Som det påpekats här kommer en kvinna fram ur huvudet på Reine på bilden här ovan. Han var tydligen inte bara revyregissör utan även en trollkarl av rang! Själv var jag bokstavligt nära att minska den kvinnliga befolkningen  när jag greppade fel på en teaterklänning vid ett annat tillfälle. Meningen var att jag skulle slita klänningen från Sylvias kropp i ett revynummer. I stället slet jag nästan ner henne från scenen! Och så trodde ni att teater var ofarligt…

Sliter inte av några klänningar just idag, tror jag. De flesta kvinnorna i min närhet har svåravslitbara byxor:)). Ska lämna en skvätt blod på sjukhuset och skicka ut en bibba konferensinbjudningar på IF Metall. På Volvo tillhör jag numera något så fint som "Administrativ Support" och på onsdag får jag veta mer om vad det innebär.

Väntar med febrig iver på att få pengar för sålda aktier. Då blir jag "Kung för en dag" och kan tokhandla nudlar och blodpudding samt förlusta mig med en färsk kvällstidning. Nöjena är sannerligen annorlunda för den låntidssjukskrivne…

Metafysisk (vet inte vad det betyder…) Måndag på er.

Det ni ser på bilden i topp av sidan är Reine, Seppo och jag som framför "Det indiska vattentricket" inför en hänförd publik 1991. Reine regisserade Sunnerevyn och var specialist på att hugga några och snabbt repetera in ett nummer som sedan framfördes. Det var f ö under året jag pluggade media på Brunnsviks Folkhögskola…

…är jag vääldigt långt borta från så här på söndagsmoorgonen.

Sörplar te och funderar över det faktum att mediavargarna nu har börjat slita i gruvarbetarna i Chile. Det ska bli intressant att se hur det gått för dem om fem år. Just nu känns det lite som många vill ha en saftig portion och det är säkert väldigt jobbigt.

Saftig portion i form av chips och dip blev det igår framför "kändisarhopparrunt tv". Egentligen ett hemskt format, som det heter, att ta till då alla andra programidéer i hela världen förstörts i någon olycka. Men Morgan Alling imponerade igår, och det gjorde även Ronny Svensson som fixade en Michael Jacksson-tolkning utan att det blev förnedringstv.

Högmod är väl en av dödssynderna? Och tyvärr gör jag mig ofta skyldig till detta, och särskilt när det gäller tv-program. Jag dömer ut dem för enformighet, tristess, lama idéer och allt annat. För att sedan inse att alla andra älskar just det programmet!!!

Men den så kallade "folkligheten" känns ibland trög som sirap. Det gäller för övrigt också på musikfronten dår trista blåkopior, hjärta och smärta, smördrypande gullgull fortfarande dominerar i alla fall dansbandssoppan. Det finns bra undantag men det mesta känns som jag hörde det reda 1973 på Silverdalen, som var den tidens danspalats för mig.

Då jag ändå gnäller och har dans som tema kan jag väl gnälla på mig själv.  Numera dansar jag rätt begränsat men förr, före 2006, hände det. Det fanns två stilar: endera hoppade jag upp och ner tills jag fick mjölksyra till och med i festskjortan. Vilket tog två minuter. Eller så släpade jag runt en stackars kvinna och försökte undvika att trampa henne på fötterna. Det var det primära målet. Takt och stil kom långt efter, det lovar jag…

Men trots allt ser jag fram emot söndagen. Ska ut och provåka vinterdäcken – bara det…

Frukostar kan se väldigt olika ut. I mitt fall var det länge ett par stora muggar kaffe. Det är väl inte förrän efter stroken jag lärt mig att det är viktigt med en bra start för magen. Frukostar jag minns är till exempel den vi aldrig åt i New York! Vi fattade aldrig att frukost ingick i rumspriset utab sprang ut på stan och köpte pizza istället…

Eller i London en gång. Då en spansk despot som fick Franco att verka smågullig styrde hela frukostmatsalen med järnhand. Alla som jobbade där var unga släktingar till honom så han kunde köra obegränsat med dem. Men nybakta croissanter med smör och marmelad är underbart gott och fruktansvärt onyttigt…

För att inte tala om alla bed and breakfast-frukostar i England, Skottland och Irland. Då man ätit sig ordentligt mätt kom värden in med matsedeln för varmrätten!!! Ja, det intaget stod man sig på hela dagen.

