Vi gick nyss igenom nyårsmenyn, beställd från en av stadens livsmedelsbutiker. Det ser väldigt lovande ut.  Den gratinerade hummern viftar förfriskt med klon. Vilket väl är en prestation då den är delad på mitten. Seglivad rackare. Tårrnedåsarna ser ut att ha en lockande mörhet och efterrätten  är cylindriskt charmig med sin karamell och sin choklad.

Bättre än ett år då vi var i Finland. Enormt med folk, och först fick vi panerat potatismos alltså kroketter, sedan efter evig väntan en halvkall köttbit.

Tur att finnarnas starka sida, dryckerna,  var väl representerade.

Och visst blir man lite andäktig ibland över tidens sedvanor? Snackade nyss med en kompis på Facebook, en kompis som sitter i Thailand och kunde ge minutaktuella rappoter om läget där. Fatta det för typ 100 år sedan, en liten blink egentligen i universums historia.Men en "blink" där mycket hänt.

Det är få bilar som rent fysiskt skrämmer mig. Men en gång i slutet av 80-talet var vi på Kinnekulle Ring för att avnjuta ett Power Meet. I samband med domarbedömningen la jag märke till hur folk drogs mot en lastbil där något tydligen var på gång.

Väl framme kunde jag se att det som varit så intressant var en Chevrolet Corvette, förmodligen från tidigt 70-tal.  Och inte speciellt sönderkapad och ombyggd. Men huven var i alla fall bortlyft från den blå -vill jag minnas - skönheten. Mellan framhjulen tronade en bigblockare och jag tror att någon sa att det var en 427:a alltså en runt sju litet stor motor. Ovanpå satt Hilborn bränsleinsprutning med åtta långa trattar och motorn var extremt trimmad. Den startades genom att en kollega till föraren gick fram med en bensinflaska vars innehåll han fördelade i trattarna. I det stadiumet var vi fortfarande nyfikna och tryckte på. Tanken var att den skulle startas och köras till domarbedömningen 50 meter bort - så här långt hade den åkt på lastbil.

När tändningen efter några misslyckade försök fick maskinen att tvärtända blev det inom någon sekund folktomt i närheten av bilen. Den vrålade med en vandrande tomgång och hela plaskarossen vibrerade. Det var som om en dinosauriehona skrek ut sin vällust under sitt livs orgasm (och hur fan skulle jag kunna veta det? Jag skäms för mina synonymer ibland...) samtidigt som ett vulkan utbrott som samlat övertryck i tusen år exploderade.

Kort sagt: alla blev skraja. Ska den slita sig? Särskilt när ägaren släppte kopplingen och den skenade tio meter eller så. Alla andra bilar som körde till domarbedömning fick finna sig i att publiken trängde på. Vetten hade ett säkerhetsavstånd på fem meter ungefär...

Om 33 timmar blir jag deltidspensionär. Spännande! Det trodde jag inte för bara fem år sedan. Tänk vad livet kan överraska. Gott Nytt År!!!

Kommer precis på mig med att bli sugen på en riktigt fet 30-talsamerikanare. Som ju finns till salu i massor på Blocket för småpengar. Not, förstås. Men drömma kan man ju inte låta bli. Packard, till exempel. Särskilt de lite lyxigare är verkligen mäktiga. Och på listan finns förstås en Cadillac V16. Helst den tidigare med en mer avancerad motor. Tyvärr tvingade kostnaderna Cadillac att släppa en mer ekonomisk 16-cylindring så småningom. Dock även den väldigt exklusiv.Men visst svindlar tanken? En biltillverkare släpper två helt olika motorer av den kalibern som sinsemellan är helt olika, på bara några år. Då fanns det pengar...

Ford ligger nära till hands eftersom deras siddventils V8 som kom 1932 blev en succe trots en hel del problem med gjutning i stora serier och med kylningen. Det senare följde nog Fords sidventilsåttor till 1951 som jag tror var sista året för dem. Min kompis Hans-Ove, ni vet, ägde en kort period en härlig Ford Fordor av just den årsmodellen. Underbart ljud, enorm segdragning men kanske inte så snabb. Det var ett rullande objekt men vi cruisade en liten bit med den i alla fall och Ford -51 är sedan dess en av mina favoritbilar. Effekten var rätt måttlig. 60 hästar på de första 0ch 100 på 51:orna.

