Är det viktigast att bevara det förstörda eller att återställa?

DEN FRÅGAN HAR blivit aktuell i samband med att den nya fisketrappan i Stornorrfors har tagits i bruk. Vindelälven har till stora delar genomgått betydande negativa miljöförändringar för flottningens skull och fisken och naturen tillhör de lidande.

Älven har rensats med sten med maskinella insatser, det har även byggts stenkistor för att underlätta för flottningen och fiskarnas lekbottnar har förstörts. Fisken och naturen har lidit.

Nu satsas mycket pengar på smoltavledning i Stornorrfors för att få fisken att vandra tillbaka i älven. Vi har också löst upp en gammal tvist som funnits sedan 60-talet med nya domar och förlikningar mellan kraftverksägare och markägare.

Men nu dyker det upp problem för fisken. De intressen som vill bevara det som förstörts ser ut att vara starkare än de som vill återställa naturen och fiskens möjligheter att få tillbaka sina lekplatserna.

Visserligen bör en del av alla dessa stenkistor bevaras då de har kulturhistoriskt intresse men samtidigt behövs det fler lekplatser för fiskarna. Det är därför viktigt att bevarandetänket blir för stort då de åtgärder som har påbörjats för fisken är tänkt att kunna skapa norra Europas bästa fiske om säg 10 år.

I Stornorrfors satsas vi nu offentliga resurser, även strukturfondspengar, medan man på andra samhällsområden ålägger de som förstört miljön att bekosta återställande och sanering.

Staten borde ta sig en funderare när det gäller återställandekraven. Samtidigt inser jag att det är omöjligt att t.ex. så här långt i efterhand kräva flottningen på pengar då de och många andra verksamheter t.ex. inom industrin och i gamla industriområden gjorde det med myndigheternas tillstånd. Sen har miljökunskaperna ökat över tid och det är därför viktigt att samhället också har ett ansvar att stå kostnaderna i vissa fall. Ytterligare ett exempel på att samhällets ansvar är viktigare än att slösa pengarna på skattesänkningar åt de välbeställda.