När jag framkallar minnesbilder från decennierna 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 2010-, och 2020 inser jag hur länge tiden har förflutit för mig. Tidigare under mitt arbetsliv kunde jag ofta längta till fredag och andra kommande ledigheter. Det kändes bra att en vecka kunde gå fort. Nu för tiden vill jag att veckan, månaden och året inte skall gå så fort. Då tar livet heller inte slut så fort.

Jag har minnen som svartvita bilder från 50-talet med skolbänkar och bläckhorn. Då emigrerade vi från Danmark till Sverige och kom till granskogarnas och älgarnas rike i Södra Dalarna. Jag minns att grannen från Norrland åt palt men vad var, det undrade jag den lille danske pojken.

Sextiotalet var skolans genomgång. Jag skolkade aldrig och ledde skolans närvaroliga. Miljonprogrammets betong- och grusdofter och gnissel från byggkranar och grävmaskiner luktade gott. Industrin gick på högvarv och vi välkomnade invandrare.

Under sjuttiotalet började mitt arbetsliv och gjorde militärtjänst som jägare. Runt omkring mig var det flummigt med flower power, kollektiv och protester mot militärregimer, övergrepp och krig långt bort i världen. En tid bodde jag i Göteborg för studier och arbete. Aldrig glömmer jag ”Flygarens” i Haga och ”Köttbullekaffet”. Jag blev handelsresande i konfektion och hade även ett par konfektionsbutiker. Som simtränare i en simklubb reste jag även runt på tävlingar i Sverige som lagledare. Ytterst givande och lärorikt. Sista året på sjuttiotalet blev det Stockholm för den stora multinationella företaget Philips.

Åttiotalet vart en tid då det mesta gick uppåt och bank- och statsfinanserna dök ner i diket. Själv åkte jag räkmacka under åttiotalet i en multinationell koncern i data- och elektronikbranschen. En fantastisk dotter kom till världen. Jag åkte ut i världen som Area manager och pendlade till Hilversum i mitt jobb var och varannan vecka. I slutet på åttiotalet flyttade jag till Umeå.

Nittiotalet var en tid då många fick betala priset för åttiotalets utsvävningar. Det gällde att sansa sig och bromsa in. Själv fortsatte jag åka som på räkmacka. Under detta decennium hann jag bo en tid i Mora och var förvaltningschef i kommunen för jag vill pröva på något helt annat. Dalmasarna älskar sin bygd mer än man kan ana. Jag var med andra ord tillbaka dit vi en gång kom från Danmark. Fast jag blev kallad rumpmas för att Fredriksberg låg längst ner i Dalarna.

2010-talet blev bland annat en universitetsresa för mig igen. Det blev en intensiv tid av ett halvt decennium med några dagars pendling till Stockholm varje vecka. 2017 fyra månader innan sextiosju gick jag i pension. Än en gång blev det en flyttning för jobb. Luleå i sju år var en mycket fin social erfarenhet. Norrbottningar var betydligt mera talföra än jag anat. Undantaget var nog dem från Tornedalen. De ville nog manifestera sin charmerande tjurighet.

2020-talets decennier visar makabra prov på hur grym och oväntad världen utanför kan vara. 2020-talet har just börjat. Vilka minnen jag framöver kommer att samla på mig är sannerligen ovisst.

Sammanfattningsvis var det betydligt enklare förr.

Vi viskade i klassen ”magistern har skrivit en bok”. Inte begrep vi vad detta betydde. Det var en diktsamling med titeln Plåtsax, hjärtats instrument. Det 1965 i Storfors och vi gick i nionde klass. Han var vår klassföreståndare i högstadiet och hette Torgny Lindgren. Vi hade Torgny Lindgren i ämnena kristendom och historia. Torgnys fru Stina var vår lärare i tyska. Jag skolkade aldrig i skolan och hade säkert högst närvaro av alla elever på skolan men på våra lektioner med Torgny skolkade ingen. Hans berättelser fängslade oss varje lektion. Kristendom och historia blev till intressanta och spännande ämnen med Torgny som berättare.

Jag minns honom särskilt med sin långa magra gestalt när han satt på katedern med det ena benet över det andra och hans krulliga hår och höga vikar. Den lite mörkare långsamma norrländska rösten fick oss att lyssna intensivt.

Berättandet i tal och text har sannerligen tidigt satt sina spår i mig tack vara Torgny Lindgren. Senare i livet var jag nog den ende resande försäljaren med fem lånekort på olika bibliotek i Sverige. På det lilla biblioteket i Nykroppa där vi bodde fick jag lånekort nummer 24 när ett nytt bibliotek inrättades. Många timmar har jag tillbringat på bibliotek och i en bokhandel.

Att jag senare i livet gjorde en stor humanistisk sväng skrev jag min C-uppsats i narratologi med titeln ”En narratologisk studie av Torgny Lindgrens genombrottsroman Ormens väg på helleberget” blev det hela som en sluten cirkel. Torgny Lindgren kunde upphöja det lilla och det ringa i sina berättelser. En avhandling Konsten att upphöja det ringa: om Torgny Lindgrens litterära metod, av Marcus Willén beskriver Lindgrens unika språk. Att upphöja det ringa gjorde han även för oss yngre tonåringar på lektionerna i högstadiet.

Detta är berättelsen om hur jag har lurat liemannen två gånger. Första gången var 1994 när jag totalhavererade en ny bil i en älgkollision. Andra gången inträffade i november 2017 när jag genomgick en hjärtoperation.

En annan lieman heter Vladimir Putin. Med indignation och bestörtning tänker jag på hur andra människor drabbas i dessa tider. Själv har jag klarat mig från liemannen två gånger men att det inte gått så bra för många andra. Jag slapp dock liemannen Putin. Jag tänker på hur Putin bedriver sitt utrotningskrig och terror mot Ukraina i vårt Europa. Mina tankar går också till de drabbade av pandemin med efterdyningar och hyperinflation. En ny makaber och brutal version av politiskt styre har gjort sitt intåg i Europa och andra delar av världen och nu även i Sverige med ett högernationalistiskt styre som dirigerar den svenska regeringen.

Tidigare inläggen om när jag lurade liemannen för några år sedan har jag skrivit i ”Lurade liemannen” och ”Apple Watch räddade livet”.

Första gången livslyckoturen var på min sida var en vintrig kväll i november 1994. På väg mellan Lufta och möter jag en bil som blinkar till mig några gånger. Hinder på vägen tänker jag blixtsnabbt. Ett öronbedövande ljud av glaskross och plåt som skrynklas samman drabbar mig ovillkorligen under några sekunder. Därefter total tystnad. Jag ser en natthimmel med stjärnor och känner den iskalla snövinden i ansiktet. Jag förstår att bilen har förvandlats till något likt en öppen skrynklig konservburk. Jag kopplar loss bilbältet. Skriker ut allt jag kan ”jag lever, jag lever”. Det smakar blod. Jag har kört på en älg. Jag trycker upp min bildörr i den djupa snör och kravlar mig ut och tar mig upp på vägen. Där står bilden och föraren som gav mig varningsblink. Adrenalinet flödar och jag vet ännu inte särskilt mycket om mina skador utom att jag inte vill eller vågar se mitt ansikte. Jag lånar hans telefon ber honom slå numret hem. Telefonen håller jag i två fingrar framåtlutat för att inte blöda ner telefonen. Det rinner blod från ansiktet. Jag har kört på en älg, det har gått bra räddning och ambulans är på väg, säger jag.

I väntan på ambulans kom räddningstjänsten. Jag satte mig i baksätet på räddningstjänstens stora bil och bad dem vika bort backspegeln för jag vill inte se ansiktet. Hastigt skifte till ambulans med räddningskrage på. Snabb fart till regionsjukhusets akutmottagning. Då fick jag se skärsåren i ansiktet och insåg att det kommer att kunna repareras. Jag förvarades flera timmar på akuten för omhändertagande. Det fanns andra på akuten där liemannen sannolikt stod och väntade på att få hämta hem.

När jag satt på sängen frågade jag om toaletten. Jag reste mig snabbt och gick längre bort i korridoren. Vart tar du vägen frågade en sjuksköterska? Följ blodspåren efter mig, svarade jag. En viss grad av humor är till för att öka överlevnadsgraden. Kvällen på lasarettet blev lång med operation och tandradsfixering. Nästa dag serverades älgkött till lunch. Jag äter inte älgkött idag, sade jag. Varför inte, frågad en sköterska. Jag körde på en älg i går och har fått nog av älg. För mig blev det flytande föda i nästan fyra månader.

Kvällens operationer på sjukhuset blev underhållande upplevelser. Ansiktsoperation under lokalbedövning innebar att jag kunde följa och höra fynden från ansiktet av älghår. Ansiktsfynd i form av glassplittret klingade i en metallskål. Vi hade en trevlig konversation jag och kirurgen. Hans humor var engelsk.

Tandfixeringen gjordes några våningar upp i lasarettet. Käkkirurgen som skulle fixera den översta tandraden fick inte arbetsbelysningen att fungera därför erbjöd jag mig hålla i en ficklampa. Det gick riktigt bra det hela. Synd om den biträdande sköterskan som nödgades gå ut för att ta igen sig lite. Efteråt frågade jag henne om hon inte var tålig. Jo visst men det där såg illa ut med ödem och svullnader. Jag hade fått vänta i flera timmar på akutintaget innan omhändertagande varför ödem och upp svullnader uppstått. Fjorton dagars sjukskrivning och därefter åter till jobbet med en helt annan mera tacksam syn på livet.

I början av nittiotalet befann jag mig i China. Jag hade just anlänt till Peking med SAS mycket lönsamma flyglinje. Mitt bagage var borta. Min väska var på väg till New York enligt mitt medlemskap i EAPA. SAS visste ingenting. Väskan blev borta i fyra dagar. Jag hade endast kläderna jag stod och gick i och åkte till ett varuhus för att köpa lite läder.

Peking är stort det tog sin tid till ett varuhus med kinesisk taxi. Servicen var ytterst magnifik. Ett par kostymer fållades upp till rätt längd på benen. Så var det skorna. Jag hade tänkt köpa några par. Många kineser är små. På skoavdelningen var de största skorna i storlek fyrtiotvå. De tre expediterna hade mungiporna nere när ytterligare en expedit kom tillbaka från de inre lagren och slog ut med armarna och skakade på huvudet. Där stod jag lite lätt uppgiven utan att kanske få tag i några skor. Så plötsligt höjde en av de fyra expediterna handen och log, sade något och försvann återigen in bakom kulisserna. De pratade yvigt och högt. Nu kom ett par till. Runt om mig stod nu sex expediter och pratade animerat på kinesiska. Jag förstod inte ett enda ord. Ingen av dem kunde engelska. Nu kom expedit nummer sju leende tillbaka med ett par skor i storlek fyrtiofyra. Då begrep jag att de pratade högt om mannen med jättelika fötterna som alla måste se.

På eftermiddagen vid tvåtiden gick jag ut från hotellet för att fotografera lite. Jag anade att jag kan ha gjort någon felinställning på kameran en Contax2 som var en proffskamera. Skärpedjupet blev för kort. Jag fick därför inte tillräckligt med ljus i kameran. Åter på hotellet kände jag att det kittlade i halsen. Höll jag på att bli förkylt? Hoppas verkligen inte. Där träffade jag en svensk affärsman från Skellefteå. Han var nästan kinaexpert han kom från ALIMAK med ansvar för den kinesiska marknaden. Av honom fick jag förklaringen till hostan och det svaga ljuset. Det var luftens föroreningar som tilltog varje dag på eftermiddagen. Detta var ett faktum redan för trettio år redan i kina. Det finns naturligtvis mycket mera att berätta om ett besök i kina men det får anstå.