I stormens öga

Av , , Bli först att kommentera 28

Det kanske var en lite väl dramatisk rubrik, men det blåser faktiskt pepparn här uppe och färdas snö i luften från sydost. Inga mängder som direkt lägger sig på marken utan mer som små vassa flir som inte riktigt vet vart dom ska. Det är riktigt grinigt och kallt ute. Jag är inne och skyddar mina skruttiga luftrör, gör det jag orkar och dessemellan snyter jag mig. Kanske dags att komponera ett musikaliskt verk/värk för en piccolo-näsa?

Nu börjar det närma sig för mig att i renoveringens namn avyttra den gamla nostalgitramporgeln. Den har fått spela Morgon mellan fjällen, Gå Sion, Bereden väg för herran och En vänlig grönskas rika dräkt, precis som jag hade föresatt mig. Men ändå har jag en släng av separationsångest över tanken att bli orgelfri. Den där perfekta bilden av orgeln utställd på soldäcket, med spegelblank sjö och vackra fjäll i bakgrunden, eller ännu hellre – med Björntoppen som fond – har ju ännu inte blivit tagen. Orgeln är ju tung som ett as, inte direkt portabel och R har väl annat att göra än att uppfylla mina minsta nycker och släpa ett uåldrigt instrument hit och dit för en bilds skull. Det blir i vart fall väldigt tomt på Gunnels gym, även om vi äntligen får en vettig plats för hundbädden. Kanske dags att införskaffa dom där skidorna…..För fortare än kvickt har vi skidföre här i vykortet.

Lördagsskola, Söndagsskola eller Livets hårda skola

Av , , 2 kommentarer 26

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även på lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar hela vägen ända bort till fönstret. Där till höger var dörren in till småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till storskolan, klass 3-6. Medans jag skriver kan jag plötsligt minnas den metalliska smaken av vattnet i drickesfontänen.

Från lärarrummets hemliga inre dök de så upp – fröken och magistern, och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.Ibland släppte fröken en knappnål i golvet för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntat mjuka sidor, som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och ”drömma”.Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsningen. Det mesta under skoldagen präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.
Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.
O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.
Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Fröken bänkade sig vid tramporgeln. Hon lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång. Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade hennes gestalt i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen, en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade. Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade och hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mig. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle ”lära sig att sjunga”. Men troligen resulterade detta istället i både en och annan tappad sug på sångfronten.
Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade oftast om årstiderna, naturen, traditionerna eller om bibliska historien

Hur skulle man utan denna ”korvstoppning” ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag? Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela – Se vi gå upp till Jerusalem? Det sitter som en smäck – på gott och ont – än i denna dag.

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som skulle hjälpa minnet på traven? Minns ni: Januari börjar året, februari kommer näst, mars april ha frost i håret, maj och juni blomma mest. Juli augusti och september – ljuvlig sommar är det då. Men oktober och november och december äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har november, april, juni och september. Februari 28 allén, alla de övriga 31.
Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt – eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar från äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss ofta att rita och använda vår fantasi. Hon gav i alla fall mig nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mig. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mig oerhört starkt och jag tror att jag kan säja att det är en av mitt livs starkaste läsupplevelser.

Elsa Beskows berättelse om Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Likaså Sörgården och Önnemo eller boken Vill du läsa. Vill du sjunga – visst hette den så – den orangea sångboken? Jag glömmer heller aldrig Sampo Lappelill av Zackarias Topelius – ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på frökens plats i katedern och läsa högt ur bibeln för mina klasskamrater. Ur gamla testamentet: Jesaja kapitel 6, och jag kan det av någon outgrundlig anledning utantill än intill denna dag:
I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.

Ja ni ser ju själva. Ett axplock ur ännu en av de märkliga dagar som formade just mig till den speciella person jag är idag.

Vad minns du från din barndoms skola?

Det var tider det

Av , , Bli först att kommentera 28

En dag hittade jag gamla tummade ljusblå boken ”Mina klasskamrater”. Ni vet den där där man skulle sätta in ett foto samt ange alla möjliga saker om sitt liv. Allt ifrån längd, vikt, klass till de mest älskade/hatade skolämnena, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen, till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/rädsla inför framtiden. Några av de andra flickorna i grannskapet fyllde i sina uppgifter i min bok. Vi var samtliga ca 125-143 cm långa och vägde mellan 25-40 kg och i åldrarna 9-12 år vid tidpunkten.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse i efterskott. Det varierar en hel i intressen och vad man tycker om i skolan, men det verkar finnas en gemensam aversion mot köttsoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistorna står en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen toppar den önskelistan.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen…Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument såsom piano orgel eller gitarr. En hade dock skrivit radio. Vi läste Kitty, Lottaböckerna, KullaGulla och Enid Blyton.

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig och kärlekstörstande som jag var redan då, fann jag på råd och slog helt sonika upp Sven Hedlund i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor, och det var med en känsla av förlorad oskuld och tomhet som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan.

Det var bara att inse: Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för de andra tjejerna vet jag knappt, men åtminstone ett par stycken vet jag blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga med råge, och kan välja att avstå från köttsoppa, kan köpa hushållsnära tjänster för att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera att Svenne Hedlund nu uppnått den faktiska ålder att han bör matcha den gamla rösten vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.

Senaste nytt från händelsernas centrum

Av , , Bli först att kommentera 25

Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Norska havet, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter – stora och världskända stjärnor.

Ubåtsfritt

Av , , Bli först att kommentera 34

Måndagsmorgon är ju alltid lika med beställningsmorgon här i vykortet och jag sköter mina arbetsuppgifter från soffhörnet i sällskap med kikaren datorn och en kubikmeter använda pappersnäsdukar. Det är morgonens skörd. Osannolikt hur mycket ospec som kan finnas inne i kraniet. Jag börjar misstänka att mina 6,5 kg viktnedgång delvis kan vara ”utsnutna”. Nåväl, jag känner mig vid gott mod inför en ny vecka. Väntar otåligt på att isen ska lägga, att ingefärateet ska dra klart, och gläder mig åt min nya underbara långkofta och att jag inte sett en enda ubåt i kikaren denna morgon.

Dagen efter dagen före

Av , , Bli först att kommentera 31

Igår var vi bjudna på en underbar fiskrätt, Bacalao, hos norska vänner. Riktigt smarrigt och dessutom en verkligt trevlig kväll i glada vänners lag. Smaken är väldigt långt ifrån de fiskrätter jag brukar laga av mina älsklingar rödingarna. Men denna fusion mellan Portugal och Norge är verkligen en upplevelse. Dessutom fick vi med oss ett par portioner hem och har nyss fått avnjuta grytan även idag. Åh så skönt att slippa stå vid spisen när man jobbat hela dagen och är lite risig.

Söndagsbetraktelse

Av , , Bli först att kommentera 42

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner därefter mig själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen uppe vid vägen, slår det mig plötsligt att detta är nog jag i ett nötskal nu för tiden. Jag är i en fas där jag väljer att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på, tillför positiva känslor och därmed gagnar mig själv men förhoppningsvis även några andra jordevandrare i min närhet eller läsekrets.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit som historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer: Dig känner jag igen från tv….men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta inlägg är att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. Men vi har, och får varje dag och i varje stund en ny chans – ett nytt val – hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag försöker medvetet välja att se, minnas och planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser ju alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mig faktiskt stolt över min personliga livsresa från suckarnas dal till förnöjsamhet.

För ett antal år sedan hade risken varit stor, att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dig att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ”borde” åstadkomma och se att i din softade spegelbild finns en fin och sammansatt vanlig medmänniska som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen och lite nostalgisk musik. Krama din kära, stryk henne/honom på ryggen (ungefär i höjd med behåbandet där jag är övertygad om att själen sitter) Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dig. Kan man ge en mer värdefull gåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med frid. Din tid är den bästa gåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.

Oleum Basileum

Av , , Bli först att kommentera 36

Oleum Basileum låter som en magisk trollformel, och en magisk formula kan man nästan säga att den är. Den fanns en gång i barndomsapoteket men jag fick åter nöjet att uppleva den hos min kära syster Ellen härom kvällen när jag skulle övernatta i Stockholm genomförkyld och med en hosta som fick mina mederesenärer att fly mig. Syster Ellen är ingen sjukvårdsmänniska även om det låter så. Hon är bara en av mina underbara systrar som begåvats med ett stort mått av människokärlek serviceanda och välvilja. Dessutom är hon både god och klok och inte bara min syster utan också min f d svägerska.

Jag fick ett kungligt mottagande hos henne på mitt första besök i deras nya hem i huvudstaden. God mat och dryck samt en fin kväll i minnenas tecken. Förutom gamla fotoalbum tog hon fram sin ständiga följeslagare ut apotekslådan – Oleum Basileum som hjälpt hennes täta bihålor så många gånger. Jag misstänker starkt att priset vi syskon fått betala för våra söta små uppnäsor är att det är extra trångt och slingrigt där inne – alternativt att det regnar in oönskade partiklar och bacillusker som ger fin grogrund för bihålebesvär och förkylningar.

Nu stod jag snart med huvudet handdukstäckt lutad över ett fat med hett vatten och några av de magiska dropparna. Lika envetet som spermien till ägget sökte sig de aromatiska ångorna in i de tätaste av skrymslen och gav nästan omedelbar lindring för mitt värkande huvud.

Vid avfärd fick jag till och med flaskan med mig – samt en termos hett the och några fina visdomsord på vackra kort. Kära syster. Du är speciell, och gjorde min väg lättare att gå för en stund <3