En gräsänkas bekännelser – visst låter det nästan som rubriken på en bok med tvivelaktigt innehåll? I mitt fall handlar den varken mer eller mindre om att jag precis som teskedsgumman i sagan tvärkrymper i olika situationer.  Nu när R har lämnat mig ensam i vildmarken för ett besök i civilisationen krymper jag inom loppet av en halvtimme och blir ca 7.5 cm hög (och ungefär lika bred)

Sitter här bakom en soffkudde och försöker intala mig att jag inte behöver vara otriven. Dagens vedranson bar jag in innan mörkrets inbrott så som tur är behöver jag inte bege mig ut i mörkret något mer ikväll. Är man 7,5 cm hög och ganska saftig så är man givetvis rena rama delikatessen för såväl Jorduggla som Räv.

Nej, skämt åsido så känns det ganska ok. Jag har hittat strategier för att inte hemfalla åt sådana gamla olater som mörkrädsla. Har jag i vuxen ålder gått från grav hundskräck till längtan efter en egen vovve så ska jag väl klara detta även om hjärtat bankar lite hårdare när jag tittar ut. Jag kanske skulle sätta ut en skylt till eventuella läskunniga spöken och rävar där jag informerar om att jag minsann ska anmäla mig till att ta jägarexamen om några veckor, så det är bara att akta sig! Sådeså!