Då har det delats ut lite nobelpriser igen. Till säkert välförtjänta men för oss i gemen inte så kända. Det finns visst redan ett alternativt nobelpris och därför får mitt förslag bli det altarnativ alternativa nobelpriset 2010:

Fredspriset. Går till valfri förälder med flera barn i 3 -8 årsåldern som lyckas vidmakthålla en bra stämning i sin familj. En sådan skulle lätt lösa vilket internationellt medlaruppdrag som helst…

Litteraturpriset. Sven Hassel. Det blir väl postumt men han var en dansk som av någon anledning stred för tyskarna under andra världskriget. Kan beskriva krigets fasansfulla vardag så man förstår varför krig måste undvikas.

Ekonomi. Den man i USA som hade en förmögenhet på 800 miljoner då han vann ytterligare någon miljard. Och brände alltihopa på några år. En ekonomisk teori så god som någon att förklara det…Men får han någon miljon i pris försvinner de väl på fem minuter?

Det var några möjliga kandidater. Då jag var liten trodde jag förresten det hette "novellpris" och handlade om att skriva, enbart. Man lyssnar ju och lär. Som tjejerna hemma för läänge sedan som skulle åka buss ensamma första gången. De hade ju lyssnat på hur man gör. Så med mynten kramade i svettiga flicknävar böjde de sig mot chauffören:

"Vi skulle vilja ha varsin tureliturbiljett"…

För så lät det ju då de vuxna pratade. Tur det var en förare med glimten i ögat…

Läcker lördag på er.

Mat igen. Kanske har jag en gång skrivit om favoritfödan redan men här kommer en (av mig!) omtyckt lista. Observera att jag är gourmand, inte gourmet. En tumnagelstor bit singalesiskt vildsvin med en centimeterlång smörslungad morot är inte i min smak. Rejäla potioner tack…

Observera vidare att jag nästan dagligen serveras odöpt mat varav många rätter skulle platsa på den här listan.

Men då kör vi:

10. Farsans ärtsoppa.

Hällde du upp den i tallrik blev den liksom konkav. så tjock var den. Och fylld med köttrikt fläsk. Enda orsaken den hamnar så lågt är att min far numera inte kan servera delikatessen. Han kokar sin ärtsoppa i en annan värld sedan ett antal år…

9. Grillen Special

Avdöd även den eftersom S-grillen i Vilhelmina gått till korvkioskhimlen. Rejäl hamburgare, strips, aromsmör, lökringar, med mera. Efter en sådan fick man oftast nöja sig med en 150-grammare som efterrätt, så mätt blev man. Det var jag och min kusin helt överens om.

8. Göteborgaren

Kom från samma källa som nian, och var min basföda under första halvan av 80-talet. Parisare i bröd med stekt ägg och rålök. Sörjd och saknad av en armé av glesbygdsraggare.

7. Corvetten

Nu blir mina Corvetteåkande kusiner glada men här handlar det inte om bilen. Utan en riktigt god lättfalukorv som fanns en gång i världen. Egentligen en råvara men funkade fint  ensam. Söker fortfarande dess like och har fått vissa tips som ska kollas.

6. New York-pizza

Härligt fettdrypande slices som tillsammans med den där bruna drycken höll oss på benen då vi gick upp och ner längs Manhattan en gång i världen.

5.

Kroppkakor

Vääldigt gott lite som nedanstående palt men lite mjukare. Annars påminner de om varandra. Om de vore människor skulle de vara för nära släkt för att få gifta sig!

4. Palt

Kan formligen smälta i munnen i sällskap med smör och lingonsylt. Ett extra plus att plattlänningar oftast äcklas av rätten…

Och så var det dags för medaljer:

3:a och bronsplakett:

En odöpt rätt, nämligen ett renskav jag serverades med ohälsosamt gott mos och lingonsylt i somras. Och när jag blandade resterna med en annan rätt dagen efter lyftes även den till nya höjder. Smakrikt, välkryddat. Den renen dog inte förgäves…

2: och stolt silvermedaljör:

Den gryta med små korvar, lökar och en massa annat gott en av mina farbröder serverade ibland vid familjesammankomster. Helt enkelt oerhört gott. Tyvärr sköter han sin matlagning på samma ställe som farsan nu så jag lär inte få uppleva den igen så länge jag är jordbunden.

: Guldmedalj och knapp men säker segare:

Piccata Milanese med ris och tomatsås. Pannkakssmetspanerat kalvkött, tror jag. Gifter sig oerhört lätt med mina smaklökar. Det finns flera guldkandidater men man måste ju välja.

Ja, det mesta gick faktiskt i lås igår. Vår IF Metall-avdelning kommer att diskutera SD frågan vidare med våra kolleger i Skellefteå, så får vi se om det kan leda till någon utbildningsinsats. Jag bokade en intervju inför nästa nummer av personaltidningen i morgon. Men den planerade bilservicen var jag tvungen att flytta. Just den dagen ska jag vara på lasarettet två gånger och då är det praktiskt att kunna köra själv. Som jag i verkligheten inte gjort sedan sommaren 09 men men jag räknar det som samma sak då mina assistenter kör. Riktigt skönt efter drygt 100 000 mil bakom ratten.

