Kategori: R-Relationshumor…

Pratbubbletävling!!

Av , , 9 kommentarer 1

Gunnel

Vad säjer Robert?

Ellen – som hela tiden försöker lära R nya saker i köket, har här en förtrolig undervisningssituation i konsten att göra en god salladssås. Machoman möter fröken Rödstrumpa. Ett visst mått av munterhet präglade situationen där en något motsträvig R rev limeskal, kryddade och smakade av för allt vad tygen höll.

Jag vill nu inspirera dej läsare till att fylla R:s pratbubbla. Vad tror du att han säjer egentligen? Bästa svar kommer att pubiceras här på bloggen med ett hedersomnämnande till vinnaren. Jurys beslut kan inte överklagas.

Om att packa så lite som möjligt

Av , , 1 kommentar 0

Här pågår en lätt absurd packningshysteri. Själv har jag förträngt in tills nu vad jag ska ha på mej och med mej på Amerikaresan och inväntar att R ska packa klart och stuva in allt han vräkt ut på sängen innan jag börjar med min packning.

R har – oavsett reslängd – en norm han ej tummar på i första taget: Ha aldrig med mer än det som ryms i en portfölj…Han har just nu – gissar jag – nytt blodtrycksrekord om jag ska döma utifrån hur han slamrar på i garderoberna, provar ömsom shorts, ömsom chinos och morrar emellanåt över trånga byxlinningar och ömsom kuttrar över någon gammal nostalgisk dansskjorta. Nyligen orerade han och anklagade både mig och Alex för att ha förskingrat hans kalsonger… The truth and nothing but the thruth är att vi är synnerligen oskyldiga båda två!

I ett svagt ögonblick undslapp jag mig en kommentar om att det förvisso kunde vara trevligt att se honom i några olika varianter av outfits under resan och förslog att han för en gångs skull kunde ta en lite större väska. NY bjuder tydligen just nu på varanndagsväder – ömsom +30 och ömsom regn enligt syster E. Detta triggade igång hans stressmotor och därför gör jag klokt i att hålla mig undan och skriva ett blogginlägg tills han lugnat ned sig.

Vi får se hur det slutar…. Vår ’romantiska’ resa misstänker jag till stor del kommer att handla om att jaga en udda drivaxel till en annan av hans dödsmaskiner och inte små pittoreska utlykter i Central Park, mysiga klubbar med bra musik och folkvimmel. Jag är lur på att NY i mång och mycket kan liknas vid Sorsele – He som hänn – he hänn hänna!!

 

Snön faller och vi med den

Av , , 1 kommentar 0

Gjorde tidernas praktvurpa idag när jag begav mig ut i crocs för att hämta en väska i bilen. Som tur var landade jag mjukt, tacka snötäcket och akterpartiet för det. Det är inte helt fel med lite buntning i allafall. Jag hann nästan se livet passera revy – om än en halvdålig sådan – och föreställa mig hela kopplet av sannolika frakturer som ett fruntimmer i min ålder ofta ådrar sig i fall som detta. Kom dock helskinnad in och kunde fortsätta jobba. En rejäl blåtira på ändalykten är nog i antågande, men det skadar nog inte med lite färgsättning av det bleka.

Det var en gång – en rävkapuschong. Del 3

Av , , 1 kommentar 0

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan, låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen mot vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten och försökte istället memorera namnen på fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i hålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven. Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med.

Ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara arbetselak (jo tjena!!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade extra noga efter sådana tendenser. Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna.

Dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att om jag ville fick jag prova något rödingblänke därifrån. Här hade adoptivpappan och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R övertog stugan. Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop…. det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget.

Vad som varit pappans stora intresse framgick nu alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor. I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes nye man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mej att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med "mamma", men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem. Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i bodan? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig för detta. Fick möta M och J i deras lilla tvåa på servicehuset. Det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mej och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kunde snart slappna av.

Jag hade förberett och bakat en kaka som vi dukade fram på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och jag befann mig plötsligt mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes.

Från mitt håll såg jag hur hon tittade på sin store starke son med modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre. I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg en annan dimension, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Han – lillpojken som en gång somnat med sitt huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma nog skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden som borde vara vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom samhället vidare till nästa granskningsinstans – hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far. Som på ett givet kommando sätter de sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop. Jag ser hur lika varann de är. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får bevittna ett härligt samspel i berättande och samtal. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här. Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mej stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft. Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blev att hämta sonens födelsedagspresent, en gammal gungstol från R;s farfarsgård i Ånäs. Gungstolen fanns i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll.

