R körde och jag fotograferade. För allt vad tygen höll.  Stundtals höll jag kameran ut genom bilfönstret och knäppte vilt.  Närmare 800 bilder. Vykorten avlöste varandra. Bakom varje kurva  fanns en ny hänförande vy, och varje gång vi kom ur någon av Lofotens alla tunnlar så möttes man av  dessa sagolika syner. Många av bilderna får slängas men en hel del blev riktigt fina. Vi stannade ofta för fotografering, fika, eller bara för att få sätta ned de bara fötterna i den vita sanden och känna den krispiga och salta kylan mot huden.  Att sitta i skuggan bakom bilen, eller i solen på en bänk och äta medhavd matsäck och samtidigt insupa skönheten i naturen var underbart. Att vara l e d i g a och bara köra dit vägen bar var precis vad vi behövde. En stund av frihet bara med varandra.

Där fanns även en hel del sjöar. Ett ställe såg ut precis som vårt Sandviken. Ett hus på en udde vid en avlång sjö:) Alla har vi våra egna paradis i livet. Här och var seglade majestätiska havsörnar över oss. Vi var så nöjda över att ha fått se såväl späckhuggare som säl.

Vårt nästa mål var Borg, där vi ville titta på vikingabyn och de fornminnen som fanns där. Åter igen hade man velat vara tillbakaforslad i tiden och fått se hur livet tedde sig för människorna på den tiden. 

Nusfjord – ett fint ställe, men inget för oss.

Långhuset (83m) som återuppförts på samma plats man hittat lämningarna. Det förundrade oss att det låg så pass långt från havsviken där skeppen låg i hamn. Fantastiska miljöer , ett museum, filmvisning och butik fanns på området.

Här ser ni några riktiga vikingar…Men av Christer Sjögren syntes inte ett spår.

En autentisk trädgård med ätbara vilda växter och två aströtta vildsvin

Mycket fint hantverk i byggnader och inredning.

Denna välanvända skönhet stod i entren till museét. Undrar om den också härstammar från vikingatiden…Ja traktorn alltså…;)

Att vikingafruarna bar zebraskinnstunikor var något nytt för mig!

Varmt varmt….jag ville bada, men fick ingen med mig i ishavet:)

På jakt efter nästa natts logi, med sikte på Henningsvaer

Redan genom bilfönstret ser vi att här vill vi gärna stanna en natt. Jag är mest intresserad av att komma mig ut på havet och fiska. Fortsättning följer…

Vi hade en sagolik tur med vädret. Havet låg för det mesta spegelblankt, solen sken och man fick nästan en känsla av att vistas vid Medelhavet. värmen gjorde att vi avstod från att besöka museer och butiker. Från Å satte vi kurs mot Reine. Ett par av våra gäster hade rekommenderat några guldkorn längs kusten. Reine visade sig ligga  som ett litet smycke vid havet omgivet av dramatiska berg.Vi sa genast att hit vill vi bege oss vid nästa resa till Lofoten. Vi åkte runt och spanade efter tänkbara ställen att bo på vid nästa besök och fann ett par fina pärlor. Mitt i idyllen stod  plötsligt en norsk  flagga på halv stång, och det blev påtagligt att livet och döden vandrar nära hand i hand – även här. Jag  tog många bilder av kyrkor, och även på kyrkogårdarna som var grästäckta och smalt in på ett vackert sätt i den omgivande grönskan.

Roliga skyltar och vackra vyer lockar fram fotografen i mig. Tur att jag har en glad och villig fotomodell med mig som gärna poserar. Han såg ofta på omgivningarna med andra ögon och fokuserade gärna på maskiner konstruktioner och sådant. Exempelvis grävmaskinskyrkogårdar traktorer och liknande fann han mycket intressanta.

Denna dag 2 fick jag mitt lystmäte av gudomligt vackra vyer, vita stränder, vackra berg och den vänliga grönskas rika dräkt som kontrasterade mot sten och hav.

Reine på lite avstånd. Att det ser lockande ut!

Här kan man tänka sig att bo. Fiskebåtar direkt från verandan och en bedövande vacker utsikt.

Man fick nästan gnugga sig i ögonen för att förstå att det var verklighet. All denna naturskönhet.

