervåningen. Han hade lyckats välta såväl tekoppar som ljus i knäet och myspyset förvandlades till ren och skär smärta. Som tur var så släckte teet det levande ljuset. Jag rusade ut i bara morgonrocken och skyfflade snö i plastpåsar för att bädda in katastrofområdet, familjelyckan och hela konkarongen och försöka lindra det värsta. Stackarn kved och det måste ha gjort hemskt ont, men turligt nog verkade det inte bli några blåsor, utan endast rodnande och ömt som ögat på båda innanlåren.

Olika klädscenarier passerade revy för min inre syn, där jag försökte komma på vilka klädesplagg som skulle vara möjliga för honom att ha på sig de närmaste dagarna. Min klockade svarta trikåkjol kanske?? De thailändska rosa fiskarbyxorna? Eller helt enkelt ett afrikanskt tygstycke virat om höfterna, men kniven på bältet förstås…och så rutigskjortan…Hmm. Helt klart stod det att gången skulle bli väldigt Zeb Macahan-lik de närmaste dagarna. Till sist kom jag på att de tunna täckbyxorna med glansigt foder kunde kännas minst obehagliga att bära.

Vad fika på sängen anbelangar för framtiden, så får jag nog be farbror jultomten att komma med en frukostbricka på ben och en stadig mugg som är bredast i botten.

Lucka 6. Svarte-Petterkola,knäck och kristyr

Av Gunnel Hedman, 6 december 2011 kl 14:22, 2 kommentarer

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt. Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glödenN. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

En jul i alkoholens töcken

Av Gunnel Hedman, 6 december 2011 kl 10:28, 4 kommentarer

Läser aftonbladets artikel om barn till supande föräldrar och det gör så ont i hjärtat så jag gråter.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8318473.ab

Till dig, du som ännu har chansen att välja en nykter jul, eller i allafall en nykter julafton: Gör det!

Fundera över vad det är som gör att du väljer att köpa alkohol för en massa pengar som egentligen behövs till annat, eller som du kanske inte ens har?

Är ruset så viktigt? Vad är det du vill döva?

Se dina barn i ögonen – de som inte kan välja sina föräldrar, som inget hellre vill än att få en jul med en mamma och pappa som är "sig själva", som är närvarande och nyktra.

De som bara är barn för en kort tid och som du har till låns. De som inte kan välja sina föräldrar, men älskar dig oavsett.

Det är de här åren som så fort flyger förbi och som aldrig kommer igen. Du får ingen ny chans att göra om deras barndom.Våga leva här och nu. Nykter.

Ge dem den bästa julklappen: En GOD JUL

Meningslöst trams

Av Gunnel Hedman, 6 december 2011 kl 00:43, Bli först att kommentera

Insämmer med Jan Nilsson angående de nonsensbloggar som florerar, uppenbarligen inlagda av en och samma person, alltid strax före midnatt. Tror att vkbloggen förlorar på sådant.

Lucka 5. Snöänglar, Tvåmetershalsdukar och Mors julbrev.

Av Gunnel Hedman, 5 december 2011 kl 18:21, Bli först att kommentera

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi barn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven mitt i Vindelgransele.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på det gulvitrutiga eternitgolvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram under mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sisSta röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Gunnel 2

Dagens jäst

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Morgongåva

Familjelycka i farozonen

Lucka 6. Svarte-Petterkola,knäck och kristyr

En jul i alkoholens töcken

Meningslöst trams

Lucka 5. Snöänglar, Tvåmetershalsdukar och Mors julbrev.

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se