Till slut lite om det värsta: råkar du ha en Dusenberg bortglömd i ladan behöver du inte köpa blodpudding mer i ditt liv. De var så totalt överlägsna alla andra i exklusivitet och effekt i slutet av 20- och 30-talet. Då andra värstingar hade 120 hästar satsade de på effekter på runt 300 kusar i enorma bilar där olika karossbyggare tävlade om att vara värst och dyrast.

Jo, vi får ju inte glömma presidentbilen Pierce-Arrow. Den kom visserligen lite tidigare men jag hade förmånen att se en under renovering i Köping för en del år sedan. Ett "tomchassie" kostade tror jag 10-15 gånger mer än en komplett Cadillac!!!

Godmorgon!

Idag fick jag det efterlängtade brevet från Försäkringskassan. Beskedet om att jag är 75 % pensionär från 1 januari. Efterlängtat inte minst för stabiltetens skull. Sen om jag även är passionerad är ju bara en fråga om uttal. Men vi har ju fått lära oss att pangsisar är minst lika heta på gröten som 20-åringar numera så det gäller väl att leva upp till det. Högfartsdäck på rullstolen och stomatolleende. Detta till trots måste jag nog lägga mig nu. Var så trött att jag somnade med handen mitt i maten på tallriken för några timmar sedan. Jag skyller på stroken, har aldrig tvärtuppat av sådär före den slog till.

Godnatt - vi får hoppas på att det nu blir "normalvinter" i hela Sverige...

Har inte sett en enda tomte bortsett från de utställda keramikfigurerna.

Fick en jättefin minigran som nu glittrar stämningsskapande i sovrummet

Fick även en andel i en toalett i en indisk stad. Vi kan bara tänka oss vilket sjukdomsalstrande elände miljarder lever i.

Men trisslotterna gav ingen ekonomisk utdelning.

Jag slapp lutfisk även i år. En lycka som att få pussa Tilde de Paula, tror jag...

Kan inte göra anspråk på RUT avdrag 2011 heller. Men ett RAT avdrag skulle genast få mig köande. OBS, detta är en dialektal ordlek. Sörlänningar är välkommna att kontakta mig för förklaring...

God fortsättning!!!

Ja, med 87 548 sidvisningar drar jag mig tillbaka för julen i alla fall. Min högra hand är på vår närmaste lilla affär för att handla ostkrokar och bingolotter med högvinstgaranti samt för att skicka mina pengar som mellanlandade hos mig härom dagen vidare. Ja, att betala räkning kallas det...

Utanför passerar den hårdslitande snösvängen med slunga och lastbil, det är 18 grader kallt och sammanfattningsvis Svensk Vinter.

Ha det gott kära läsare. Vi träffs igen efter jul!!!

Det sägs att trenden nu förespråkar artt skicka pappersjulhälsningar igen efter några år då mail och mess dominerat.

Ska man döma av min skörd stämmer det nog. Jag har visserligen fått många trevliga elektroniska hälsningar, men papperskorten har formligen vällt in till min stora förtjusning. Både väntade och totala överaskningar. Enormt kul!!!

Själv har jag haft ett riktigt svagår då det gäller att skicka papperskort. Men har du inte fått något så kan det ju bli ett sjätte januarikort i stället - DET är väl en överraskning:-)).

Ja, det där var ju en baggis.

En injektion i armen och sedan 16 minuter på en brits. Men som vanligt med såna här undersökningar är det resultatet som är det intressanta och det vet jag inte än.

Mitt problem för övrigt är att någon ätit upp de färdiga skinkskivor jag köpte tidigare i veckan. Förövaren sägs vara en drygt 50-årig fetlagd man som förflyttar sig i rullstol. Signalementet låtet vagt bekant, men det är bara att bita i det sura äpplet och köpa ny skinka i morgon...

How how how...

Jag börjar vara införstådd med att det finns många sätt att försöka få en uppfattning om njurar och blodtryck. Mitt besök på Nukleärmedicin i dag blir nog fjärde eller femte varianten. Ännu ett tecken på att inga resurser sparas i vårt faktisk väldigt fina sjukvårdssystem. Egentligen är det lite trist att komma dragande med USA igen i det här sammanhanget, men tyvärr är ju vård med kvalitet i det landet kopplat tii dyra försäkringar, myriader av jurister som försöker hitta kryphål i reglerna som gör att de slipper betala och annat elände. I grundoch botten hade jag dessutom - både där och i Sverige inte fått någon försäkring på grund av diabetes och högt blodtryck samt övervikt.

Den stämning som byggs upp i de här samtalen är att du ska skrika JA, JA, JAAA, åt allt och det gillar jag inte.

I den här lägenheten råder lugnet. Det är stormens öga i julhetsen. Jag fick i alla fall ut en elektronisk julhälsning i helgen eftersom jag totalt förträngt även julkorten. Tack vare det fick jag kontakt med två tjejer som betyder mycket för mig trots att det är många år sedan vi sågs. Och kanske ska vi försöka träffas igen till sommaren! Se där nyttan av ett mail i rättan tid...

Pratade någon timme på telefon med en av dem i lördags.

Och trots att lägenhetsinnehavaren inte direkt är någon Ernst då det gäller julfirande har miljön så sakta jul anpassats. Julblomma, korintpepprade apelsiner, sockerfri glögg. Det som fattas är väl en gran. Och visst kunde jag tänka mig en. Gärna liten och vit med mycket glitter...

Mastig måndag på er...

I somras skulle regelverket för handikapptillstånd skärpas. Bland annat antog man en formulering om att "den som kan förflytta sig på egna ben" skulle vägras tillstånd.

Enkelt och tydligt kanske man tyckte. Utan att ta hänsyn till exempelvis neurosedynskadade eller de med dubbelt amputerade armar.

De är inte vanliga men förekommer. Man tänkte helt enkelt inte på det vilket är fullt mänskligt.

Vad som  inte förekommer är någon form av vett i myndighetsutövningen!!

"Regler är regler" säger tillståndsgivarna. Som av allt att döma själva amputerat förmågan att tänka självständigt och förstå med empati och utan byråkrati ge tillstånd även till de som saknar armar.

Då jag läste media fick vi veta att rubriken skulle ha täckning i texten. Den inställningen har i alla fall Norrmejerier ruckat lite på med sina lättmjölkspaket.

"300 sardiner med ben eller två glas mjölk", är budskapet på temat kalcium i maten. Det verkar ju som att en obegriplig sardinkonsumtion krävs. Men läser man texen framgår att det är 300 GRAM det handlar oom, inte 300 sardiner.

Småsak men jag är ju en gnällbubbe:-)).

Sakta började folklivet på Arlanda ta fart. Denna Sveriges största arbetsplats var inte mindre myllrig än vanligt så här i semestertider.

Den här bilden är tagen med en enkel vga-kamera i en Sony-Eriksson mobil. Men ändå intressant. Man kan nämligen ana sig till att det går lite för fort för att vara på 70-väg. Man kan även ana en färgglad fläck som råkar vara en polis. Vad man INTE ser är laserpistolen. Och runt 50 knutar för fort är inte bra i ett sånt läge...

2 000 i böter och två månaders promenad var det välförtjänta priset...

En vääldigt tidig morgon i juli 2002 vaknade jag av att okända människor klev över min, även då, rätt sälformade kropp. Jag låg på ett golv i Arlandas utrikeshall tillsammans med fem kompisar. Ett av de plan som lyfte lite senare på morgonen skulle ta oss till Edinbugh och sedan skulle vi vandra och åka buss vidare ut i Skottland. Eftersom det var en extremt minnesvärd resa kommer jag att berätta om den i några bloggar framöver. Lågkalorikex och whisky var två viktiga smörjmedel. Och vi konstaterade personligen att monstret nog inte finns...

Tack och hej så länge...

Västerottensnytt nämnde alldeles nyss termen "lindrigare hjärtstillestånd". Finns det? Är inte ett hjärtstillestånd alltid maximalt allvarligt?

Sen finns det flimmer, oregelbunden hjärtverksamhet och så. Men står hjärtat stilla är det alltid allvarligt. Har jag fel?

Det får givetvis bli en lista utan inbördes ordning, allt är lika minnesvärt:

- Mitt fotogängs skottlandsresa 2002, som i framtiden ska beskrivas i ett par bloggar.

- Hela året jag pluggade media i Ludvika. Det var minst sagt sinnesutvidgande.

- Och där kan vi följa upp med massor av minnen från min tid som frilansande och ibland anställd lokalredaktör i Vilhelmina. Många hundra roliga texter blev det...

