OS får mig att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför "göningskasa" strax bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en gammal masonitskiva en bit därifrån i en något mindre backe nämligen slänten ned mot slaskdiket. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp.

Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Min kompis Laila var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på systrarna Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mig, och hade det inte varit för min mörkrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mig till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för majbrasan. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa mina nya skidor och jag skyndade mig genast ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromåret såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt…. Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna – stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort!

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även till Tjamstan i Malå från skolan för utföråkning för en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar….. Jag med min höjdskräck, minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mig när jag inte vågade kliva av liften där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten