I dag skriver jag om en annan av mina hjärtefrågor nämligen rätten till samma sjukvård för alla. Det är säkert så att vissa upplever att de fått det lite enklare och bättre efter införandet av ”Det fria vårdvalet” – Dock väger de negativa konsekvenserna av reformen över i och med att betydligt fler fått sämre vårdmöjligheter och sämre tillgänglighet.

Tvivelsutan är det så att reformen kostat samhället stora pengar – Hur har jag för avsikt att framföra i detta inlägg.

Innan jag börjar redovisa skälen vill jag en gång för alla slå fast att jag är motståndare till alla privata inslag i det som traditionellt kallas offentlig sektor. Det privata näringslivet ska hålla sin i den privata sektorn enär det offentliga ska sköta den offentliga sektorn.

Jag vill även säga att jag på inget sätt hyser agg mot vård i privat regi så länge som de som nyttjar den själva står för de fulla kostnaderna av densamma. Det måste stå var och en fritt att välja vad man vill göra med sina privata pengar – Däremot ska det inte stå var och en fritt att bestämma vad de vill göra med våra gemensamma skattepengar.

Till att börja med kan vi se vad som hände i Stockholm när det borgerligt styrda landstinget tog över och införde Vårdval Stockholm. I samma veva som Vårdval Stockholm passade de även på att skrota det särskilda stödet till vård i utsatta områden. Som en effekt av detta miste till exempel Rinkeby vårdcentral nästan 11 miljoner av sin budget vilket innebar att arbetsstyrkan måste bantas kraftigt för att få pengarna att räcka till.

Resultatet? Innevånarna i Rinkeby har fått svårare att komma till doktorn, dessutom har det drabbat tillgängligheten i form av längre väntetider för att få träffa en läkare. Rinkeby är på inget sätt ensamma om detta, liknande exempel kan hittas på andra platser i landet.

Utöver detta har Landstingen drabbats av högre kostnader i den egna vårdapparaten.

När privata vårdcentraler listar patienter tar de sina patienter från den landstingsägda vårdcentralen. Denna får som ett resultat av detta mindre pengar att röra sig med och tvingas därför banta sin kostym. Trots att den privata vårdcentralen finns måste den landstingsägda finnas kvar för att ta hand om de som inte vill gå till en privatläkare alternativt är för sjuka för att den privata vårdcentralen ska ha viljan att befatta sig med dem.

Dessutom syns ett klart mönster vad gäller patienterna hos de privata vårdcentralerna. Så länge patienterna är någorlunda friska och därför ”lönsamma” är de varmt välkomna. Den dag vårdbehoven blir så stora att den privata vårdcentralen inte tjänar pengar på patienten skickas denna tillbaka till landstinget och de landstingsägda sjukhusen.

Enda effekten av ”Det fria vårdvalet” är att de privata vårdgivarna plockar russinen ur kakan och skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Till gagn för fåtalet men till lidande och förlust för flertalet.

Efter införandet av ”Det fria vårdvalet” kan vi även se hur kostnaderna för stafettläkare ökar lavinartat. Denna kostnad har även börjat synas när det gäller sjuksköterskor som även de hyr ut sig till landstingen via uthyrningsbolag. Dessa kostnader spräcker alla ramar och gör att de flesta landsting går på knäna och har svårt att få sin budget att gå ihop.

Genom att skrota det fria vårdvalet och samtidigt skrota och förbjuda systemet med stafettläkare och sjuksköterskor uthyrda till landstingen via privata bolag kan vi skapa en både effektivare och billigare sjukvård med högre kvalitet.

Genom att skrota ”Det fria vårdvalet” får vi således en mycket bättre utväxling på varje skattekrona som går till sjukvård.

Vad sjukvårdssystemet behöver istället för ”Det fria vårdvalet” för att bli effektiv är följande åtgärder:

• Skrota Landstingen och dela in Sverige i 6-8 större sjukvårdsdistrikt/regioner med staten som huvudman.
• Återreglera hela sjukvården, dvs. återför alla privata vårdcentraler och sjukhus till huvudmannen staten.
• Stoppa systemet med stafettläkare. Regionerna ska självklart kunna låna personal mellan varandra, dock sköts faktureringen för sådana lån regionerna emellan. Personalen ska fortsatt få sin lön från den region där de är anställda.
• Se till att det finns minst 1, helst 2 Universitetssjukhus i varje region, och att dessa sjukhus är fullt utrustade med den modernaste och mesta avancerade utrustning som finns tillgänglig. Detta för att klara alla typer av operationer med efterföljande vård. Med en sådan struktur blir det lättare att rekrytera specialister som önskar förkovra sig och bedriva forskning och arbete parallellt.
• Skapa regionala utbildningscentra som sitter ihop med respektive Universitetssjukhus, dock ska utbildningen vara lika i alla regioner.
• En central rekryteringsfunktion gemensam för alla regioner.
• Att regionerna får rätten att från tid till annan beordra sina anställda att arbeta på andra enheter inom regionen än den där de har sin huvudanställning.
• Skärp kraven på hur lång tid det ska ta från det att en patient söker vård fram tills patienten är färdig behandlad.  Dessutom tillse att denna tid är lika i hela landet.
• Ett återinförande av Apoteksmonopolet. Med 1 stor inköpare kan priserna på läkemedel pressas.
• Skapa ett medicinskt etiskt råd bestående av läkare och andra sakkunniga som bestämmer vilken utrustning som ska köpas in samt vilka läkemedel som bör föreskrivas i normal läget för alla sjukdomar. Dessa rekommendationer ska självklart bygga på relevant forskning och alltid använda sig av de bästa preparaten som finns på marknaden.

Om vi skrotar ”Det fria vårdvalet” och dessutom genomför de åtgärder jag föreslagit ovan kommer Sverige inom kort att kunna erbjuda alla medborgare världens bästa sjukvård på ett solidariskt sätt vilket innebär att alla får samma vård – Rika likväl som fattiga.

Som jag ser det finns det ingen anledning att vänta. – Låt oss göra slag i saken och tillsammans se till att Sverige på nytt kan stoltsera med titeln som varande landet med Världens Bästa Sjukvård.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”