Gun – nel

Av , , 2 kommentarer 32

Robban har skaffat sig en ny kärlek. En spikpistol. Ett litet bärbart fyrkantigt ekipage – som är effektivt och lever om, ungefär som jag, men med fördelen att denna mackapär kan man slå av och på. Lyckan jag ser i hans blick nu tangerar den jag ser när han sitter och manövrerar sin lilla blå grävmaskin. Härom dagen frågade jag lite försynt om jag fick låna spikpistolen, och jag blev inte förvånad när jag som genom ett trollslag såg skepsis blandat med fruktan i hans blick. Frågan kom omedelbart: Vad ska du med den till? Som de flesta kvinnor har jag förstås genomskådat att detta är det bästa sättet att få honom att göra det man vill. Med anledning av detta dammar jag av mitt gamla blogginlägg:

Huvudet på spiken eller inte? En ”paneldiskussion”

 
Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sig mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken som helst i tipsextra, blocket eller REM-sömn…men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller en knackande hammare, hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken.
 
 
Min kvasiintellektuella analys lutar mot att mannen här upplever sig hotad på sitt territorium eller något ditåt. Men si, vi kvinnfolk äro smartare än så, och det är väl inte för intet, som vi utvecklat konsten att silvertejpa / knyta / häftstifta / häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man ju som hemmafixare även få användning och ha nytta av ett lagom klibbigt tuggummi.
 
Dessa små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås ”the dark horse” häftpistolen, vars ljud man oftast kan maskera med en strategiskt förlagd hostning. Jag menar…hur skulle vi annars få saker gjorda? Nåväl, dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till att bli en intressant historia….
 
 
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år, vilket ju är en fördel om man tänker kasta sig på golvet och skrikande protestera. Magistern själv, som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter, och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han under de år vi känt varandra mödosamt har tillägnat sig, och förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser.
 
 
Här har vi ännu ett perfekt uppslag till en realitysåpa i kanal 5. ”Husbonde försöker instruera husmoder” .
 
 
Ni förstår vart jag vill komma va? Jag är inte särskilt bra på att ta instruktioner – från just honom. Är det en typisk kvinnlig egenskap, eller är det jag som är ovanligt rabiat? Analys: Det smärtar oerhört att tillägna sig en insikt om att man inte redan från början själv hade den bästa tekniken / lösningen, och dessutom svider det extra av att få det svart på vitt just från honom. Nåväl, jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför, och låtsas nicka lite lagom instämmande. Snyggt blir det iallafall. Bra kvinna hon reder sig själv.
 
 
Sedan gör det förstås inte saken sämre att det är sommar, vädret är underbart, utsikten mot fjällvärlden smärtsamt vacker, kaffet nykokat och att rödingstimmen som ständigt patrullerar i viken finns inom räckhåll.
 

Vårt härliga avlånga land

Av , , Bli först att kommentera 22

Land, du välsignade

Text: Elisabeth Björklund
Musik: Ragnar Althén


Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!


Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

Restaurang Strandlyckan

Av , , Bli först att kommentera 28

Gårdagens utomhusstädning känns i gammkroppen idag. En prydlig låsning sitter som en dolk i bröstryggen. Får be Robban göra sin specialmanöver  och lyfta mig i armarna, då brukar det lossna. Gårdagens stilla blankvatten håller i sig. Det är mulet men oerhört vackert och vi fortsätter att ha våra fågelbryderier. 3 coola typer spatserade nedanför köksfönstret igår kväll. Visst är det spovar? En liten grupp pyttepyttesmå sjöfåglar far omkring här. De är ännu mindre än rödbenan och guppar om kring på sjön. Vår lediga dag igår avslutades med att äta "ute". Restaurang Strandlyckan blev vårt val. Livet är gott!

Leos Fjällvärld 2

Av , , 2 kommentarer 26

Våren övergår snart i sommar. Den är ovanligt sen i år här uppe i Arjeplogs fjällvärld säjer de som känner trakterna sedan lång tid tillbaka. Ännu kör man skoter här uppe på fjället. På Tjaktjaur  nedanför vårt köksfönster går isen upp först nu och vi tillbringar en hel del tid med att betrakta naturen och alla de djur och fåglar som passerar – tillfälliga gäster på flytt – eller de som kommer för att häcka här. Leo suckar en aning längtansfullt. Från att bara för någon vecka sen ha fått springa fritt, miltals varje dag, på våra fisketurer och nosa efter ripor i snåren, eller med husse som sladdat skoterlederna, är det nu koppel som gäller.

