Etikett: Nils Holgersson

Apropå flygarhelgen!!

Av , , 4 kommentarer 63

 Med anledning av den stundande flygarhelgen, dammar jag av ett av mina allra första kåserier här från vk-bloggen. Det skrevs något år efter att vi hade träffats och en hel del vatten har ju runnit under broarna sedan dess Få se om det blir flygning även i år!Gunnel Forsberg

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En sen kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!


På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt!! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att för ens ett ögonblick beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra….och borde spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid?Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade förförat och skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och även insikten om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (kvinnfolket) var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig precis som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med i familjen vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter och tiden alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom  8/5 2013

Lucka 6. Svarte Petter-kola, Knäck och Kristyr

Av , , 1 kommentar 22

En av många goda anledningar att längta till julen var allt det goda godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt. Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. En torsdag i december när middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, en vältummad skatt som innehöll  min barndoms alla goda bakverk. Kolan var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta och knäckiga konstistens, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick allt mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp på köksstolen. Där bakom de gulmarmorerade köksluckorna i överskåpet stod de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan de färdiga godisfaten undan i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade. Så satt man där  och mumsade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och måÅlade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Den flygande gummibåten – igen

Av , , 5 kommentarer 37

Gunnel Forsberg

Det var en gång en liten sjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång: Det här måste du komma och se!


På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra….och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid??? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens slutprov, uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå högt över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 28/7 2011

Lucka 6. SvartePetter-kola, knäck och kristyr

Av , , Bli först att kommentera 16

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd iI knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Det är aldrig för sent att ge upp

Av , , 2 kommentarer 30

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att alls beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mig dig….och trodde att vi skulle spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande övergiven på en sten och snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid?? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt idérika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak, ända tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande kamrater och syskon och visade de bilder som guben skrivit ut på flygfäet, och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjlighet som gavs att kunna nå avlägsna drömfiskevatten dit ingen annan når. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (fruntimret)var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera följer farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåtervådliga luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller i alla fall till och med 1/9 – 2010

Lucka 6. Svarte Petter, Knäck och kristyr

Av , , 2 kommentarer 0

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

2 kommentarer
Etiketter: , ,