Adventseländern

Var bjudna på mycket uppskattad  god och trevlig middag igår hos vänner. Vi hann avhandla det mesta under solen. Roligt och allvarligt om vartannat. Vi började bland annat prata barndomsminnen och jag fick frågan om hur min barndomskalender kommit till. 

Jag berättade hur jag från att ha haft en ganska tom minnesbank hittade min historia när jag väl började skriva för några år sedan och lägga pussel med mina minnesfragment. Hur minnena liksom fanns lagrade i mina fingertoppar och plötsligt stod levande på skärmen. Jag berättade hur helande skrivarprocessen varit för mig och hur jag kunnat göra mig av mig gammalt skräp och tråkigheter under resans gång. Lägga ledsamheter bakom mig och omfamna mig själv och historien.

Hur allt jag funnit under minnesresan genom barndomens decembermånader  är sant. Men jag insåg även under samtalets gång att det var de ljusa minnena som trängde sig fram först i kön –  fina och skimrande  även om livet och vardagen inte alltid var solsken.

Jag slogs av tanken att jag lika väl hade kunnat välja att göra en "Adventseländer" med 24 dyk ner i  luckor som inte är kantade av glitter. Valt att uppehålla mig i skuggade eller tristare domäner med svarta hål som sugit kraft om man gett dem en chans. Frossat i självömkan och idisslat ett och annat bittert korn – om och om igen. Så som de flesta av oss har haft det – en mix av bra och mindre bra saker från barn och ungdomsår och från skoltiden. Det som är summan av kardemumman.

Men jag är så glad och tacksam över det livsvalt jag gjort på senare år – att ständigt välja att flytta mig från skuggan till solskensfläckarna på livets köksgolv. Det som har blivit min viktigaste hälsofaktor idag och är den stafettpinne som jag helst av allt vill skicka vidare – till mina barn, till mina vänner och till dig som läsare.