Etikett: ”gammbossen”

Real business

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 januari 2014 kl 09:22, Bli först att kommentera

Igår hade jag en riktig affärsdag…med mina affärsbekanta och vi satt på en liten lunch konferens, ute på Marieberg, mycket trevligt, och saker och ting avhandlades samtidigt som en god macka inmundigades samt te och lite gott efter det. Mm…

Hahaa…ok då, det kanske var att ta i, jag och Tina åkte på strömpilen igår, gick en snabbis på returmarknaden och där ringde min ”gammboss” och undrade vad jag gjorde. Då jag talade om det för henne så tyckte hon allt gott att vi kunde komma förbi och hälsa på hos henne, så då gjordes ett tvärstopp på Nisses bageri, som ligger därute, och vi införskaffade det goda till fikat, och åkte upp till henne.

Hon fixade ihop en god macka och vi satt och pratade om lite av allt möjligt. Annika är ju en människa med otroligt många järn i elden, så att få ha hennes odelade uppmärksamhet, så där pass länge, är en ynnest 😀

Min mobil tycks nu ha fått eget liv, ibland…jag hör att någon försöker få tag i mig men det funkar inte, numret kan inte nås, jag provar att ringa upp mig själv från hemtelefonen och då tutar det upptaget för att i nästa sekund bli uppringd på mobilen och då funkar det.

Tina sa att hon hört en stå upp komiker, berättat nåt i stil med att hans mobil gjort en vända ner i toastolen och upp igen, och nu hade hans telefon vänt sig emot honom… hans fru hade förvunnit och vem FAN är Harriet??? Hihi, adressboken blev tydligen galen efter doppet, det kanske min mobil blev också.

Vilka problem man har, man undrar verkligen hur man kunde klara sig förut, det är den stora frågan. Man har gjort sig nåbar, överallt, och det är på sätt och vis lite skrämmande, om man tänker tillbaka så var man rätt bekymmerslös, innan mobilen och datorns tid, jag tycker nog det. Samtidigt som det känns som en säkerhet, man kan inte bara bli nådd, man kan också nå andra vid behov.

Jaja, nog om detta, nu hägrar en macka och yoghurt, sedan promenaden med Winstone, ha en bra dag, allihop!

Inte är det spriten det beror på…

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 november 2013 kl 11:39, 2 kommentarer

Lite sen blogg idag, men det beror inte på whiskey eller ölen jag blev bjuden på igår, av ”gammbossen” på hennes middagsbjudning, nej nej, jag hade sovmorgon idag, sen chillade jag lite, gick ut med Winstone, skjutsade Nicco till skolan och åkte vidare till Maxi då jag liks satt i bilen.

Och nu har jag stekt löksoppebiffar, kokat potatis och gjort en god sås, så Åke har middagen räddad.

Annika (”gammbossen”), hade gjort julfint i sitt supersnygga, nya kök, och vi fick börja med en provsmakning av årets glögg, tror det var choklad och chili, jag är inget glögg fan, men den där gick an, faktiskt.

Vi var 7 stycken som satt runt det runda bordet, och förrätten bestod av en stekt macka med getost, valnöt och honung, samt nåt grönt till, hur gott var nu inte detta, mm… sedan bjöd hon på sin specialgjorda chili con carne med bröd och avslutningsvis, en hemmagjord saffransglass med en pepparkaka till hur gott som helst.

Intressanta kvinnor var det också, med många olika syner på saker och ting. Vi gled in på ämnet hur människor behandlas på lasaretten, för en del, i livets slutskede, och hur vill vi själva ha det den dagen vi ligger där?

Jag vet ju hur det kändes då pappa var i den situationen, och hur vi resonerade om att han ALDRIG skulle ha velat ligga så där… men så tyckte då några att vad vet vi egentligen då man väl är där? Det får vi ju aldrig veta, seriöst. Det sjuka blir väl om någon annan ska bestämma över ditt liv och hur du ska sluta det, om du nu själv inte har någon talan.

Varför inte införa, precis som vi får välja om organdonation, ett papper där vi skriver under på hur just vi vil ha det. Med några olika alternativ. Och detta kan sedan bokföras/skrivas in, och tryckas upp på ett plastkort, som vi bär med oss.

