På den tiden vi gick på knogarna – Gamla Bettan och jag.

Blev alldeles nyss påmind om den bitterljuva men tack och lov gångna tiden som småbarnsmamma när en av våra gäster just bar förbi en tung icke samarbetsvillig högröd och vilt skrikande 2-3-åring. Ni vet hur tunga dom är, med galonmundering, trotsålder och vinterutstyrsel på, just såhär strax före middagstid nör blodsockernivåerna är som lägst hos både förälder och barn.  

Jag minns för en sekund hur det var när jag  och min vän Elisabeth   (som förresten fyller 29  än en gång – just idag ) hade 4 stycken energiska guldklimpar var. Då var vi två smäckra söta mammor med en urkraft av icke vanligt slag. Segare än vidjor och starkare än järn. Det var tider det.

Det känns befriande – för att inte säja nödvändigt att detta är en övergående tid i människans liv, när man har sådär långa armar och nästan går på knogarna av allt släpande. Att få bli medelålders och som genom evolution få bli upprätt gående igen är ljuvligt. Aldrig att man skulle orka leva den sortens liv nu. Nej, det är nog ingen slump att bäst-före-datumen på människoäggen går ut nånstans mitt i livet och den biologiska klockan stannar på sex.

Idag skickar jag en alldeles särskild hälsning till min kära och starka vän "Gamla Bettan" som förargligt nog alltid kommer att vara ett par år yngre än mig. Hon har dock tagit det magiska klivet in i farmorsvärlden under det gångna året och har valt att arbeta med barn. Det är beundransvärt.  Grattis kära du!