Om en stenrik världsmedborgare

 

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har alltid tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran som finns utplacerade i och runt hennes hem i små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn ,vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö,Beijing, Jordanien,Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkurkan i Kristineberg, Mainau, Gauto förstås, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller  sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.