Sedan behöver ju inte detta beslut du tagit, vara skrivet i sten, utan man kan ändra sig och göra om valet om man så önskar. Förmodligen inte lika lätt att göra som det ser ut som, byråkratin kan måste få vändas några varv och man stöter säkert på patrull, men det kanske skulle vara värt det, jag vet inte?

Emma Hällsten, vår lillsyrra, får avsluta dagens blogg, med en bild hon målat/ritat av vår pappa, som hyllning till honom. Ha en fin dag, allihop!

Det blir återbesök…

Av Maria Lundmark Hällsten, 20 november 2013 kl 07:53, Bli först att kommentera

Det blir återbesök för bägge katterna. Eloise tandhälsa var helt ok, inga andra tänder som håller på att ryka, däremot har hon några rötter som håller på komma fram genom tandköttet som dom ska få ta bort, i övrigt är hon ”bara” en STOR förnöjsam katt som nu ska få fortsätta sin strikta diet men snäppet stramare, det hon inte äter upp med en gång, kommer att tas bort.

Enya, den lilla divan, däremot, har en kommande njursvikt, om man nu kan skriva det så. Alla prover dom tog var bra, förutom dom på njurarna, där var det förhöjt och det är tydligen rätt vanligt att äldre katter åker på detta, men med rätt mat och behandling så behöver hon inte lida över det och kommer förhoppningsvis att ha många år kvar.

Nu blir det lite mer jobb för oss, däremot. Hennes mat får Eloise absolut inte äta, den är alldeles för fet. Så det blir att separera dom vid måltiderna och ta bort det som inte äts upp, även för Enyas del, fast hon kan få äta fler gånger så hon får i sig den mat hon behöver.

Men det verkar inte vara några problem, en av biverkningarna av njursvikt är just hunger… där har vi anledningen till varför hon börjat tigga mat då vi sitter vid matbordet. Jaja, vi gillar läget och gör det bästa vi kan av det vi nu vet, så hoppas vi på en bra fortsättning.

Väl hemma från veterinären slappade dom i soffan, och såg helt utslagna ut, Enya på skallen och Eloise till vänster:

Jag åkte till mamma och Bosse som bjöd på kaffe och sen rullade det bara på, Winstone skulle ut och ha mat, jag pratade med en vän på telefonen, lagade middag och sprang ut med Winstone en sista gång innan jag drog iväg på jobbet.

Vi hade en lugnare dag/kväll där och det är skönt att det kan vara det ibland, också.

Idag ska jag bjuda Tina på lunch macka, härhemma, sen åker vi ut en sväng på Jula, eller vart det nu var, och ikväll är jag bortbjuden på Qvinnomiddag, hos min ”gammboss”, Annika, det ska bli trevligt! Önskar er alla en lika trevlig dag och kväll som jag kommer att ha.

Jag väljer att komma ut, nu.

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 september 2013 kl 06:12, Bli först att kommentera

Ja jag tyckte att det kanske skulle vara på sin plats nu, att efter 46 år, kliva ur garderoben och komma fram och säga att jag faktiskt är… tadaaa… straight. Jag tänkte så ni vet, för det är väl så man presenterar sig, eller har jag missförstått något?

Detta uttalande kommer sig dels av att jag läser just nu en bok, ett ihop kok av olika kända människors stund i rampljuset, och jag hade precis avverkat kapitlet om Rickard Wolf. Han som själv hoppade fram ur skuggorna och berättade att han var/är bög.

Och sedan ringde ”gammbossen”, Annika Collén, och vi började snacka om ålder, hon har missat att fira sin 50 årsdag (som var för några år sedan…typ) och därför ska hon göra det nu, och därefter påbörja hennes räkning av hur ung hon är… ja det kan väl funka. Varför är åldern så viktig att hålla reda på.

Jag påpekade att hon då måste göra ett nytt körkort, med den rätta åldern men kom sedan på att egentligen är det ju rätt så vrickat att ens ha ett personnummer för att verifiera att det är du. Det duger väl med vilken siffror eller bokstavskombination som helst, eller?

Dessutom tyckte hon att det var en alldeles utmärkt idé, då personnumret även visar på kön, och vad hände då med detta nya uttryck, hen. Tänk om någon vill vara just en hen?

Vidare så tycker jag att just denna kombination av siffror och bokstäver, kan tryckas på till exempel fakturor, istället för dessa ocr nummer som ändå bara är där för att verifiera att det är du som betalat fakturan. Det vore väl ännu enklare att alltid ha samma siffror där, inget krångel.

Och då halkade vi in på skrubbleken, att komma ut ur garderoben, och varför heter det just att komma ut? Varför ska en homosexuell människa ens behöva berätta för omgivningen vad dom är… ja jag kan förstå att det kan hänga ihop med att bara berätta för att slippa att folk ska viska, för det kommer väl fram för eller senare ändå… men varför ska man bry sig??? Jag är numer ABC123… bara så ni vet, och ni får gärna betala mina fakturor… alldeles gratis 🙂

Nåja, nog om detta, ska snart iväg och jobba så det är väl dags att låta mina kläder komma ut ur garderoben… och sedan vill jag ha frukost. Önskar er alla en fin måndag!

aha jag förstod det , upplevelse

Av Maria Lundmark Hällsten, 31 december 2012 kl 10:05, 8 kommentarer

Årets sista måndag… och vi är, varje dag, en dag närmare jul… jojomensan. Och det är inte enbart om man tror på profeter, utan det är dagens sanning det.

Min ”gammboss”, Annika ni vet, skickade ett sms igår då jag var på jobbet och skrev att hon hade en present till mig som jag kunde inhämta om jag var ute och körde, så jag svängde förbi efter jobbet och kolla vad hon hittat till mig som hon tyckte att jag skulle ha nu ikväll:

Ja, sa hon, när jag hittade den där så stod det återigen Maria, skrivet över den… ni vet, jag fick ju det där döskalle halsbandet av henne för nåt år sedan, med samma motivering, och den här väskan matchar ju perfekt, och tillsammans med örhänget från Nicco så måste det bli en fulländad matchning.

Sen vet jag inte om jag ska ta det som en komplimang, att hon förknippar döskallar med mig 🙂

Theresé hittade något som hon tyckte skulle passa vår buss, då vi var på Expo, hon pekade ut den och klart som fasen, då jag såg den så var det ju kört… bara att hala upp plånkan och betala den. Men visst passar den på tävlingarna?

Kanske plockar ur batterierna ur dom översta klockorna, en får ha tiden för förarmötet, och den andra för första start och den sista måste ju visa en rätt tid. Jodå!

Ikväll blir det nyårsfest två hus bort, perfekt avstånd, jag ska nog se om jag kan fixa fördrinkarna härhemma och bara gå över med dom på en bricka… tror ni jag klarar av det konststycket eller kommer det att bli en sån där ”aha… jag förstod det” (men ändå gjorde jag det) upplevelse. Nja, jag kan ju halvfylla glasen och ta det sista då vi kommer dit, så det är nog lugnt (notera ordet nog).

Avslutar med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och en god fortsättning på det nya året som kommer!

Liks-tid/flugtid

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 december 2012 kl 07:27, Bli först att kommentera

Visst är det konstigt att när större fordon, typ lastbilar, passerar på vägen här utanför så kan man känna av det i soffan, och då kan ni tänka er hur det kändes då denna grävmaskin, stod och dompade ner armen i backen, flera gånger igår:

Man studsade ju på soffan. Men tydligen så gör såna där mindre jordbävningar ingen skada på husen. Med tanke på hur dom höll på ifjol, med det nya vägbygget här ute och med alla maskiner dom då använde, så sattes ju även en apparat fast på vår husvägg, för att kunna mäta och sedan se om huset blivit skadat på nåt sätt, men det hade det inte.

Killen som kom med beskedet sa att det däremot hade kunnat bli katastrof om vi alla som bor efter den här sträckan, hade satt nytt kakel i badrummen, då hade allt det varit förstört. Det tar nämligen x antal år innan kaklet satt sig och följer med i husets naturliga rörelser, därför hade det inte gått om det hade varit nykaklat. Vilken tur för dom då, att vi valde våtrumstapet och inget annat 🙂

Jag och mamma snurrade runt och gjorde en del ärenden igår och sedan pep jag förbi hos födelsedags… kvinnan. Och inte blev det bara att slänga in en liten present inte, hon skulle bjuda på kaffe och mer främmande fick hon så jag blev då kvar där i timmarna två.