Östra station har ju blivit lite av en lokal attraktion, tror jag. Vi var där i söndags och de flesta såg inte ut som resenärer utan snarare intresserade ortsbor. Varför inte en liten utlöpare från västerbottensmuseet nånstans i lokalerna? De har ju redan ett antal konstverk. Jag förespråkar givetvis en fotoutställning. Det vore inte så svårt att sätta upp lite bilder på ett vandaliseringssäkert sätt, och ytor där många passerar finns det gott om. Låt konsten komma till folket!!!

Tacotät Tisdag på er!!! (vore väl gott till lunch???…)

Ja, programmet är rätt späckat idag. Det är nästan som förr i världen. Viktigt är att jag hinner reflektera över IF Metalls verksamhetsplanering. Som en av de aktivaste avdelningarna i landet har vi ett visst ansvar. Men lite känner jag ett pirr att sjösätta något nytt, som fyller en viktig funktion. Som 2008 då flera handledare berättade att de kände en viss oro över främlingsfientliga signaler på olika utbildningar, och ville ha verktyg för att hantera dessa. Jag sådde då fröet till en utbildning som så småningom blev "Sveridemokraterna – ett parti som andra?" och inlemmades (vilket ord!!!) i förbundets kurssystem.

Just nu känner jag för övrigt en viss oro att skutan är på väg att vända i riktning mot sympati då det gäller SD. Från ett intensivt avståndstagande som tyvärr i sig inte är helt demokratiskt till en underförstådd sympati. Kanske är vi på väg in i den så kallade "gemytfasen" i vår relation till Sverigedemokraterna.

Eftersom vi faktiskt vet att en ganska stor grupp Sverigedemokrater är av en eller annan anledning vilsna och besvikna Moderater eller Socialdemokrater är det en enorm uppgift för de demokratiska partierna att arbeta med det. Inte att acceptera allt som människor tagit till sig som sanningar men att förklara…

Eller i alla fall metoder som jag har lite svårt att förlika mig med…

Först och främst då Postkodslotteriet. Som jag i sig inte har något emot. Och jag vill heller inte låsa in Rikard Sjöberg. Han har ett avlönat uppdrag han utför helt enkelt. Utan det är krafterna bakom jag skulle vilja ifrågasätta. Som vecka efter vecka i oändliga utskick och på TV matar mig med budskapet om vilken enorm katastrof det skulle vara om grannen vann men inte jag. "Marketing by fear" skulle jag vilja kalla det. Att sedan nästan en halv miljard försvinner i detta lotteris Svenska version som inte skulle hänt t ex i Holland där de har andra krav på vad som verkligen går till välgörenhet, det är en annan diskussion. Och att "välgörenhet" är en minst sagt osäker finansiär eftersom den upphör då du inte längre vill ge. MEN de 470 miljoner som delades ut enligt senaste redovisning har säkert gjort stor skillnad för många.

För det andra: alla, Vi Bilägare och Ellos är färska exempel, som tror att jag  älskar att läsa fåniga budskap på en massa små och röriga löslappar, skrapa fram obskyra koder och annat tjafs. Då det gäller Ellos tror jag det kommer tre rabatt specialer i veckan, ungefär, hur håller de isär alla själva??

Något som inte drabbar mig numera är den beklämmande upplevelsen att se vänner, som absolut borde veta bättre, försöka kränga någon skitprodukt som de lurats bli försäljare för. Det kunde handla om juicer som till och med botade cancer, rengöringsmedel som ingen fick veta vad de innehöll, fenomenal och djävulskt dyra dammsugare och annat. Och det mest beklämmande var just personligthetsförändringen. Från vän till outtröttligt babblande säljrobot.

Nej, då gillade jag min kompis i grannbyns metoder bättre. Då vi var i tvåtaktåldern hade han ett stort väggskåp i garaget med tändstift av något märke. En produkt som tvåtaktsmotorer hade en viss aptit på. Och behövde man ett fick man vackert gå dit och hämta och montera själv, för att betala vid första lägliga tillfälle.

Smaskig Söndagsfrukost på er…

I dagens kurir finns en artikel om tillgänglighet för funktionshindrade. Det sätter igång vissa tankeprocesser. Det här året skulle väl en stor satsning som säkerställde tillängligheten  vara avslutat. Jag kan inte påstå att jag som normalbrukare märkt ett dugg av det. Visserligen ska varje dag vara ett äventyr. Men när det innebär att du alltid får vara osäker på om du tar dig fram som dina kompisar, tiffarna (Tillfälligt Icke Funktionshindrade, nästan alla blir det förr eller senare), blir det ibland lite tröttsamt. Precis som att ringa och kolla i förväg jämt.

Det finns många exempel på att det fungerar jättebra. Men du vet inte och det är ett problem. Vi funktionshindrade konsumerar visst för 90 miljarder per år. Det kunde vara väldigt mycket mer om vi kom åt att göra fler affärer i affärer vi nu inte kan nå.

Men nu är det i alla fall fredag igen. Jag tänker ägna mig åt lite hemarbete i helgen, bland annat städa ett stort skåp som är fyllt med allt möjligt. Tur att jag inte är så grymt hemfallen åt nostalgi. Vid förra flytten slängde jag några tusen motortidningar, bland annat alla Wheels där jag själv skrivit och Bilsport från deras gatbilsreportage i Vilhelmina 1979. Kan man det, då kan man kasta det mesta!!!

Friterad Fredag (fredagsmys med chips, alltså…) på er…