I vanliga fall brukar jag inte gå på direkta personangrepp i politiska frågor, men när det gäller skolpolitiken tvingas jag dessvärre göra ett undantag och drista mig till att påstå att Jan Björklund är det största hotet den svenska skolan någonsin upplevt i modern tid.

Björklund och hans Folkparti har varit ledande inom Alliansen vad gäller skolpolitik, och bär därför största skulden till den sjunkande kunskapsnivån, och de stora problem som numera återfinns inom den svenska skolan.

Att Jan Björklund sedan i partiledarutfrågningen i TV sitter och kallar alla de politiker som sitter i kommunernas skolstyrelser för amatörer är inget annat avsaknad av insikt om vad som faktiskt händer i den svenska skolan. Samtidigt måste vi komma i håg att den som uttalar dessa nedvärderande ord inte är någon mindre än den politiker som har det yttersta ansvaret, och sitter som Utbildningsminister i den sittande Allians regeringen.

Det verkar som om Jan Björklund försöker smita ifrån sitt ansvar och i vanlig Allians anda skylla någon annan för den uppkomna situationen.

Jag är 100% övertygad om att alla politiker som sitter i landets skolstyrelser är precis lika duktiga, engagerade och kvalificerade som all den personal som sliter häcken av sig i den svenska skolan.

Vidare är jag storligen förvånad hur alla journalister runt om i vårt land tiger ihjäl ett sådant uttalande, och låter bli att ställa Jan Björklund mot väggen och avkräva honom en förklaring om vad han avser med sitt uttalande.

För skolan har vi nu därför nått vägs ände vad gäller den nuvarande skolpolitiken. 4 år till av samma sorts skolpolitik gör inget annat än förvärrar läget ännu mer, och skapar större utgifter för de åtgärder som måste till för att rädda skolan och våra barns framtida möjligheter till arbete.

Vad Sverige behöver för en dynamisk skolpolitik är en stark röd/grön regering som genom egen majoritet kan rätta till alla de misstag som gjorts under Alliansens tid. En regering som inte tvekar med att återreglera skolan och återföra den till drift genom den offentliga sektorns försorg.

Dessutom måste lärarnas kompetens och arbetssituation ses över, lönerna anpassas och mer resurser sättas in om våra barn ska ha en framtid som innehåller arbete och ett gott utgångsläge i den internationella konkurrensen.

Avslutningsvis, låt oss därför tillsammans visa Jan Björklund och Alliansen på dörren genom att lägga vår röst på de som på riktigt kan genomföra den förändring som behövs.

Jag har tidigare på denna plats påpekat att med mer idrott, både i skolan och på fritiden är en långsiktigt god investering för Sverige då det utmynnar i bland annat bättre folkhälsa framgent.

Ännu mer stärkt i denna min övertygelse blir jag när jag hör Riksidrottsförbundets Karin Mattson-Weijber i radion uttrycka sin stora besvikelse över att inget av de politiska partierna har med en ökning av anslagen till idrott i sina valmanifest och agendor för den kommande mandatperioden.

I mitt tidigare inlägg har jag dessutom framfört ståndpunkten att idrott i dagens Sverige kommit att bli en klassfråga. Denna utveckling startade för länge sedan men har accelererat ordentligt under Alliansens 8 år vid makten.

För föräldrar med idrottande barn räcker det inte längre med att betala medlemsavgiften till idrottsföreningen och skaffa den utrustning som behövs för barnets idrottande. Ovanpå detta har det kommit många betungande utgifter i form av träningsavgift, avgift för tävlingar, avgift för hyra av anläggningar mm. Alla dessa extra pålagor utgör i den flesta fall flera tusen kronor per barn/år och är den direkta orsaken till att föräldrar med låga inkomster inte har råd att låta sina barn idrotta.

Detta kan inte fortgå längre! Vi måste tillbaka till ett Sverige där alla kan idrotta på lika villkor vilket i sig innebär att staten och kommunerna via skattemedel måste bidra med mera pengar till idrotten.

Till att börja med bör alla avgifter slopas för hyror av idrottsanläggningar vad gäller ungdomsidrott, därutöver bör aktivitetsbidragen höjas kraftigt.

Idrott är, och har alltid varit, både hälsofrämjande och karaktärsdanande.  Många är vi som genom idrotten lärt oss hur föreningslivet och demokrati fungerar i verkligheten, vikten av samarbete för att bygga laget etc.

Jag vädjar därför till alla politiska partier, och framför allt till de röd/gröna att ta sitt ansvar och satsa mer pengar på idrotten.

Låt oss göra Umeå till en föregångs kommun på området, en kommun där alla kan idrotta oavsett social klasstillhörighet. Det vinner inte minst folkhälsan på, och jag ärt 100% säker på att kommunen över tid med ränta tjänar igen alla satsade pengar i form av bättre hälsa och mindre sjukvårdsbehov bland kommunens invånare.

När nu de olika sidorna presenterat sina valmanifest blir det med ens ganska klart vilket av alternativen som är bäst för svenskt näringsliv och de svenska företagen.

Som jag ser det gynnar Socialdemokraternas förslag företagen betydligt mer än Alliansens förslag. Det är till och med så att svenskt näringslivs företrädare beklagar sig över att Alliansens förslag helt saknade stimulanser för företagen.

Jag har tidigare, gång på gång, påpekat att Sverige behöver en stark offentligt ägd offentlig sektor för att svenska företag ska må bra och blomstra. Precis detta finns i Socialdemokraternas valmanifest. I det finns massiva insatser för att få in ungdomar och långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. De flesta jobben skapas som riktiga jobb inom offentlig sektor, vilket både direkt, men framför allt på sikt kommer att gynna de svenska företagen.

Tittar vi historiskt så vill jag påminna alla och envar att svenska företag alltid mått bäst, och varit mest framgångsrika, vid de tidpunkter som den offentliga sektorn fungerat som allra bäst. Den offentliga sektor jag pratar om är en offentlig sektor som är offentligt ägd, skattefinansierad, driven av behov inte av efterfrågan och vinstintresse.

Precis detta får alla Sveriges företagare om de lägger sin röst på Socialdemokraterna i det kommande valet. En röst på Socialdemokraterna är en garanti för att säkerställa att staten och kapitalet kommer att gå hand i hand.