Robban tänker visst passa på att hälsa på sin gamle vän – Maks Axeltrykk…. 🙂

Alla dessa fiskkroppar har förstås haft en tillhörande skalle….Delikatesser på export. Blivande Bacalao av själva fisken. men skallarna? vad ska de användas till?

Bakom varje krök väntade en ny skönhetsupplevelse som tog andan ur oss.

Himmel hav och land i oändliga kombinationer

Alla dessa kritvita stränder vid turkosblå iskalla hav. Provbadade fötterna. De har knappt återfått värmen idag.

Men man skulle vilja kasta sig i det blå

En nyfiken säl tittade på oss

En av alla idylliska gravplatser längs vägen

Den första kvällen led mot sitt slut. En kvällspromenad i rogivande omgivningarna kändes gott för folk och fä. Som vanligt infann sig de funderingar som alltid uppstår när jag är på ”annan ort”. Hur kommer det sig att man bosatt sig just här? Vilka var de första människorna här? Och tänk om man fått vara en fluga i taket, eller snarare en mås under himlafästet och fått se vad som försiggick för århundraden sedan då de första bosättningarna kom, eller ännu tidigare, i tidernas begynnelse, när dessa berg bildades och sköt upp ur havet. Vilken dramatik!  För egen del så infann sig som så ofta även frågan: Skulle jag kunna bo här? Ja under dessa förhållanden skulle man säkert klara det, men när höststormarna ryter eller molnen ligger lågt så är det nog en annan femma.

Vi förblev sittande ute på soldäcket sent, ända tills midnattssolen försvann bakom de mäktiga bergen och spekulerade kring livets små och stora funderingar. Vad är en distansminut? Vad är det för fisk som hänger på dessa ställningar överallt? Vad finns det för djur i denna natur? Är havsisen salt? Ja… som ni ser så fanns det en hel del för snillen att spekulera kring.

Husse och Leo småpratar och myser i kvällssolens sken.

Romantik i luften

Smörbollar i lysande orange. Vackert  – men något jag aldrig sett förut.

Utsövda efter en skön natts sömn drog vi vidare i detta undersköna landskap, genom långa tunnlar och på vindlande vägar. Först på avbockningslistan stod. Reine och Nusfjord. Och jag kan lova att kameran gick varm. Fortsättning följer….

Kl 12.00 i onsdags bar det av. Vi inväntade varuleveransen och stack därefter  fort fort innan något nytt projekt skulle uppenbara sig och försinka oss. Vi hade en färja att passa från Bodö så det gällde att hinna i tid. Vi har ju haft en tendens att ha missflyt de få gånger vi försökt oss på någon form av ledighet så nu var det spännande att se om allt kunde gå vår väg denna efterlängtade gång. Detta skulle komma att bli vår första gemensamma minisemester på flera år och vi lämnade vykortet fulla av förväntan.  R gasade lite väl häftigt som vanligt och jag höll fast mig i hatten och hjälpbromsade så gott jag kunde från min plats när jag inte gav ifrån mig små diskreta varningsljud – för säkerhets skull.

Mycket riktigt – vid gränsen stod norsk polis OCH tull redo att göra en riktigt g r u n d l i g genomgång, alkoholtest, förmaningar och allt som vi inte behövde just denna gång. Vi har aldrig tidigare stoppats i tullen under dessa snart 4 år som vi varit här. Allt var dock i sin ordning och vi kom oss lyckligt på färjan som skulle ta oss till Moskenes  längst ut på Lofoten. Vi hade nästan 3 dygn på oss. Tiden kändes oändlig. Redan från färjan kunde man få en försmak om hur vackra vyer vi skulle få se. Det kändes oerhört lyxigt med all denna tid – och solen sken på oss hela resan och naturen bjöd på spegelblankt hav, späckhuggare, sälar, fåglar och fisk av olika slag.

Väl framme i Moskenes satte vi kurs mot en liten fiskeby  med världens typ kortaste ortsnamn – Å. Mycket pittoreskt och vår förbokade rorbue var helt ok. Vi satt ute på altanen och tittade rakt ner i det smaragdgröna vattnet och på de hisnande topparna. Vacker och dramatisk natur. Leo hade fullt sjå med att hålla koll på fiskmåsarna.

