I fjol fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa…

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv – av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne – väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet – Grädda din egen ekologiska musmatta……

Äntligen – jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

I fjol fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa…

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv – av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne – väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet – Grädda din egen ekologiska musmatta……

Äntligen – jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.