Etikett: mannakorn

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper

Av , , 2 kommentarer 23

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvo-duetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Där inne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas koOrvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar  och isdrottningar.

 

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper

Av , , 2 kommentarer 26

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndlLiga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper

Av , , 6 kommentarer 25

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domhHerrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Skilda världar

Av , , 2 kommentarer 15

Ett samtal på fikarasten häromdagen om  föräldrar och morföräldrar – främst relationen till våra mödrar och mormödrar väckte lite tankar och minnen från förr.

Vi avhandlade allt från "moderna" mormödrar i arbetslivet och med ett eget liv fyllt av aktiviteter och åtaganden, mormödrar som samlar de sina runt sig genom att sätta sig ned och prata, som fokuserade mer på relation än på att "hjälpa till", och sådana som  kavlar upp ärmarna och kommunicerar genom arbete. Tänk så olika det kan vara, hur man har det och hur man gör det.

Som ung mamma hade vi svärmor 20 mil åt ena hållet och barnens mormor 20 mil åt det andra hållet. Optimalt tyckte jag, alldeles lagom långt bort och lagom ofta att träffas. Min svärmor kom ett par gg per år, packade upp små stickade barnkläder och kluriga pysselsaker till barnen, satte sig ned och var "gäst" vilket jag tyckte var oerhört skönt. Tittade på barnen, skrattade och pratade med dem. Ingen genomgång av skåp , städinsatser eller sådant som jag då skulle ha upplevt jobbigt och kränkande. Ibland drog hon dock igång stora äppelmostillverkningen. Hon stannade ett par dagar.

Min egen mor kom ungefär lika ofta, tog på förklädet och satte igång, planterade om blommor eller städade skåp – oavsett hur fint jag tycktes ha förberett. Med sig hade hon alltid sådant som hon bakat eller gjort och hon stannade ett par dagar. Hon ville hjälpa, har alltid velat hjälpa och kommer forsatt att vilja hjälpa till sista andetaget. Hennes sätt att visa kärlek.

Detta ingick inte då i min livsplan. Jag ville hellre höra: Det här fixar ju du galant. Allt skulle redan vara klart och förberett när hon kom. Jag ville se henne som gäst hos oss, sittande vid köksbordet småpratandes med barnen. Jag ville att vi två skulle prata om livet. Hon ville hjälpa mig, avlasta mig och göra en insats. Hon gjorde den strålande, färdig och alltid från hjärtat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Tänk vad klurigt det kan vara med "kommunikation"

När vi kom till Vindelgransele, ett par gånger per år, först med husvagn och senare när vi bodde i vår egen stuga, längtade barnen efter hennes morgonceremoni. Så fort hon hörde ljudet av vakna barn kunde man höra henne komma och viskande hämta småbarnen. I hennes stora varma kök dukades silverthe och skorpor fram….tidigt medan vi fick sova en stund. 

Då kom "servisen" fram. En låda full med små burkar, kannor, delar från min gamla dockservis, kapsyler, små fat och så vatten. På bordet bredde hon ut lager av gamla frottehanddukar så fick de sitta där och "hälla", dricka, doppa ,diska och "pönt" hur mycket de ville inom ramen för en vattenskvätt. Sådant minns dom, och "mormors skorpor" är än idag en symbol för kärlek.

På hövinden hade hon gjort en "affär" som byggts upp av ihoptejpade mjölkförpackningar som byggstenar. Alla möjliga tomma förpackningar prydde affärsdisken och där har kusinerna lekt många timmar.

Min egen barndoms mormor minns jag inte mycket av, mer än känslan att det var roligt att åka till morfars. Vi två kände aldrig varandra, vi var så många och jag förstår att det inte kunde vara på annat sätt. Men en gång skulle jag i allafall sova över där ensam, i det gröna rummet med snedtak. Jag minns hemlängtan som gastkramade mig den natten och hur jag försökte gråta så tyst som möjligt så inte de skulle höra hur besvärlig jag var. Man skulle inte gråta utan vara en duktig flicka.

På morgonen skulle vi dricka te vid köksbordet. Den stora svartvita koppen med zigzagmönster var fylld till brädden med mörkt starkt te, och jag hade nog aldrig smakat te före den gången. Det var beskt och jag vågade inget säja men minns hur oändligt drygt det var att få i sig allt detta. Mormor satt vid min högra sida i en grön crimpleneklänning med sitt gråsprängda hår uppsatt i den lite rufsiga hårknut som jag minns. Hon doftade mormor.

På väggen satt en mörkblå oval pappask som innehöll ihoprullade mannakorn (bibelord). De såg ut som cigaretter och ibland när ingen såg brukade jag låtsasröka med dem. Men vi tog alltid varsitt mannakorn och läste inför den kommande dagen. På andra sidan bordet satt morfar och plirade bakom sina tjocka glasögon. Ibland sjöng han :Åh Maria jag vill hem till dig. Ibland lekte han sjöapa och jagade mig runt golvet till jag skrek av förtjusning.

Idag kan jag undra ibland vem mormor var, vad hon tänkte och hur hennes livsval påverkade hennes liv, min mammas liv och i förlängningen även mitt och mina barns liv. Vi formas ju av varandra, av tidigare generationers sätt att tänka, kommunicera och agera.

Nu står man inför att själv bli mormor och jag funderar lite på den rollen. Förutom att jag säkert kommer att älska den lilla krabaten något alldeles kopiöst, så vill jag försöka bli en inkännande mormor som bidrar "lagom mycket/litet" med goda råd, närvaro och avlastning. 

Dessutom  önskar jag att mormorskapet ska fördjupa relationen mellan mig och min dotter. Vi kommer inte att ses så ofta men jag hoppas att våra möten kommer att vara fyllda med kvalitet. Jag vill lära mig att lyssna bättre och att ge av mig själv, av min tid och av min kärlek.

Såhär i webkamerornas tidevarv kanske man kan få sej en virtuell godnattkram och följa utvecklingen:) Det hoppas jag i allafall.

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,