Jag vet inte vad vi pratade om men hon sa att det finns en tid som hon kallar för liks-tid. Liks-tid är den tiden du spenderar på att göra annat med, då du liks håller på med en sak. Och ja, nu kom jag ihåg vad vi pratade om, att jag kokade två olika sorts kolor och bakade samtidigt, då jag ”liks” höll på.

Liks-tid är också något som vi kvinnor, utnyttjar mer än männen, fråga mig inte varför men det kan vara att dom har svårare att göra två saker och mer, samtidigt, och detta är förmodligen på gott och ont.

Ibland är det ju bättre att göra en sak åt gången och få det gjort, och dessutom på ett bra sätt, än att hålla tio bollar i luften samtidigt och tro, att man ska få allt gjort lika bra.

Men jag håller med om att detta är en tid som faktiskt existerar och som vi utnyttjar också, i alla fall jag, jag gör en sak och en annan samtidigt, precis som man brukar säga att man slår två flugor i en smäll, hm… skulle med andra ord också kunna kallas flugtid, då med 🙂

Önskar er alla en fin fredag!

Hugger efter allt levande

Av Maria Lundmark Hällsten, 24 november 2012 kl 08:36, 4 kommentarer

Igår blev det en längre promenad med ”gammbossen”, vi rörde oss runt bräntberget, i halvmörkret. Det var som dåligt med belysningen där. Men det väckte en del minnen. Den gamla, stinkande dammen, som man alltid stod vid och höll vad om, att ingen skulle vilja bada i den. Det gick också rykten om någon stackare som skulle ha gjort just det och sedan dog han.

Nu tror jag att det var en skröna, något som vart sagt för att skrämmas så ingen skulle vilja hoppa ner i dyngvattnet, där alla svanar och änder guppade runt.

Det finns till och med kort från det jag var liten, kanske i 4-5 årsåldern och mamma och pappa har tagit med mig dit för att mata svanarna, men jag kommer ihåg att jag inte tyckte att dom var speciellt mysiga… gapiga och högg efter allt levandes.

När jag och Åke, sedan flyttade in i lägenhet på Mariehem och Theresé kom till världen, så gjordes det ibland utflykter dit ned, och jag är inte säker på att Theresé var så begeistrad över svanarna heller. Änderna gick det ju bra med, dom når då inte så långt upp, men svanhalsarna kommer upp en bit och för en som inte är mer än en tvärhand hög, så kan det kännas skrämmande.

Ibland var det någon kille från klassen (då vi gått dit för vi hade rast… ehhh, eller för att vi hade tandläkartid) som utmanade svanarna, men dom vann alltid, killarna fick lägga benen på ryggen och ingen ville stanna då dom hade svanarna i hälarna. Hahaa… vilka vapen dom kan utnyttjas som, svanarna alltså.

I förrgår kom intyget vi väntat på, från kirurgen, men jag blev ändå tvungen att ringa upp försäkringskassan, för det var bara skrivet till och med den 1/10, och han hade lovat att skriva ut det till dödsdagen, den 23. Dessutom, och nu vet jag varför det finns sidor på nätet där det läggs ut historier om konstiga, knepiga intyg som läkare har skrivit, innehöll intyget en del, både stavfel och annat galet.

På försäkringskassan hade dom fått in två intyg, så det täckte upp hela perioden, fint, då stämde då i alla fall det. Sedan sa jag att någon 100 kilos balk, knappast hade gett honom dom skador han nu fick, utan dom hade nog missat en nolla där, det spelade nu inte så stor roll, men jag tyckte bara att det var så missvisande. Halkotor, visste jag inte att vi hade, däremot halskotor, han jobbade tydligen på en verktad också, vilket måste vara ett nytt ord, för verkstad, och inte bara det, det stod att det var hans yrke… nänänä, jag hade dessutom talat om vad han jobbade med, ALLA fyra gånger jag pratat med dom, här kan man nästan snacka om hör och förståelsesvårigheter eller vad man ska kalla det.