I andra ändan av skalan finns hotellfrukostarna i Virginia. Juice med bara socker och färgämnen. Vitt bröd stekt och täckt av pudersocker. Hårdstekt bacon. Ja, vi började faktiskt äta på Den Stora Jäkla Hambugerkedjan som hade betydligt fräschare frukostar.

Kall pizzza och coca cola var en meny som imponerade när jag som 17-åring frågade min ungefär jämnåriga tremänning Diana från Seattle om deras frukostvanor. Vem vet – hon väger kanske 250 kilo och är tandlös nu???

Nej, nu ska jag lyfta mina ägg av spisen. En del av en näringsriktig frukost.

God morgon!!!

Ofta hävdas det klämkäckt att "allt är relativt" utan att någon ifrågasätter detta mycket ifrågasättbara påstående. Men ibland stämmer det. Ja, en del saker kan vara relativa.

Läser precis att Anni-Frid Reuss som förr hette Lyngstad riskerar att bli blåst på 46 miljoner i en affär. Givetvis svindlar tanken. Det är fett mycket pengar. Oj så mycket smågodis eller raggarbilar man kunde köpa…

Men det är där det relativa kommer in: Ställer du dessa 46 miljoner mot Anni-Frids senast kända förmögenhet på 1,7 miljarder och sedan tar samma förhållande på min månadslön till exempel får du fram att det motsvarar 900 spänn. En ganska hanterlig utgift alltså. Det finns givetvis flera hakar. Hennes kapital är till exempel inte så lätt att omsätta som kontanter. Dessutom togs siffrorna fram före lågkonjunkturen. Men ändå…46 miljoner är i alla fall en mer hanterbar summa om man räknar så.

Har inte ett dugg emot att hon har gott om pengar men här fick hon bli exempel på min "relativitetsteori". Nu hoppas jag verkligen att jag fått alla nollor rätt annars får jag väl själv framstå som just nolla… 

För några bloggar sedan skrev jag att de instängda gruvarbetarna var peruaner. Like hell! De är ju från Chile, vilket härmed rättas till.

Nu är det väl bara nån halvtimme innan den förste börjar uppresan. Förhoppningsvis mot bra inkomster i sikte . Varje kille borde kunna sälja sin berättelse till  alla fall tio mediabolag. Och om de får 10 000 per gång är det ju en hygglig inkomsthöjning.

I det här fallet står kanske nyheten på egna ben, men ofta är det ett himla jagande efter en västerbottensvinkel på det som händer ute i världen. Eller i nödfall Norrland i allmänhet. En våt dröm vore ju om någon av gruvarbetarna  bott i Sverige, han kommer att älskas av alla landets medier. Men…suck, alla kan ju inte prata flytande svenska som Greklands premiärminister.

En tjej som jobbade på Du Pont i Texas var hos oss och praktiserade. Och försökte via en ordbok lära sig lite av ärans och hjältarnas språk. Men det blev lite knepigt, och orsaken visade sig vara att hennes bok, som hon lånat hemma, var tryckt 1912!!!

Vi fick förklara att velociped och halfstop inte längre var så gångbara.

Nu avrundar jag denna osammanhängande blogg. Ogjord Onsdag (än så länge…).