En förväntansfull Gunnel med kameran i högsta hugg

Redan från färjan fick vi en föraning om hur vacker Lofotens natur skulle vara

Somliga lät sig även imponeras av hästkrafters antal och andra oväsentligheter

Utsikten från vår stuga byggd på pålar i Norska havet.

Utsikt över hamnen

En av alla de vackra sjöfåglar vi fick se

Ett gäng späckhuggare gled förbi alldeles utanför. En mäktig syn!

Naturligtvis lite kvällsfiske från land. 6 små sejar blev fångsten. Den dagens tävling vann jag.men de var så små så de fick gå hem till….sej…förstås. Här fick jag även pröva på känslan att vara 1 år och ta sig uppför en trappa. Ingenting för småväxta fruntimmer.                  Mer anpassat för jättar.

Torrfisk hängde överallt på torkställningar. En stor exportvara till medelhavsländerna.

Alla sorters hus. Allt ifrån enkla fiskarstugor, förfallna ruckel, pittoreska trähus till moderna villor i det gröna prunkade landskapet.

Just hemkomna efter en kort och intensiv minisemester på Lofoten. Som ni ser var Sveriges färger representerade denna soliga underbara dag, och mina tankar gick till mitt kära hemland just idag på vår nationaldag, trots att grannlandet nog är det grannaste land man skådat. Reseberättelser och massor av fina bilder kommer imorgon!

En bra och en dålig grej med att bo i avkroken är att man inte snabbt kan inhandla saker när man behöver dom. Bra därför att man får lova att kolla sina gömmor lite extra och använda det som redan finns. Dåligt för att man inte kan få det riktigt som man vill. Å andra sidan blir eventuella inköp noga övervägda innan man slår till. Vår inglasade entre som under vårvintern varit ett inferno av verktyg och prylar som  R behöver i det dagliga samt alla de grejor som folk kommer och vill låna hela tiden är nu äntligen städad och fin.  Både för folk och för fä.  Ett perfekt ställe att sitta och ta morgonkaffet i sol, eller skön skugga efter en het dag. Har man tur kan man få se en skymt av skogens konung, hans gemål eller små kronarvingar. Alltid lika fascinerande.

Här kommer bilder på en ny liten kompis. Han verkar ha det knapert där han går barfota i kallvattnet. Får nog ta och beställa ett gäng småstövlen till han och hans kompisar. Vet du vad det här är för fågel förresten?

En magiskt vacker afton här i vykortet. Lomparet är ute på en romantisk kvällstur. Det är inte utan att man blir inspirerad att följa deras exempel.

Jag har inte riktigt vant mig ännu vid att ha namnsdag 1/6, men jag blev inte desto mindre glad när kära storasyster ringde och sjöng i luren. Det får bestämt bli en prinsessbakelse från Cafe frysskåpet till kvällsfikat.  Mitt namn Gunnel betyder strid. Ett gammalt fornnordiskt namn. Vet inte riktigt om ”strid” stämmer in på mig.  Men R skulle nog säja att det fanns ett eller annat korn av sanning i det påståendet:) Även om jag kan vara stridbar emellanåt så tränar jag mest varje dag på att leva i förnöjsamhet över det jag har fått av livet. Själv föredrar jag tolkningen ”strid” som i en kraftigt forsande ström  som tar sig fram dit den vill. Men jag är nog mer som en fjällbäck borte mindresort´n, visserligen lite bred men inte så farlig. Jag vill gärna vara klar som vattnet i en sådan, och lika frisk förstås men jag kastar mig inte utför stup så fort jag får chansen utan porlar min väg fram lite försiktigt men målmedvetet. Grattis till mig själv och till alla andra Gunnlar runt om på klotet!

Tänkte galet nog  toppa fjolårsrekordet, då jag doppade mig i sjön 31:a maj. Efter en hård dags utejobb och en nästan tropisk sommarhetta var det inte så märkvärdigt svårt att kasta sig i sjön. I år var det varken varmt eller lockande de sista majdagarna så jag torrbadade istället under soffilten och inväntar varmare tider. Den sista isen håller i skrivande stund på att lämna sjön och nu spanar jag spänt efter de allra första vakringarna. Björkarna nere vid sjön börjar skifta en aning i grönt. Snart har vi sommar här i vykortet. Underbart!