Nå, nu ska jag inte bråka mer om detta, vi fick intyget, och jag skulle gissa att försäkringskassan sett en hel del konstiga intyg som varit svår att tolka, detta var ju inte helt galet, ändå.

Idag ska Åke tydligen ligga under bussen, eller kanske stå i garaget, ja, bussen har inte kommit sig härifrån än, och det hade ju varit skönt att bli av med den, någon gång. Får hoppas att solen kikar fram också så han får lite ljus över sig och ser vad han pysslar med. Önskar er alla en fin lördag!

Ska det vara så här? Vad är det här? Hur?

Av Maria Lundmark Hällsten, 1 juni 2012 kl 08:09, 4 kommentarer

Igår backade jag ut Camaron för att lufta den. Mamma ringde och undrade om jag kunde skjutsa ner henne på stan, -javisst, men då får du åka Camaro, svarade jag. Går fint sa hon… utan att egentligen veta så mycket om vad det var för bil.

Det första hon sa då hon öppnade dörren var, -Är det den här bilen, jag trodde att det var den andra, den bruna. Sen hoppar hon in och rynkar på näsan, -Känner du, det luktar bensin… du blir ju förgiftad här. Näää, säger jag, det ska lukta så här, ingen fara.

Men det här då, håller rutan på gå sönder, säger hon och drar fingret över ett streck på sidoglaset. Nejnej, säger jag, det är repor som blivit då man vevat fönstret upp och ner, det går inte att ta bort. –Hör, det skramlar, är det dörren som låter, eller är det bak, vad är det? Nämen det ska låta, det skramlar i allt som är löst, men bilen kommer inte att ramla i smådelar.

Vi åker en bit, stannar vid rödljuset, åker iväg vid grönt, hon skrattar och säger att hon tror och tänker, varje gång jag stannar att jag ska bränna iväg precis som vid tävling, så hon sitter och spänner sig i vild förtvivlan… ja, vad säger man 🙂

På hemvägen säger hon, nu har det slutat lukta… eller så har jag blivit van… eller tät i näsan, hahaa…

Jag fick i alla fall hämta ut vigselringen som nu blivit graverad igen, på utsidan. Tänk att någon gjort det mönstret för 200 år sedan, hoppas det här sitter kvar lika länge, sen slog dom ut den en halv millimeter också, och det blev perfekt, att så lite kan göra så mycket, otroligt.

På eftermiddagen hämtade jag en kompis och vi åkte ner på strömpilen och tog en fika, tiden bara blåste iväg och snabbt hade det gått över två timmar. Hon berättade nåt kul, vi kom in på det där om vem som lagar maten hemma. Hos oss är det ju jag, och dom gånger jag säger till Åke att fixa mat så blir det köpepizza, samma sak var det hemma hos dom.

Ja, sa jag, ibland har man så svårt att hitta på vad man ska äta, ja sa hon, sen frågar man och hennes kille svarade då alltid… fil, vi kan äta fil. Något som hon inte tyckte var speciellt lockande och det visste han med all säkerhet och använde just det svaret för att slippa engagera sig i vad dom skulle äta, maten kom ju på bordet i alla fall… tills en dag.

Samma sak, hon frågade om råd till val av middag, han sa fil. Hon klädde på sig och gick ner på affären och köpte…fil. Kom hem och dukade fram flingorna, slängde upp filpaketet på bordet och sa varsågod. Lite lång i ansiktet satte han sig ner och dom åt middag… och efter den gången får hon aldrig fil som svar på vad dom ska äta 🙂

Jag blev uppringd av min ”gammboss" då vi satt i soffan och drack kaffet, hon ville att jag skulle följa med henne till Vännäs, för att se hennes dotter spela fotboll, och det kunde jag ju göra, det är inte så ofta vi sitter och pratar. Hann gå igenom en hel del, hon tackade för tiden jag tagit med henne, och jag sa, du har inte fått räkningen än 🙂

Nä, skämt å sidor, ibland är det så mycket som händer och man kan måsta bena ut saker, en händelse åt gången för att se helheten. Litegrann som jag brukar göra då jag är till exempel ute och går, jag resonerar med mig själv och testar olika teorier i skallen och kommer oftast på en lösning eller ett svar, och ibland blir det lättare då man dryftar det ihop med någon annan, så är det ju bara.

