Jag kände mig nödbedd att testa en av dom där apelsinerna, eller vad det nu är för nåt som växer på citrusträdet, Winstone blev som besatt, han älskar saker med skal på:
Önskar, så här i efterhand att jag hade filmat mig själv, trodde inte att det fanns nåt som ser så sött ut, och som kan vara tio resor surare än citron, tvitvitvi…
Inte ens hunden fick en klyfta och han dumförklarade nog mig som spottade ut det jag hade i munnen och kastade bort det jag höll i handen.
På promenaden träffade vi på Åke som hade en utkörning i omgivningarna, Winstone betedde sig som hundarna man sett på filmer som möter the home coming soldiers, han blev lycklig och smågrinade då han sprang Åke till mötes.
Plockade in mer blåbär och gjorde en blåbärspaj, under strängbevakning:
Och jag må säga att det färdiga resultatet, blev den bästa blåbärspajen jag ätit nån gång.
Min teori är att dessa amerikanska bär, inte är lika saftiga, och man använder inget potatismjöl, inte heller, behövde man strö något socker över bären, eftersom dom är sötare än våra ”vanliga” bär. Tycker oftast att just blåbärspajerna kan få en något frän smak, och det gillar jag inte.
Den här blev knäckig och lite seg…helt underbar!
Avrundar med ett minne, inte från Facebook, det hade jag inte då, men bloggen. För 7 år sedan, 3 dagar innan detta, så hittade jag en fyrklöver i en gammal receptbok och funderade på om lyckan från en hittad fyrklöver, även gällde om man hittade den efter nån annan. Och nej, så var det nog inte i vårt fall.
Citerar från min blogg:
”Smärtsamt
Av Maria Lundmark Hällsten, 11 september 2012 kl 08:47
Livet och allt vad det innehåller, sorg, smärta, lycka, räkningar som ska betalas, telefonsamtal som ska göras, ter sig ganska patetiskt, då överleva är prio ett.
Håll ut… för vår skull!
Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givetvis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt.
Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.
Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.
Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.
Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.
För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???” slutcitat
Ulla, la ut en länk till låten forever young i ett inlägg jag hade här på FB, för 2 dagar sedan, och hur konstigt det än må låta, så var det en av pappas favoritlåtar, han levde inte för evigt, men där han är, finns nog evigt liv utan smärtor och han kommer att leva kvar, för evigt, i våra hjärtan <3
Senaste kommentarerna