Här kände jag att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se – noggrannt övervägande – och ska inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt. Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod jag hemma i deras hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av "jorden runt på 8 dagar" och när de flesta nervkittlande möten och presentationer var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot solnedgången.

Så infann sig en lugn period som sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop, men det – det blir en alldeles egen historia!

Det var en gång – en rävkapuschong. Del 2

Av , , 6 kommentarer 0

 

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna. Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gauto tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge. En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska  "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken. Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg. Vi skulle korsa Mittisjön och kryssa oss upp mot fjället, över kammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ’ripställe’ som R knappat in i sin GPS. Han packade ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklädde sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong. För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade. Mäktigt att se Gauto som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön….. Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt. Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta. Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos. Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan.

Fortsättning följer.

Kärleken är ett mysterium

Av , , 3 kommentarer 0

Kim 3 år

Jag och min syster Ellen brukar ibland när vi pratat om relationer, par vi sett eller känner, förundrat se på varandra och säja just detta: Att kärleken är ett mysterium. I vad själva receptet eller kemin består, kan faktiskt understundom vara ett riktigt mysterium. För si kärleken verkar allt som oftast strunta i ålder, utseende och alla de standardmallar och referenser som vi människor (kvinnor?) allt som oftast satt upp som norm. Omaka par, Kaka söker maka, Lika barn leka bäst, Man får vad man förtjänar, Kärleken är blind….är exempel på talesätt kring kärlekens förunderliga matchning.

Inte ens för egen del kan jag säkert specificera vilka faktorer som fått mig på fall genom åren, förutom att "sting i blicken", axlarnas rundning, händerna samt rösten och den mentala närvaron verkar vara saker som inledningsvis gör mig matt i magen. Nästan lika snabbt kan frånvaro av humor, självdistans, glöd och spirit få mig att kallna lika snabbt som en kaffekopp under ett telefonsamtal. "Mentalt tuggmotstånd" är ett mycket bra begrepp som en av mina medbloggare använder i sin presentation. Det vill jag ha av en man. Att sedan gödsla med kärlek i vardagen, att fortsätta "se" varandra , göra saker för varandra och nästan viktigast – att kunna ha roligt tillsammans tror jag är hörnstenar som i balans kan väga upp ett till synes omöjligt bygge.

R körde med ripmiddagskonceptet, levande ljus och dyrt vin, marknadsförde sig själv (falskt) som storfiskare och svängde sig med komplimanger som: Du har ett sensuellt intellekt… Hm… Vilken kvinna kan motstå ett sådant uttalande. Jag är så här i efterskott lite lur på att det var ett inlånat begrepp, men det var rart sagt i alla fall.

Åh vad jag njuter av medelålderns trygga lunk. Av tro mig om att duga för den jag faktiskt är och förstå att kärlek även kan vara tisdagar och ärtsoppa från plastkorv. SOM jag har kämpat för att ta mig ur dessa utopiska sockrade kärleksfantasier som jag slukat ända från tonårstiden genom hundratals romaner, men även "slavertidningar" som Starlet, Mitt livs novell, och andra. Dessa exempel var ändå mycket "snälla" jämfört med dagens tjejtidningar.

Oj så många skikt skal jag har gråtit mig igenom i processen "avskalandet av kärleksutopins svidande lök". Nu är de tack och lov bortskalade ända in till den vackra innersta kärnan och inga tårar finns kvar (utom kanske några pyttesmå). Nu är förväntningarna på kärleken realistiska och jag inser att man måste kompromissa och bjuda till själv med att ständigt jobba på en relation.

Man läste om perfekta drömprinsar på vita springare som saliggjorde menlösa men ack så vackra våp med darrande underläppar och glänsande hårsvall. Om ridderliga välbärgade bekräftande och uppvaktande ynglingar med sammetsbruna ögon och varma hjärtan, och alltid alltid om tjejer som satt och väntade och väntade på att göras lyckliga eller olyckliga. Nog håller jag med Jan N om att det är bäddat för missförstånd i kommunikationen.