För några veckor sedan var det otäckt nära att en havsörn hade tagit honom, vi upptäckte den när den bara var något tiotal meter ovanför oss och mycket tydligt visade vad den siktat in sig på. Vi kastade oss på skotern och körde hemåt. När vi kom hem cirklade örnen ovanför huset. I några läskiga dagar uppehöll den sig häromkring och vi fick börja läsa på nätet om om skyddsvästar och liknande. Som tur var så försvann örnen efter ett tag. Men vi vill gärna ha tips om hur man kan skydda sig mot örnen.
Det har kryllat av ripor denna vårvinter, alldeles bakom huset, i rislandet kring sjön och på fjället förstås. Leo har visat att han har takterna i sig. Vårvinterjakten gick om intet då husse låg i sorkfeber, men visst ser vi hur han hittar vittringen, lyssnar, nosar, smyger sig på, står och sedan skrämmer upp fågeln. Ibland sätter han sig på vårt kommande och ibland blir han för ivrig. Han har mycket att lära – liksom vi. Han har nu hunnit fylla 1 år och verkligen upptäckt tjusningen med alla väldoftande hundtjejer som gästar oss. Ännu är det Donna, en charmerande jämte som är hans hjärtas dam.
Än har det aldrig hunnit bli skarpt läge med bössan, så det blir till hösten som vi får kvitto på hur vi noviser förvaltat hans fina anlag, entusiasm och väderkorn. Att promenera i koppel längs Silvervägen är nog inte riktigt det han menar med livskvalitet, men nu när rödbenan reder bo i stenpiren och sjöfåglarna häckar lite varstans här på udden så gäller det att inte släppa honom lös. Frestelsen blir nog övermäktig. Vår fina kille! Men när det är som tristast att sitta kopplad på verandan och titta på alla pippifåglar brukar han ändå påpeka att visst är han en lyckans ost som får bo så här – mitt i fjällvärlden, ha matte och husse kring sig hela dagarna och får träffa så himla många trevliga kunder, gäster och naturmänniskor.
 

Hjälp mig!

Av , , 2 kommentarer 17

Nu har jag fågelbryderier igen. Precis som förra våren så kommer det massor av olika fåglar hit för en kort mellanlandning och fikapaus på sjön, eller för att häcka. Några har jag lärt mig att känna igen medans andra fortfarande är obekantingar. Igår tror jag faktiskt att vi hade en storskrake här.

Denna stilla söndagsmorgon på dagens första hundpromenad längs Silvervägen hade både Leo och jag fullt sjå med att hinna insupa stillheten, naturljuden och alla dofter. Dofter som minner om alla vårar som finns lagrade i våra minneskort. Dofter som får naturen att vakna. Man känner ju själv hur vårkänslorna liksom hoppar jenka innanför revbenskorgen. Jenka – eller något ditåt i allafall.

R har sovmorgon. Jag sätter mig med kikaren i solskenrummet denna vårregniga junisöndag och insuper den tidiga morgonens alla stilla små händelser i naturen utanför. Ute på iskanten sitter ett par grupper med svåridentifierade rackare. Jag tar fram Robbans gamla tubkikare och försöker skackrigt att fokusera på fåglarna. Det är svårt för jag kan inte hålla den stilla.

Lägger kikaren över en stolsrygg och försöker verkligen att koncentrera mig. Det är alldeles svart i hålet, men rör sig ändå på något konstigt vis. Jag inser att i andra änden av kikaren – på stolen – sitter en kontaktsökande hund, och det jag ser i kikaren är hans svarta fuktiga och kärleksfulla nos. Hallå Matte – jag är ju här, alldeles nära dig!

Till sist lyckas jag zooma in dem och försöker förstora dem i bildprogrammet samtidigt som jag bläddrar i den lilla fina fågelboken som jag fått av Erik.  Är det kanske alfåglar?Suddiga är domhär gynnarna, men du som känner till många fågelarter kanske kan identifiera dem. Jag är tacksam för din hjälp!

 

Är detta bläsand månne?