- Alla de kompisar av blandade kön som jag haft kul med, varit filosofisk med, och ibland kanske satt både liv och hälsa på spel med. Det blir bra att minnas om ett par år då jag flyttar till Hemgården, 200 meter härifrån...

- Det är ju förstås så att av alla kön är tjejerna favoritkönet, och även där har jag känt en del oförglömliga, roliga och vackra. Vadå "hur jag vet att dom var vackra?". Dom umgicks ju med mig!!!...

- Att övergripande ha fått växa upp i en tid då vi hade det gott ställt och fortfarande en hälsosam naivitet.

- Minst tre av de som jag räknade som nära vänner under olika perioder och många andra vänner, bekanta och släktingar har tyvärr fått lämna livet. I rätt många fall alldeles för tidigt. Men givetvis är det favoritminnen att tänka på dem, och samtidigt inse att det är en del av livet då man snart fyller 53.

- Raggarlivet som jag smakade på med ett gäng bilar under några år.

Som ni märker går jag inte in i detaljer. Det beror på att mycket av detta ska förvandlas till bloggar så småningom.

Tokig torsdag på er...

Ska man minnas det? Jag har faktiskt ägnat en stund åt att fundera. Kyss eller puss förresten? Det är en viss skillnad i dignitet, som ni nog vet. Tror jag pussade på en tjej i ettan vid något tillfälle i alla fall, vilket väl inte var helt till hennes odelade förtjusning. Kyssar kom betydligt senare på min tid, men jag har en känsla av att det är annorlunda numera. Men knappast bättre, du har knappt hunnit fylla tvåsiffrigt innan den sexuella prestationsångesten sätter in. Har pussat på några killar också, typ "fy fan vilken bra polare du är" och en puss på kinden i fyllan men de är ofta så förbaskat orakade. Jag föredrar definitivt en len tjejkind...

Jag bodde på patienthotellet Björken i fem månader. Då jag skulle checka ut stod en kvinna i min ålder också vid disken. Kanske hade hon haft lite span på mig även om jag inte upplevde att jag sett henne förut. Så hon stönade fram något medlidsamt och gav mig en stor puss! Vilket var kul, spontanpussar är inte dumt, kom ihåg det tjejer!!!

Pussig torsdag på er!

Hehe...kommentarerna har andats viss förundran över att Ford Focus inte finns bland drömbilarna. Men det har den gjort då modellen var ny, kan jag upplysa om. Jag har dessutom ägt en Ford Fairlane som lyckselepolisen älskade så besinningslöst  att jag fick långtidsparkera den i deras garage samt en Ford Granada Ghia 3,0 -75 b som var magnifik. Och både Lincoln och Mercury är mulliga fordsläktingar. Så visst gillar jag Ford:)).

Ja, i mångt och mycket har jag sett till att förverkliga mina drömmar. Som visserligen var av det mer anspråkslösa slaget, typ att få jobba på Folkbladet, vilket jag gjort, att köra Cadillac 1959, vilket jag gjort, att köra över 250 med bil ( runt 265 med Porsche 928 S4), prova vad som väl då var världen snabbaste standard mc, Kawazaki ZZR 1100 ostrypt 147 hästar (som ni nog fattar åkte jag inte rullstol då...). Hehe...ja, mycket av drömmarna har varit kopplat till fordon. Och det är långt ifrån allt som blivit verklighet. Ännu...

Då miljonvinsten ramlar in letar jag reda på en fin herrgårdsvagn för rullstolens skull och sen blir det cruising för hela slanten. Kanske en Oldsmobile Vista Cruiser eller Buick Estate Wagon.Eller en fin Cheva Caprice, äckligt välvårdad. Som jag tror att det går ganska bra att hitta. Eller tänk om jag hittade en Caprice -75 lika fin som den jag var snubblande nära att handla 1986. Progressiva samhällsräddare brände tyvärr upp den lite senare.

Sen en guldklocka på fem hekto på handleden som kan glänsa genom den öppna jänkarrutan, till omgivningens stora glädje?

Nu undrar väl alla var drömmarna om hälsa, kärlek, harmoni och allt möjligt finns. De finns definitivt, men de väljer jag att behålla för mig själv. En del vill verkligen berätta ALLT i en blogg. Men ibland väljer jag att inte göra det...