Ett exempel på en typisk krock i kommunikation mellan könen kommer här. Jag arbetade min sista sommar under sjuksköterskeutbildningen som undersköterska på förlossningen, den i mina ögon då optimala arbetsplatsen. Livet tar sin början där, stämningen är positiv och man får vara med om det största miraklet gång på gång. De första veckorna var detta helt fantastiskt, och jag grät med varje gång en liten familj utökats med en liten ny människa.
Sedan blev jag dock smått luttrad och det romantiska skimret kring att kånka omkring på moderkakor och blodiga sopor mattades något. Skrek dom inte lite onödigt högt och sjåpade sej kvinnorna?

Jag insåg att detta var något annat än att vistas här själv och föda barn. I alla fall blev jag väldigt upprörd en dag. Det låg inne en ung mamma med en väldigt lång utdragen förlossning . Den blivande fadern såg ut att ha parkerat sin Puch Dakota utanför Han var en fjunig blyg kille med keps och verkade mycket okomfortabel med situationen. Hon var uttröttad hade jätteont, förloppet gick sakta och hon viftade rödblossig bort honom med handen. Han gick då lydigt bort till fönstret, satte sej i fåtöljen och började läsa en skotertidning?!!!

Anar ni vad som komma skall? Hon blev givetvis hysterisk och grät över att han så okänsligt lämnade henne i sticket. Han såg helt och oförställt förvirrad ut, och menade att hon nyss bad honom gå sin väg. Ett klockrent exempel på kommunikationsbekymmer.

För de män som här börjar flacka med blicken och undra om de missat något kommer här ett förtydligande: När en kvinna i kris/nöd säjer: Gå din väg?så betyder det: Gå INTE din väg, kom hit och håll om mej, tyck synd om mej, trösta mej, gulla med mej, var empatisk. M a o vad som helst UTOM att gå sin väg. Så äro vi nu funtade – kvinnfolken. Thats it

Nu blev det pannkaka av alltihop eller – Man ska inte sätta bocken till trädgårdsmästare…

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mej och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa mej för att höra om han kunde påbörja middagen – ett uttalande som fick mej lite ur balans och det tog ett tag innan jag, häpen och lätt chockad, inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en simpel ugnspannkaka. Jag tipsade för säkerhets skull även om att ta min artonåring Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa.

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat och blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv – av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda och grisfötter. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken mammas recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick och tillika paradnummer nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall, och i rödvinets softade verklighet verkande denne man framstå inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne – väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad kökshemligheterna beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Dock genomskådade jag honom redan vid första övernattningen när hans ungkarlskylskåp brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan och eftersom jag är i kökstjänst årets resterande 363 dagar, så tilllåter jag mej förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka………….. I ugnen ståtade en tilltänkt ugnspannkaka, men något hade uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mej med att säja såhär: Årets julklappstips är räddat – Grädda din egen musmatta……

Äntligen – jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Som av en händelse tog jag mej själv en Nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mej, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

Machoplysch

Av , , 4 kommentarer 2

Ny vecka – nya tankar. Kanske det blir lite annat tema denna vecka, men jag fick mersmak på minnen och kommer troligen att återkomma senare till den trenden.

Vid middagsbordet idag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt – för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser föräldraskap eller barn.

R som är av den gamla stammen får emellanåt nåt John Wayne-aktigt över sej och känns då fullständigt mossig. Detta är inte helt hälsosamt för mitt blodtryck men jag är inte helt säker ifall detta är ett provocerande spel för gallerierna (han älskar nämligen att reta gallfeber på mej) eller om han faktiskt är så in i bomben inskränkt. I varje fall lyckas han få mina rödstrumpor att klia ordentligt.

Barnafödande var ämnet på tapeten. I hans mansdominerade och testosteronstinna bransch är det ständigt några bullar i ugnen, på jäsning eller hur man nu vill beskriva det. Det snackas i lunchrummet. Man är missnöjd med bemötandet av blivande fäder på förlossningen. Å ena sidan sägs pappans närvaro vara väldigt viktig – å andra sidan erbjuds ingen säng till pappan – och ingen mat!!! Här fnissar jag ystert och påpekar att ’han kan väl få en matbit och en säng när han sympatibajsat en honungsmelon’

R – som älskar att provocera mej berättar om en i hans ögon normgivande gammal indianfilm där kvinnan minsann bara ’gick åt sidan’ några minuter och födde i nysnön för att sedan strax sälla sej till sällskapet. Stammen drar vidare, hövdingen rider medans hon vandrar bredvid med sin nyfödde.

Här putar han med sin ’pondus’ och proklamerar att han minsann aldrig behövde gå nån föräldrautbildning eller missa en enda jobbtimme i samband med ende sonens födelse.
Som om han kunde slå sej för bröstet i sammanhanget!!

