När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under ’upphittat’ och återbördat honom 3 gg från en gård nästan 1 mil hemifrån, men valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde.

Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem honom som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför dörren och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sej vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen vid hemkomst från jobbet.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör, så kan jag höra honom småprata i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement tonfall. ’Kattskrälle’ – brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation – innan jag riktigt hade insett hur mycket R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle haverera hans image för tid och evigheter.

Hur skulle det se ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull har nu skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och etablerat en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper – just i fotänden – och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses dock inte med blida ögon av mej som upprört hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.