Allt sedan jag publicerade inlägget om hur mycket skattepengar EU länderna förlorar varje år som ett resultat av avancerad skatteplanering får jag återkommande kommentarer som ifrågasätter siffrans storlek. Därför har jag bestämt mig för att visa ett exempel på hur och varför siffran blir så stor.

Jag hävdar dessutom att siffran är i underkant då den bara redovisar de fall som kan ledas i bevisning. Verkligheten är således ännu större än 95.000 miljarder kronor totalt sett.

Hur går det då till att skatteplanera på detta sätt?

Till att börja med kräver all skatteplanering att det finns lagliga förutsättningar för densamma. I detta fall är de TRE viktigaste komponenterna följande:

• Förekomsten av dubbelbeskattningsavtal mellan nationer, och innehållet i dessa avtal.
• Att dubbelbeskattningsavtalen och effekten av dessa begränsas av de länder som berörs i varje enskilt fall utan att hänsyn tas till resten av kedjan dvs. ett utnyttjande av ett annat dubbelbeskattningsavtal med ett 3:e och i vissa fall 4:e land.
• Förekomsten av länder som accepterar att man kan förhandla sig till skattelättnader med dess skattemyndigheter för inkomster som inte är direkt genererade i landet. Och att resultatet av förhandlingarna och överenskommelserna är konfidentiella.

Att ovanstående kriterier uppfylls är grunden i skatteplaneringens ädla konst. Utöver detta finns det många andra teknikaliteter vilka jag kommer att lämna därhän då det blir allt för tekniskt att förklara.

Finns det de som är insatta i ämnet och önskar diskutera det djupare så är det bara att kontakta mig så att vi kan tala om saken.

Schematiskt går det till på detta sätt:

Företaget X med huvudkontor i USA som är det land i vilket företaget först startade verksamhet önskar sälja sina varor och/eller tjänster i Europa med lägsta möjliga avdrag i form av skatter.

Upplägget ser då ut på följande sätt:

• För den Europeiska verksamheten sätter man upp ett moderbolag i ett land som har ingått dubbelbeskattningsavtal med övriga länder i Europa och annorstädes. Extra viktigt är att dessa länder sedan i sin tur har dubbelbeskattningsavtal med skatteparadis likt Nederländska Antillerna.
• Man väljer som huvudland för Europa ett land i vilket skattemyndigheterna är förhandlingsbara, vanligtvis Luxemburg eller Holland. Vanligtvis är det även så att företagen inte har speciellt mycket verksamhet i de länder man använder som transitland. Enda anledningen att använda dem är därför att de sedan i sin tur har förmånliga dubbelbeskattningsavtal med t.ex. Nederländska Antillerna.

I mitt exempel använder jag Holland som transitland. Skattejuridiskt ser det då ut på detta sätt.

• Det Holländska moderbolaget ägs av ett bolag på Nederländska Antillerna som i sin tur kontrolleras av andra bolag eller stiftelser belägna där eller i något annat skatteparadis på jorden.
• Moderbolaget i Holland äger sedan direkt eller indirekt alla rörelsedrivande bolag i resten av Europa.

Med denna konstruktion kan man sedan skapa en för ägarna lönsam lösning med ett minimum av pålagor i form av skatter.

Förutom att pengar flyttas direkt till Holland för att beskattas där i stället för i det land där pengarna intjänats använder man utöver detta andra åtgärder för att minska ner vinsterna i respektive intjänande land.

Vanligtvis sker detta genom att företagen i länderna där verksamheten bedrivs betalar franchise och licensavgifter till det holländska bolaget för att få använda företagsnamnet och sälja dess produkter.

På produkterna läggs sedan en royalty för varje försåld vara. En royalty som tillfaller det holländska bolaget. Royaltyn kan betalas till det holländska bolaget utan åtgärder från intjänande landet just därför att Holland anses vara ett EU land och inte ett skatteparadis.

Royalty betalningar rakt av till bolag i skatteparadis är inte möjlig det är därför transitlandet Holland används.

Det är även vanligt förekommande att de rörelsedrivande bolagen övriga EU länder finansieras genom att de lånar pengar av sitt holländska moderbolag. För dessa lån betalar de räntor och amorteringar. Pengar som sedan ackumuleras i det holländska moderbolaget.

Dessa åtgärder innebär det att bolagen i de länder där verksamheten bedrivs visar liten eller ingen vinst. Vinsten för den Europeiska verksamheten har istället hamnat i det holländska bolaget och eventuella skatter ska betalas av det holländska bolaget till Hollands skattemyndighet.

Det är här som nästa finess i systemet kommer in.

Det holländska bolaget är inte ägt av fysiska personer eller andra europeiska bolag. Det holländska bolaget ägs av bolag eller stiftelser belägna på Nederländska Antillerna.

För att kunna flytta pengarna till ägaren används därför i detta steg det dubbelbeskattningsavtal som finns mellan Holland och dess forna koloni Nederländska Antillerna.

För verksamheten som bedrivs på holländsk mark betalar företaget holländsk skatt precis som alla andra företag belägna i Holland.

För det som intjänats utanför Holland förhandlar man med deras skattemyndigheter, något som är möjligt för inkomster som inte genererats i Holland men ändå hamnat där därför att Holland är säte för den europeiska verksamheten.

Genom att förhandla med holländska skattemyndigheter kan man sluta en överenskommelse om hur mycket skatt man ska betala i Holland på inkomster som inte är genererade där. En sådan förhandling slutar oftast med att det holländska bolaget får betala mellan 2 och 3 PROMILLE av omsättningen i skatt. 

Resten av pengarna kan sedan utan omsvep och övrig beskattning betalas rakt till Nederländska Antillerna och de ägare som finns registrerade där.

På Nederländska Antillerna är skatten NOLL.

Dessutom medger lagstiftningen där att pengarna sedan utan vidare beskattning kan slussas vidare till stiftelser och andra bolag ägda av fysiska personer.

Det är upplägg som dessa som gör det möjligt för storföretagen att bedriva verksamhet i Europa och övriga västvärlden utan att betala skatt i nivå med vad de borde göra.

Dessutom blir det svårt, för att inte säga omöjligt för skattemyndigheter i övriga EU att kontrollera till vem pengarna går i slutändan.

Dessutom är det så att de pengar som rätteligen borde betalats i skatt används för att konkurrera ut företag som inte ägnar sig åt skatteplanering. Man kan säga att det är dessa pengar som gör det möjligt att sälja varor och tjänster till priser som för gemene man framstår som förlust.

Vad de inte berättar är att de faktiskt går med vinst ändå därför att de inte behöver ta hänsyn till samhälleliga pålagor i form av skatter.

Sammanfattningsvis kan vi därför en gång för alla slå fast att de stora företagen berikar sig på allas vår bekostnad. Hur har jag redogjort för ovan. Det är våra skattepengar som gör att de redan rika kan sko sig ännu mer på övriga medborgares bekostnad.

Därför måste vi omedelbart ta itu med detta fenomen. Åtgärderna är enkla och effektiva. Allt som behövs är att göra den förändring av dubbelbeskattningsavtalen som jag redogjort för i tidigare inlägg.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”