Önskar er alla en fin fredag!

Någon jag känner, jojomensan!

Av Maria Lundmark Hällsten, 8 maj 2012 kl 08:32, Bli först att kommentera

Nominerad till Bästa Affärsplan

Venture Cup Nord 2012

fotograf. Eric Åström

Annika Collén, entreprenör, innovatör och skogsägare samt ägare av företaget NaturligtVis Natural Way AB deltar i Venture Cup med en affärsplan grundad på en immateriellt skyddad metod.

Metoden är avsedd att effektivisera underhållet och fördubbla levnadstiden för en av världens, och vår tids, viktigaste infrastrukturlösningar. Metoden medför stora differentierande samhällsbesparingar, exempelvis när det gäller kostnader ner till en tiondel av dagens.

Nämen, det är ju "gammbossen", kan ni tänka er. Jag önskar henne lycka till och hoppas på vinst.

Jag låg och funderade…

Av Maria Lundmark Hällsten, 15 februari 2012 kl 08:12, 14 kommentarer

Vaknade 25 över 6, av att Åke startade upp, Mazdan trodde ju jag, men den lät som ett stort elverk. Jag låg och funderade om bilen skurit ihop totalt eller vad han höll på med, jag kände mig nödbedd att gå upp och kolla. Det var snöslungan, och då noterade jag all snö som vräkt ner.

Han hade alltså tänkt göra en liten väg ut från gården så han skulle kunna köra ut utan att fastna. Jag vände om till sovrummet och hade tänkt hoppa i säng igen men vad tusan… jag hade inte hjärta att göra det, utan stoppade ner mina barfota fötter i kängorna, drog upp jackan över hakan och gick ut i snöblåsten.

Började med att sopa av hans bil och skrapa fram rutorna, när han åkte iväg fortsatte jag i 45 minuter med att styra undan snö med skyffeln, det kan man kalla ett morgonpass i styrketräning, ändå blev jag inte helt klar med gården, men jag är på god väg i alla fall.

Slog igång datorn och läste att det fallit mycket snö vid kusten, ja, jag såg det, och att mer skulle det bli, men hallå… har dom inget roligare att skriva om så kan dom hålla truten. . typ . Men nu har då halva februari passerat och så jädrans mycket mer snö, bör det ju inte komma, tycker jag, men jag har haft fel förut, jag vet 🙂

Jag hälsade på ”gammbossen” igår, vi tog en promenad med hennes hund Messi, en King Charles cavalier. När vi hade gått halvvägs så sprang Messi fram och gjorde en rivare framför våra fötter, vände sig om och tittade på oss, upprepade samma sak igen och då talade Annika om vad han ville… det var godisdags, ju. Haha… ok, tänk om vi skulle försöka oss på samma sak, med stor stor risk att dom som såg det, skulle ringa någon som kom och stoppade undan oss någonstans där solen inte lyser.

Nu har jag, apropå ingenting, sett alla avsnitten av svenska hjärtan och slutet var inte som jag kom ihåg det, men vad gör väl det, då kändes det ju som något nytt. Undrar hur många liter cognac dom förbrukade innan serien var klar 🙂 Ja, jag vet, det är inte vad man tror i glasen, men om det hade varit det, så.

Jag har nu lämnat över boxarna till mina föräldrar, så får dom roa sig med att titta på serien. Vi, jag, Nicco och Rickard, åkte upp till dom igår kväll, mamma bjöd på kaffe och glass, alla hjärtans dagen till ära.

Och nu, apropå hjärtan så fick jag ett par örhängen av min käre make, Åke, igår, med hjärtan på, och han hade även köpt ett annat par till Niccolina, även dom med små hjärtan. Inte alls illa och inget jag hade förväntat mig, det är så det ska vara, eller hur.

Önskar er alla en fin onsdag!

Etikett: ”gammbossen”

Real business

Inte är det spriten det beror på…

Det blir återbesök…

Jag väljer att komma ut, nu.

aha jag förstod det , upplevelse

Liks-tid/flugtid

Hugger efter allt levande

Ska det vara så här? Vad är det här? Hur?

Någon jag känner, jojomensan!

Nominerad till Bästa Affärsplan

Venture Cup Nord 2012

Jag låg och funderade…

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten