Rubriksättningen på detta inlägg blev lång. Dock tycker jag att rubriken speglar problemetiken som uppstår när jämnvikten mellan den offentliga och privata sektorn rubbas.

När det uppstår drivmedelsbrist i den privata sektorn försöker den att med alla medel skaffa nytt drivmedel. Det är därför vi kan se hur den privata sektorn idag med hjälp av avregleringar och konkurrensutsättning är inne och härjar i verksamheter som tidigare drivits av det offentliga.

När den privata sektorns omsättning och vinster minskar som en följd av att den välmående medelklassen decimeras blir de desperata.

Vinstnivåerna måste bibehållas till varje pris!

Det finns inga gränser för vilka åtgärder och metoder man använder sig av för att uppnå målet med bibehållna eller ökade vinster. Ju större drivmedelsbrist – ju större inblandning av privata företag i den skattefinansierade offentliga sektorn.

Statens kaka är ju som bekant både god och stabil.

Det man inte inser är att det är just den privata sektorns inblandning i offentlig sektor som gör att drivmedelsbristen uppstått. Det är denna inblandning tillsammans med medelklassens decimering som lett fram till dagens situation. Den privata sektorns girighet som startade med en devalvering, och sedan fortsatt med skattesänkningar och påspädning av kapitalets makt och inflytande har givit oss den situation vi nu lever i.

När företagens anställda inte längre har råd att konsumera företagets produkter sjunker försäljningen. Denna sanning måste vi alla ta till oss och se till att förändra om vi vill ta oss ur dagens situation.

Sverige har allt sedan superdevalveringen 1982 (genomförd av oss Socialdemokrater men framtvingad av kapitalägarna) sett en snedvridning när det kommer till kontrollen över Sveriges tillgångar. Vid den tidpunkten kontrollerade de rikaste 3% ungefär 1/5 -del av den totala svenska ekonomin. I dag kontrollerar dessa 3% 1/3 -del av den totala ekonomin.

Det är denna devalvering och förskjutning i ekonomin som gjort att medelklassen i Sverige decimeras i antal. Alla som kan lite grand om ekonomi vet att förutsättningen till en välmående ekonomi är en växande och välmående medelklass. Detta därför att det är medelklassen som är varje lands största konsumenter. Kort sagt kan man säga att de investerar hela sitt ökande välstånd i nya produkter och tjänster, något som ökar företagens omsättning och vinster.

Dock är det en gång för alla så att det behövs en stark offentlig sektor, byggd på den demokratiska socialismens läror för att garantera att medelklassen växer sig stark och kan driva landets ekonomi framåt.

Avsaknaden av drivmedel i form av en stark samhällsägd offentlig sektor, skattefinansierad och driven av behov, inte vinstintresse har bland annat lett till följande misslyckanden för det svenska samhället:

• Permanent höga arbetslöshetstal som närmast kan beskrivas som massarbetslöshet om siffrorna ställs mot 1960-talets siffror.
• Sjunkande resultat i de PISA undersökningar som presenteras.
• Dåligt fungerande järnväg och övrig infrastruktur.
• Missförhållanden inom skola, vård och omsorg.
• Massiv utflyttning av svenska företag.
• Brist på arbetskraft med rätt kompetens.
• Nedrustning av de sociala trygghetssystemen.

För att ta oss ur denna negativa spiral måste vi se till att vi återupprättar och renoverar svensk offentlig sektor till sin forna glans.

Detta kan bara göras genom återreglera och återta den statlig kontrollen och driften av offentlig sektor utan inblandning från den privata sektorn.

Den typ av politik jag brinner för, och aktivt kommer att verka för och driva är just en politik som har traditionella Socialdemokratiska förtecken. En politik med en stark offentlig sektor som grundbult.

Den typ av politik som Socialdemokraterna drev på 60-talet är själva garanten för att återföra Sverige till varande världens ledande välfärdsstat, och detta utan att komma i konflikt med näringslivet.

Sverige behöver för att stärka sin position i världen en stark offentlig sektor som jobbar hand i hand tillsammans med den privata sektorn. Utan en stark offentlig sektor står näringslivet sig slätt i den internationella konkurrensen. Detta om något har blivit klart och tydligt under Alliansens 8 år vid makten.

En stark offentlig sektor är dessutom en garant för att kunna göra något åt den höga arbetslöshet som nu råder. I 1960 -talets Sverige skulle de arbetslöshetstal som nu gäller kort och gott beskrivas som ”massarbetslöshet”.

En stark offentlig sektor som drivs av behov och inte av efterfrågan är lösningen på denna ”massarbetslöshet”. Med en fullt ut fungerande offentlig sektor enligt 60-tals modell kan vi med lätthet parera skillnaderna mellan hög och lågkonjunktur. Vi kan i tider av lågkonjunktur se till att hålla medborgarna i arbete eller i utbildningsinsatser, detta för att tillgodose näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft när konjunkturen vänder.

För att kunna bygga om och återställa den offentliga sektorn till sin forna glans måste vi därför skrota det mesta av alla avregleringar och reformer som berör utförsäljning och drift av verksamheter som tidigare drevs i kommunal, landstings eller statlig regi.

Detta påstående bevisas bäst genom att titta tillbaka till hur väl Sverige fungerade på 1960 och 1970-talet.

Innerst inne tror jag att många av Alliansens företrädare inser detta, men att de inte vågar agera för att rätta till de misstag de medverkat till under sina 8 år vid makten.

Välfärdstjänster och kommunal service måste ägas och drivas av det allmänna om vi vill säkerställa att den offentliga sektorn på nytt blir drivmedlet i den svenska samhällsutvecklingen. Så länge dessa verksamheter är styrda av efterfrågan och vinstintresse, snarare än behov, kommer de aldrig att fungera som avsett.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”