Etikett: demenssjuksköterska

Det handlar om att skapa en känsla.

Av , , 4 kommentarer 25

I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet – på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?

 
De nya nationella demensriktlinjerna som är ett fantastiskt underlag för den goda demensvården, kan egentligen sammanfattas med en enda mening: Det handlar om att skapa en god känsla. Oavsett profession och situation så har du möjlighet att påverka i mötet. Lyckas du förmedla en god och positiv känsla i det som görs så har du lyckats. En god känsla kan fungerar lika bra som medicin, och även om personen glömmer vad som nyss hände, så sitter känslan i kroppen länge – utan biverkningar och kostnader. Viktiga instrument för att kunna göra detta är levnadsberättelsen och det multiprofessionella teamet där även de närstående ingår. De nationella riktlinjerna i demens är tydliga på den punkten. Utan levnadsberättelse är det svårt att ge en personcentrerad omvårdnad.
 
Mitt bidrag till äldreomsorgen och mitt sätt att visa omtanke, öppenhet och medskapande har varit att lyfta just dessa hjärtefrågor, att försöka ”tankeväcka”, vädja till hjärtat, och få medarbetare oavsett profession, att inse och reflektera över hur stor kraft var och en har att påverka hur stunden och dagen blir för en utsatt medmänniska. Hur känns dina händer, vad syns i dina ögon och vad hör man mellan raderna i din röst när du ska hjälpa? Hur använder du dina 8 minuter inne hos Elsa? Angelägna ämnen att reflektera över, och jag önskar att ledare avsätter tid för sina arbetsgrupper att reflektera över dessa frågor. Hur tänker vi som vårdar och hjälper, hur känns det att bo här hos oss? Är våra sinnen öppna nog för att känna in det en medmänniska utan språk förmedlar? Ser vi när någon har ont, ordnar vi ett möte med doktorn eller sjuksköterskan till den här personen som aldrig mer kommer att kunna lyfta luren, hitta numret till vårdcentralen, och än mindre ta sig själv dit?
 
Får dagispersonal ha en dålig dag? Eller doktorn på vårdcentralen just när jag ska dit? Självklart måste man få vara människa, man får ha en dålig dag – men det får inte märkas på jobbet. När vi kliver över tröskeln till en annan människas personliga sfär ska vi vara medvetna och närvarande för att kunna förmedla den goda känslan som bär en utsatt medmänniska genom ännu en dag. Vi är alla tjänare och tjänarinnor med en kraft att kunna påverka och förändra.
 
Efter 15 år som sjuksköterska i Umeå kommuns äldreomsorg, varav 3 som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam, lämnar jag nu Umeå för att uppfylla en dröm. Vi ska driva Sandvikens Fjällgård belägen ett par mil från norska gränsen efter Silvervägen i Norrbotten. Det känns lite pirrigt att bli sin egen, men jag ser fram emot den här livsstilsförändringen med glädje och tillförsikt. Jag har alltid längtat till fjällen och får nu möjlighet att prova det fullt ut tillsammans med min Robert. Under lugnare säsong kommer jag givetvis att fortsätta jobba med ”Tankeväckaren” och med demensfrågor som jag brinner för.
 
Lycka till med framtidens äldreomsorg och demensvård i Umeå kommun! Till alla ledare vill jag hälsa: Beställ riktlinjeboken från socialstyrelsens hemsida. Den är ett måste och bör finnas på alla expeditioner, fikarum och agendor där brukarperspektiv dryftas.
 
En riktigt härlig sommar och mod att uppfylla även dina drömmar önskar
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska

Lunka på

Av , , Bli först att kommentera 20

Tillbaka till vardagslunken igen. Jobba på, jobba på, jobba på -så hårt det går. Först en kontorsdag och därefter bär det i eftermiddag iväg till Storuman för mig och Jenny. Vi ska ha demensutbildning i dagarna två för kommunens omvårdnadspersonal, vilket inkluderar såväl Tankeväckare, de nya demensriktlinjerna, som allmän demenskunskap och bemötande. Dessutom vill vi jobba med  konkreta fallbeskrivningar utifrån olika demensjukdomars perspektiv och de typiska symtom och svårigheter i vardagen som ofta uppstår.

Det blir mitt och Jennys sista stora gemensamma projekt. Hon ska ha barn i sommar och själv lämnar jag ju Umeå kommun och mitt jobb som demenssjuksköterska för att ägna mig åt helt andra saker till hösten. Naturligtvis lämnar jag inte mitt engagemang för demensfrågor och kommer fortsättningsvis även att ta på mig de föreläsningsuppdrag som dyker upp.

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam