Etikett: vardagsmat

Lucka 5. Snöänglar, tvåmetershalsdukar och Mors Julbrev

Av , , 1 kommentar 28

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi barn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade vattenkammat och flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven mitt i Vindelgransele.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av det kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet från mammas och pappas arbetskläder. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på det gulvitrutiga eternitgolvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och av fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper, klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina sakKer växer fram under mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Apropå Långa Lappflickan…

Av , , Bli först att kommentera 35

Läste just på ett facebookstatus att min kära syster S hade boken Långa Lappflickan till kvällslektyr igår kväll. Blev påmind om alla berättelser från förr.

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mig väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sig fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mig en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dig även du till vänner och familj, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

Blodtrycksblogg eller Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen??

Av , , Bli först att kommentera 26

Hittade en liten krönika som jag skrev i OS-tider.

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans adrenalinstinna reaktioner vid provocerande trafiksituationer, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida förstås…) studsar exalterat  upp och ned i tv-fåtöljen.

En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons bronsmatch i pingis eller ping pong som vi kallade det hemma i Vindelgransele. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak  här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten. Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor.

Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke – i alla fall för dem som överlever blodtryckschocken i själva affekten.

Jag minns ifrån min barndoms TV-fria frireligiösa miljö – chocken – när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-VM av okänd årgång. Hur min morbror och kusinerna skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål.

Själv satt jag totalt oförstående och vettskrämd, gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario. I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta nästan förekom i var mans tv-rum och jag var fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten.

(Ha ändå i åtanke att jag har växt upp i en frireligiös miljö med tungomålstalande som vardagsmat så jag var inte helt obekant med känslomässiga utspel )

Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen, långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen, och från denna farsot – sporten – som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: "mot Sherwoodskogen" och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina strider – ur ett hälsoperspektiv.

Vardagsmat

Av , , 3 kommentarer 33

Så var det vardag igen! Vi är ännu kvar i Gauto och njuter av stillheten. Idag ställde vi väckarklockan för att försöka återta en vettig dygnsrytm efter allt nattsuddande. Idag blir det shoppingtur till Laisvallför lite matkompletteringar då det tryter lite i kylskåpet. Kanske jag får med mig R till Njalvad idag…..Där finns det fina fiskar!!

3 kommentarer
Etiketter: , ,