Jag har länge fascinerats över hur de övriga partierna – som utgör majoriteten i regionen – väljer att prioritera. Socialdemokraterna står nu inför ett faktum. S, V och MP behöver se över besparingar på personal. vårdpersonal.

Rimligen ställer sig medborgare frågor. Frågor som till exempel:

Varför törs man inte sluta bedriva viss administration?
Behövs HBTQ-certifiering? Samisk kultuförståelse?
Behöver regionen verkligen sätta politiserad kultur?
Är det absolut nödvändigt att ha en frikostig förtroendemannaorganisation – särskilt avseende beredningarna med tveksam funktion?

Ska sådana saker sättas framför vård?

Idag får 71 procent inte operation/åtgärd i tid. Enligt vårdgarantin.
En homosexuell person med samiskt påbrå misstänker jag inte prioriterar huruvida det finns en regnbågsflagga nära operationssalen. Eller ifall tjänstgörande kirurg har vetskapen om att en samisk identitet är närmre anknuten till renen.
Eller ifall demokratiberedningens rapport har tagit höjd för den handfull samtal man haft – med vad man får anta vara företrädesvis demokratiskt intresserade personer – för att få en större förståelse för misstro kring demokrati.
För den delen varför man överhuvud taget ska betala regionskatt för en opera i Umeå – givet att man själv bor i exempelvis Dorotea.

Man. Ja. Problemet är att övriga partier kontinuerligt valt att göra precis det. Detta har varit viktigare än vård.

Skrev tidigare ett inlägg kring konsensuskultur, och den vänsterliberala åsiktskorridoren. Feghet har kategoriskt varit det enkla valet för många politiker.
Även för väl arvoderade politiker, som rimligen bör kunna fatta svåra beslut – och klara av synpunkterna de får av media till följd.

Ska understryka att jag inte tror att det rör sig om högfärdighet i Peter Olofssons fall.

Man har helt enkelt inte vågat prioritera vård. Om detta har samtliga övriga partier varit överens.

I fullmäktige väljer övriga att prioritera så öppet. Samtidigt som man beslutar om att exv göra mer jämställdhetsintegrering, intersektionella analyser och annat, så försöker man göra gällande att den här gången – kommer det inte betyda mer administration.

Jämställdhetsstrateger och annan onödig administration genom att – vilket följer av vänsterliberal dogm – prioritera godhetssignalering. Självklart ska man vara med CEMR 2.0. Intersektionella perspektiv ska analyseras, maktstrukturer och annat upplevs prioriterat.

Nu får man ge Peter Olofsson och Socialdemokraterna lite cred för att man var rakryggade och förklarade att man avsåg att prioritera bort vård. Alliansen har naturligtvis samma politik i allt väsentligt.

En kan förstås fråga sig hur mycket bättre rustade regionen kunnat vara – ifall man valt att istället prioritera vård över tidigare nämnda områden – för länge sedan. Men. Det viktiga är att man tänker om nu.

För varje satsning, behövs en besparing. Det är lätt att komma med utfästelser, men svårt att göra nödvändiga prioriteringar.