Redan då var jag fast, inbiten och hängiven fiskare. Här på Öresundssjön en påsklördag i slutet av 60-talet. Är så glad att min svåger Lennart gav oss minnen i form av bilder. Det vara andra tider det. Inget instagrammande precis:)

Dagens gympapass är avklarat då veckans varor är inlastade, stuvade och butiken är städad och klar. Det är svettigt och lite ruschigt en stund även om det nu är lågsäsong och mindre varor än vanligt. Vi har ett bra system – jobbar sida vid sida och vet precis vad våra specifika uppgifter är. Om vi börjar kliva in på varandras områden blir det genast struligt.

Jag njuter så otroligt av att känna hur min kropp blivit smidigare och starkare trots att jag inte tränat. Tänker mig att en ryggsäck med 8 kg står avställd och det går så mycket lättare att böja sig, lyfta och kläderna stramar inte längre. Jag är dock sugen på att skaffa skidor och få lite kondis och kanske skrämma liv i någon sovande gammal muskel.

Nu kaffepaus innan jag börjar städa. Kaffe med gräddskvätt för min del och en frolic till Leo. R äter gårdagens kanelsnurror och jag känner mig inte det minsta frestad. Skönt att ha gubben hemma igen. Jag gillar att se hans rutiga uppenbarelse i ögonvrån. Allt är liksom i sin ordning igen – även om det i ärlighetens namn kan vara skönt att få vara ensam och herre på täppan nån gång då och då. Jag är en riktig ensamvarg – men helst i tvåsamhet:)

I morse sjöng det i isen så det hördes ända in i sovrummet. Gårdagens plusgrader har vänts till – 14. Jag har skygglapparna på för att hålla fiskesuget i schack och försöker minnas gårdagens dåliga fiske. Några lyckliga själar patrullerar isen. Jag lär få en fiskerapport snart – vare sig jag vill eller inte.

Den lille lurvige har förutom ett par fisketurer med mattemoran hunnit med att kallblodigt dräpa två sorkar på farstukvisten idag. Båda låg prydligt uppradade, och den ena saknade huvud… När jag betänker att det lilla mushuvudet med hjärna och allt har passerat den pussvänliga goskillens käftar tappade jag med ens lusten att pussa voffsingen – på obestämd framtid.

Husbonden som är på hemväg efter sitt besök i människobyn får bli föremål för mina ömhetsbetygelser istället – när han väl kommer hem inatt vill säga.

Kan inte låta bli att dela med mig av denna skönhet som inte bara är lysande röd och vacker utan också fullproppad med nyttigheter och ytterst välsmakande. Måndagslyx kan man säja.

Till minne av min kära pappa Alvar som dog hösten 1988 känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga terylenkostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna tretornsstövlar och hans slitna bondeförbundare, halmhatten och näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon mamma kärleksfullt fyllde med ”nästn” – alltså dagens matsäck innan han skulle bege sig till jobbet som skogsarbetare. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin dajm eller dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska stora sega sportkolan som fanns för länge sedan och som då kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner.

Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att ”fira” från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ”mitt” sel. Vindelgransele.

Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord. Dessa stunder på tuman hand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.

Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna l glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.

Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionsåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – som just nu är min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig.

Bilden är från förra vintern. Vi har ännu ingen snö att tala om.

Vi har haft några riktigt kalla dagar och isen växer snabbt och är nu mer än 10cm tjock. Så isdubbarna får semester ett tag. En kort morgonfisketur innan jobbet satt fint. Man känner sig kall krispig och vitaliserad efter ett par timmar på isen. Fisken nappade inget vidare idag och jag hade mer än gärna ägnat hela dagen åt fiske. När jag ser en massa annat folk spatsera omkring på sjön och fiska i godan ro utefter dagen så blir jag en liten aning frustrerad – även fast jag har till gång till detta till vardags – så vore det något speciellt att få vara ledig en helgdag och göra det man helst av allt längtar efter.

Jag minns för några år sedan hur man blev alldeles upprörd över tanken att jobba varannan helg. Nu jobbar vi varje helg och det går ändå ganska bra. Men inga måndagar i världen kan ersätta den där alldeles speciella känslan av att vara helgledig och göra något man längtat efter. Så visst ska jag erkänna att jag längtar efter 1 ledig helg – av 52

En dag knackade det på klassrumsdörren på övervåningen i skolhuset i ”storskolan” som vi sa. Klass 3-6 i Vindelgransele byaskola delade klassrum och det var magister Norberg som var vår lärare.

In steg en optiker. För min egen personliga del kunde det lika gärna ha varit en utomjording – lika främmande tedde sig titeln på denna människa som hade i uppdrag att massbesiktiga oss barn och fånga upp eventuella defekter på synfronten.

Spänningen steg omedelbart inför detta nya inslag i skoldagen. Litet roar barnen. Till min stora besvikelse hade jag fullgod syn och fick alltså inte sälla mig till den exklusiva skaran bärare av orangebruna ovala plastglas – de bågar som kommunen tydligen då hade mängdrabatt på och som sedan stolt bars av några utvalda.

Det sved kraftigt av förtrytelse när dessa ”lyckligt lottade” senare kunde ståta med denna intellektuella look. De betraktades som smarta och hypermoderna.

Själv fick man vackert gå där med sina ”pingstarflätor” helt oansenlig i sina pepitarutiga utan brillor. Man kunde möjligtvis som motvikt ståta med lite äggvita i urinen vid urinprovstagningen inför doktorns unika besök på skolan.

Man radade då upp och lämnade ifrån sig flaskorna och glasburkarna med morgonkiss på utsatt dag. Idag skulle det vara intressant ur ett sjuksköterskeperspektiv att veta hur när och i vilken temperatur dessa senare fraktades till något avlägset laboratorium.

Det hann nog växa till sig både ett och annat i burkarna antar jag. Har svårt att tro att de skickades med taxi utan snarare med fembussen. En gammal fin årgång m.a.o.

Jag minns historien om brödraparet från byn som delade på samma flaska. Först kissade den ena i och gjorde en markering på flaskan innan den andra presterade slutklämmen och man kunde lämna ifrån sig resultatet – en full flaska. Vad fröken sa om detta förtäljer inte historien som möjligen är en skröna.

En dag när jag stod i lärarrummet intill raderna av planscher och burkar med konserverade suspekta kroppsdelar/djur – (minns någon vad det var i burkarna egentligen??) och vevade på stencileringsapparaten för att kopiera det mödosamt präntade grupparbetet, kom farbror doktorn in.

Detta är mitt enda minne av någon slags hälsokontroll från skoltiden. Doften av stencileringsvätska var genomträngande i det lilla rummet. Vi fick snabbt avsluta stencileringen för nu skulle det minsann bli hälsokontroll för alla.

Vi blev inkallade en efter en och skulle ta av oss i bara småbyxorna. Antar att han lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i halsen, men det minne som etsat sig fast var att han som slutkläm lyfte på troslinningen, gluttade snabbt och sedan sprätte gummibandet mot magen. Jag minns hur generad jag blev.

Än idag är jag osäker om det ingick i inspektionen eller om det var ett övertramp från hans sida. Man vågade ju aldrig fråga någon av de andra barnen om han gjorde likadant för alla, men troligen var det nog bara ett sätt att göra en bedömning om hemförhållanden, om man var hel och ren och att attiraljerna satt där dom skulle.

Jag hoppas det iallafall.

Just hemkommen efter en morgonfisketur på isen. Än vågar man sig inte ut på sjön utan jag håller mig längs stränderna. Och isdubbarna är med förstås. Men en ljuvlig känsla som jag längtat efter i månader nu. Bara jag maggoten och rödingen. Knäpp tyst – förutom enstaka smällar i den växande isen. Livet på en pinne! Strax vankas nykokt småröding. Livets vardagslyx när man bor här uppe i hörnet.

En otroligt vacker och kall dag då naturens färger, solen och isläggningen tillsammans skapat magi

I väntan på de efterlängtade minusgraderna som i kombination med vindstilla väder skapar förutsättningar för en kristallklar och inbjudande nyis på sjön, ägnar vi vår lediga dag åt precis det vi mestadels gör – hela tiden. Jobbar. R i synnerhet och jag i allmänhet har svårt att separera jobbet från det privata livet. Idag tog jag honom mellan fyra ögon över köksbordet och hade ett allvarligt ”medarbetarsamtal” med honom. Efter gårdagen då han var helt utslagen och sliten till max blev jag riktigt förskräckt och åter igen påmind om att man/han/vi/jag måste vårda hälsan. R är bra på det mesta – förutom att vara ledig, göra ingenting och göra roliga saker bara för att de är roliga – själv och tillsammans med mig.

Vardagen – och helgdagarna med för den delen är smäckfyllda med sociala möten, service och prat. Vi träffar fruktansvärt mycket folk och när kvällen eller helgen kommer så längtar vi mest av allt efter att ”bara vara” sitta kravlöst intill varandra i katapultsoffan och stereoslumra.

Visst drömmer jag – mer än honom – om gemensamma utflykter, trevligheter, telefontystnad, och kvalitetstid på tuman hand. Men mest av allt drömmer vi om att vi ska få vara fortsatt friska och kunna leva och bo här även i framtiden – långt efter att vi avvecklat allt vad verksamheter heter. Han är ju egentligen pensionär och jag kan alltid jobba som sjuksköterska här eller där när den dagen kommer.

Nu har han fått i hemläxa att trappa ner lite på tempot, sova och ta sig tid att äta och vila ordentligt mellan arbetspassen. Nya projekt får vänta en stund.