Jag tror att det skulle ha varit väldigt ’danande’ för R, att gå i en sån psykoprofylaxkurs som jag gick tillsammans med en mycket ung, långhårig, foglig och plyschklädd barnafader 1980 om våren. Man fick ligga bland kuddar, puffa pusta, andas och bekanta sej med sin bäckenbotten. Krysta och knipa om vartannat. Den situationen skulle nog ha försett R med en gnutta klädsam ödmjukhet.

Samtalsämnet går över till IQ kontra EQ. R ser frågande och en aning förorättad ut när jag morrar att det inte skulle skada med lite uppgraderad EQ för somligas räkning, och att ett rejält snedklipp i mellangården (och nu snackar vi INTE Bullerbyn) följt av lite korsstyngsbroderier i ’aftonsången’ skulle ha gett honom en lite mer klädsamt ödmjuk approach.

Visserligen blir han lite charmigt rödögd i slutet av Pretty Woman och understundom när avsignaturen till Rapport klingar ut, och faktiskt har vi unisont ulkat till eftertexten av Såsom i himlen, men än är han inte riktigt ’färdigformad’ systrar. Tur att han är ung.

Love him anyway…..

Bombad blondin eller terrorist – det är frågan

Av , , 1 kommentar 0

Fick ett hastigt påkommet uppdrag ikväll inringt av R som inte kom iväg från Gauto förrn nu ikväll. Följdaktligen skulle han bara hinna hem för att få en puss och ett par timmars sömn innan det är dags att sätta sej i bilen och åka till Ske-å. Ändrade planer innebär hotellnatt i Skeå och uppskjutet pussande.

Mitt uppdrag var att sätta en aluminiumportölj med viktigt material inför arbetsdagen imorgon på kvällsbussen till Ske-å. Det skulle alltså hänga på chaufförens goda vilja om han var beredd att frakta den i bussen. Normalt ska sånt skickas som bussgods med fraktsedlar och byråkrati. Nu skulle det till att smöras, skrapas med foten och verka allmänt övertygande.

Själva väskan i sej såg extremt suspekt ut. En perfekt bombgömma. Jag slängde en orolig blick i spegeln innan jag for och försökte se så anti – Al-Quadisk ut som möjligt, lämnade min lila palestinaliknande sjal hemma – allt för att inte ge intryck av att vara en terrorist – mera en ’bombad’ falsk blondin.

Ställde mej nervöst i busskön och försökte spana in och lyssna av hur chauffören lät – snäll, vresig, mesig eller tuff – allt för att hinna lägga upp en passande approach. Han lät mjuk på rösten men var en aning svårövertalad Jag lade huvudet på sned och lyckades uppbåda en smula charm (alternativt skrämde jag honom till tystnad) och så småningom gav han med sej och jag skyndade mej därifrån innan han hann ändra sej och utlovade att han skulle komma i åtanke i mitt testamente.

Kände mej lite JamesBondig och körde försiktigt hemåt i den tilltagande halkan. Tur att sonen har satt på mina vinterdäck idag. Ville komma helskinnad hem – känner mej nöjd och fredlig ikväll och inte sugen på att terrorisera någon alls faktiskt!

Gräslig änkeblues

Av , , 2 kommentarer 0

Är solokvist här på täppan då R har styrt kosan mot Gauto för ännu en helg i byggandets tecken. Det känns lite ostimulerande att sitta här och munhuggas/diskutera med sej själv. Dynamiken blir inte riktigt densamma när jag hela tiden får medhåll för mina kloka ideer. Blir nästan irriterad på mej själv – vilken ja-sägare jag är!!

Tog dock tillfället i akt – nu när jag har huset fritt – att spela och sjunga ett par timmar och öva inför helgens spelning. Den förlorade sladden till min ljudanläggning har nu återbördats och det renderade nästan en slakt av den gödda kalven. (Katten – skulle R ha förslagit med munter min) Det är härligt att kunna kräma på och ge järnet när ingen hör. En klar fördel med att bo i eget hus. Jag är en aning nervös att tekniken ska krångla nu när min roddare är borta.

Ute är mörkt och kallt. Det blåser och spöregnar och är en riktigt mörk höstkväll. Det blir till att tända några ljus som motvikt till det mörka. Inatt kommer kisse demonstrativt bre ut sej över R:s säng. Tur att han inte kan se det. Det blir en riktig tjejkväll med andra ord.