Läste nyss om 43-åringen som tar dialys fyra dagar i veckan, är i stort sett blind och sitter i rullstol på grund av nervskador. Och nu väntar på en ny njure. Det är bara en hake. Hans sjukskrivningsdagar är snart slut. Med tillämpande av allt existerande förnuft borde ett beslut om fortsatt sjukpenning vara fattat på fem sekunder. Men icke. Han ska fraktas ut på någon typ av arbetslivsintroduktion. Som i och för sig inte innebär att han förväntas arbeta men han ska i alla fall vara där. Han är ju inte oåterkallerligen och för all framtid dösjuk, menar man från Försäkringskassan. Den njure han väntat på i tre år kan ju komma. Nervskadorna i benen och den blindhet han osolidariskt nog valde att få kommer inte att bli bättre, men jag vet inte på vilka medicinska kunskaper kassan grundar sitt beslut...

Om du ser ett gapande, stort, hål i taket är det förmodligen det hål genom vilket förnuft och medmänsklighet försvann med ett brak för några år sedan. Och nivån på vanvettet höjs hela tiden...

Bilden härovan visar mitt fräscha anlete klockan tre på morgonen. Nog om detta: mer om den dam i Gävletrakten som hade tänkt sig en tiomila julresa till barn i Skutskär. Självklart måste då den oförvitliga färdtjänsten träda in och stoppa ett så farligt initiativ. Givetvis vägrades hon färdtjänst. Inte bara det att vägarna i allmänhet är farliga, nej detta gäller i högsta grad under julhelgen. Och en spröd 91-åring i en stor mercedesbuss framförd av helgjobbande yngre man med färskt taxikort. Nej sådant måste stoppas. Och äldreboendena ääär ju så mysiga i jultider, så varför chansa.

Om nu inte damen i dessa - sant valfria - tider inte väljer att ta en vanlig taxi eller tåg som är de alternativ färdtjänsten menar hon kan välja mellan.

Visserligen hävdar hon att den stelopererade ryggen ställer till det men vi vet ju alla att det som inte dödar härdar.

Texten med ovanstående nyhet fanns visst i Aftonbladet. Man blir minsann inte varm och glad, precis. Vi har ett oerhört bra land i grunden, men en och annan paragrafryttare görsitt bästa för att döda det...

Fler och fler jobbar längre. Men tittar vi i gruppen metallarbetare är jag säker på att den är ett undantag. Redan för många år sedan, före sammanslagningen med Industrifacket, tror jag snittlådern för pension i Metallarbetarförbundet var 56-57 eller så. Att jobba till uppemot 70 är en utopi för många. Eller var, rättare sagt. Numera ska du väl obduceras minst tre gånger och vara befunnen död för att bli pensionär.

Annars känns det bra att det redan är fredag igen. Sov enormt i natt, säkert upp emot åtta timmar, vilket är unikt. Trevlig helg!

Det blir ju lite svårt. Och en plånbok är långt ifrån lika spännande. Förr hade jag i alla fall ett kort på min raggarbil som jag kunde lyckliggöra intresseklubben med. Eftersom jag sumpade körkortet då det gick lite fort 2005 har jag ett nytt där jag nästan ser ut som en människa. Och några betalkort, men det är VISA-kortet som får jobba för det mesta. Det ska verkligen vara kris innan jag handlar på något annat kort, jag vet hur kul det är då räkningen kommer...

Och så det härliga frikortet  som verkligen kommer till nytta för en sådan som jag.

Tja, roligare än så blir det inte. Men i morgon ska vi titta på min vecka. Det kan bli spännande...

Jag har en halvsyster. Men hon ska också slippa fastna i min blogg, precis som föräldrarna. Jag kan bara kort konstatera att det inte var förrän hon fyllde 50 och vi satt och pratade i lugn och ro jag insåg hur lika vi faktiskt var. Det är överhuvud taget facinerande hur vissa släktdrag, både till sätt och utseende kan vandra genom gemerationer i olika riktningar. Det är som gubbarna på buss-stationen hemma. Då jag gick högstadiet och ibland tog en tidigare buss. Det var inte helt unikt att några gubbar på andra sidan väntsalen viskade konspiratoriskt mellan varandra. Varefter någon av dem till sist vände sig till mig: (nu följer en dialektövning:) "Höllö, no gätt du vaara borti Wahlströmmara?...).

Så var artbestämningen gjord...

Här är jag förutsägbar som en ålderstigen vattenbuffel (var kom den liknelsen från?).

Dag efter dag hasar jag runt i mjukisbyxor och t-shirt. Och jag ser ingen anledning till att det  skulle bli annorlunda idag. Före rullstolen och operationerna skulle du fått skjuta mig innan jag dragit på mig dessa brallor. Men av praktiska skäl är de ett måste nu. Utanpå blir det i alla fall lite roligare. På vintern har jag gärna en skön, grå, fleeceväst och en av mina två skinnjackor utanpå. Gärna den mörkbruna, den ljusbruna har blivit lite hängig. Tror att fettet omfördelas på kroppen och mitt har förskjutits till bakdelen.

Så ser det ut, med få undantag.

Då jag kom ut från ICA kvantum upptogs mina tankar av det eventuella behovet att rekonditionera bilen. Den hade gått över 6 000 mil så kanske var det dags för lite djupare omsorg?

I min kasse låg bland annat en grillkyckling och mimosasallad. Jag hade inte den minsta aning om att livet skulle ta en helt ny riktning om fem minuter…

Jag åkte som vanligt upp på Backenvägen. Trafiken var relativt gles så här runt tretiden på eftermiddagen. Jag kastade ett öga på den beiga skinninredningen som visserligen var fin men kanske skulle en rekonditionering lyfta den ytterligare. Min blåmetallic Megane var en demobil som jag köpt av Bil o Traktor i Boden och således nedlusad med all utrustning som gick att stoppa in i en Renault, inklusive delskinnklädsel.

Det finns ett övergångsställe i jämnhöjd med Frasses längs Backenvägen. Där hade en vit Opel stannat för att släppa över en cyklist. Jag bromsade kanske fem meter bakom. Det var då livet förändrades. Och kanske räddades, till och med. För när jag tittar i backpegeln ser jag en röd Peugeot som inte visar minsta tecken till att bromsa. Kanske hinner jag dra efter andan innan smällen. Alla airbags löser ut men av detta märker jag inget förrän efteråt då de hänger som ledsna ballonger och talkdammet virvlar i kupén.

Förarsätet har lossnat och pekar snett inåt kupen plus att det åkt bakåt en bit. Otroligt nog fick jag inga symptom på whiplash utan kan kliva ur själv och hjälpa till att bryta upp dörren på den röda Peugeoten som vikit sig i höjd med A-stolpen i smällen.

Men jag har ont i ryggen, något som efter äventyr jag redogjorde för i någon av de första bloggarna tog mig till Ortopeden på NUS. Det var där jag fick beskedet att man vid magnetfotografering hittat en tumör som sträckte sig över 3-4 kotor. En tumör som det ”Inte är förenligt med ett fortsatt liv” att behålla som en läkare på Sahlgrenska uttryckte det.

Faktum kvarstår, om olyckan inte hänt hade förmodligen tumören tagit livet av mig på ett mimdre trevligt sätt.

Den här "artikelserien" haltar p g a att färdiga texter försvunnit vilket gjort mig sur, men nu försöker jag igen:

Min bästa vän är för som så många andra flera personer. I nuläget en handfull kvinnor och några killar. Och det har varit en könsfördelning som gällt länge. Vill inte spänna bågen och hävda att jag kommer väldigt lätt överens med tjejer, även om det faktiskt är så. Är man inte ödmjuk kan man ju låtsas vara det, eller hur?

Så mycket mer skriver jag inte om det. Ämnet kanske är lite känsligt, i alla fall för mig. För vänner ska man ju absolut vara rädd om och ingen av dem jag tänkte på i första hand är tillfrågade.

I utmaningen. Jag kan i stället berätta att jag roat mig med empiriska studier av kvinnor i vårdyrken under de senaste veckornas sjukhusbesök. Min slutsats är följande: Nyss nämnda grupp i åldrarna 25 - 65 år livnär sig uteslutande på rivna morötter och böngroddar. Dessa bärs runt i små, genomskinliga, plastlådor som lagom rymmer till exempel två ärtor eller en rejäl snusbuss. Så min uppmaning idag får bli: ge jänten na maat sä däm int svält ihääl...( där uteslöt vi stora delar av läsarna ur cirkle of understanding, men det är vilhelminadialekt)...