Idag har jag varit duktig. Sålde iväg lite aktier för att nödtorftigt hålla den allt tunnare sjukskrivningsplånboken över vattenytan. Och växlade i samma veva in evvrorarra (ja, så där blir det ungefär på bondska…) och punden som legat o skräpat. Tro nu inte att jag blivit äckligt rik, jag hade utlandvaluta som blev 220 spänn i svenska. Litet men välkommet tillskott, nudlar kan jag säkert köpa för fyra spänn förpackningen så jag kan handla en försvarlig hög om jag vill. Skämt å sido har jag inte i allt för hög grad hemfallit till nudlar och grillkorv. Jag har flera begåvade mat-trollare som fyller frysen med nyttigare saker.

Vovoaktierna genererar 4 400 och det kan jag flyta på ett bra tag. Och på nästa lön har jag trettio komptimmar i pengar och sen väntar jag några tusen från andra håll. Så jag håller mig flytande. Men den tid då du kunde spontanhandla är helt förbi som långtidssjukskriven.

Sen var jag till doktorn. Halvårets tyngsta dag då jag får besked om den magnetfotografering och den lungröntgen jag gjorde för några veckor sedan. Men det så bra ut som läkaren skyndade sig att berätta då jag kom in. Inga tumörer som blossat upp och det tackar vi ju för.  Ett snabbt stick i armen på Kemlabb, ett s k mellanprov och sedan var jag medicinskt färdigbehandlad för idag. He…men parkeringssituationen utanför lasarettet är ju rena cirkusen. Det kan inte vara roligt att ramla in i den röran och kanske vara helt främmande och dessutom ha en tid att passa. Nu är jag säker på att ansvariga kommer att bedyra att det snarast blivit fler parkeringar, ja hela ytan utanför NUS är som ett gigantiskt grekiskt tempel fyllt av parkeringsytor. Och eftersom de har Hela Bilden och förstår Planen är det givetvis jag som har sett fel…

Tokrolig Tisdag på er.

Och Lady X: Kan det vara ditt Ko-nst intresse som slår igenom hemma???

Ja, nåt konkret sådant har jag inte konsumerat. Däremot blev det fantastiskt fredagsgodis sent om sider. En riktig dröm för mig som inte är van sådana kulinariska lyckochocker. Mums!

Jag har annars varit "innekatt" idag. Det ger tid för vissa reflektioner. Till exempel om gruvarbetarna i Peru. Som ju strax ska räddas men…en timslång resa genom 700 meter berg i en trång gallercylinder får den värsta magnetfotograferingen att framstå som rena semestern på playan för mig. Hörde också att 2 000 journalister finns på plats och väntar på dem. Vad skulle jag fråga? Tja, det brukar ge sig. Intervjuade det missionärspar (skäms, men kommer inte ihåg fler detaljer…) som varit fångar länge för en tio år sedan och jag tror att de spontanberättade mycket om hur det var.

På tal om fångar minns jag även påsklördag 1992 eller 93, kanske var det -91?, då 40 personer eller så var borta i snöstorm på fjället efter Gitssjönappet. Jag tillbringade en del tid med Brynolf Hedberg som är en känd polisprofil från Dorotea i hans polisbil på Granlifjället och det var spännande att följa spaningarna. Och allt gick bra till slut och jag fick skriva som en..jag vet inte vad. Jag for runt och intervjuade och fotade för glatta livet. Det är nog en av få gånger jag hade ett helt uppslag i Folkbladet!

Då ger vi järnet mot söndagen. Det är bara en dryg halvtimme kvar…

I förra bloggen tog jag livet av den danske författaren Sven Hassel. Det var lite förhastat. Enligt Wikipedia lever han, 94 år gammal, i Barcelona. En av hans böcker har för övrigt blivit film, "Döden på larvfötter" är den lätt absurda titeln.

Jag fick ett brev härom dagen som berättade att jag blivit ersättare i kommunfullmäktige. Det känns väldigt spännande med 200 000 mål, kulturhuvudstad och allt annat. Jag berättar då jag vet mer om det uppdraget.