Jag har skrivit i detta ämne tidigare och känner att det är rätt att lyfta ämnet igen. Min åsikt är att Sverige förlorar på att vi i vårt land är rädda för att ställa krav och ha strukturer där en chef är chef och en lärare en auktoritet bara för att nämna några exempel.

Vad jag försöker säga är att vi utvecklat en särart vad gäller medbestämmande med mera som inte finns på något annat håll i världen. Tankarna bakom förändringarna är förvisso både ädla och nobla men så länge Sverige står ensamt i världen med ett sådant system förlorar vi i konkurrenskraft.

Vi behöver inte gå längre än till Finland, Tyskland och England för att finna att deras samhällssystem är helt olika våra och betydligt mer patriarkala när det gäller bestämmande än våra beslutssystem. Där vi förändrat har de hållit kvar vid det gamla och beprövade.

Resultatet av att inte ställa krav visar sig i form av sämre resultat i skolan, lägre produktion, svårighet att fatta beslut, ständiga överklaganden i bygg och planärenden mm. mm.

De erfarenheter jag inhämtat genom att bo och arbeta i stora delar av världen visar att krav och tydliga regler är bra för människorna. – Erfarenheten är att människor mår bra av att det ställs krav då kravställande gör det betydligt lättare att leva genom att man i förväg vet vad som krävs på arbetsplatser och i skolan likväl som i andra delar av samhällslivet.

Det finns helt enkelt gränser för vad som är rätt och fel – gränser som ligger där de ligger utan att förflyttas på det sätt de förflyttas i Sverige. I korthet är regelverket utformat så att det bara finns rätt och fel och inget däremellan.

Vi ska självfallet ha demokrati i Sverige och ett system där demokratin ligger så nära människorna som det är möjligt. Människor måste känna att de kan påverka beslut och att deras åsikt räknas – den delan är viktig. Dock innebär detta inte att vi ska ha ett system som saknar kravställande.

I arbetslivet ska det finnas lagstiftning baserad på politiska beslut som tar tillvara de anställdas rättigheter och skyddar dem mot förtryck och utnyttjande – det är politikens och fackföreningarnas roll att sedan se till att dessa lagar finns på plats och att de efterlevs.

Dock tycker jag inte att detta automatiskt ska innebära att personer i chefsställning inte kan utöva sitt chefsskap utan att först rådslå med en arbetstagarna.  En chef som kan fatta beslut självständigt och peka med hela armen och ge klara och tydliga order fungerar betydligt bättre än kollektiva beslut.

Dessutom kan chefen fällas och straffas om de beslut denna fattar inte följer lagen. Min upplevelse är att industrin och andra arbetsplatser fungerar bättre om det finns en chef som fattar beslut och talar om för de anställda vad som ska göras och hur det ska göras. Produktionen blir effektivare och de anställda svävar aldrig i ovisshet om vad som krävs av dem. Med denna vetskap kan man gå hem för dagen med vetskap om att jag levt upp till det som förväntas av mig – Och inte som i dagens Sverige hemgång med en viss osäkerhet av om jag gjort det jag skulle eller inte.

Samma sak i skolan – Barn ska inte vara inblandade i beslutsfattandet av hur och vad som ska inhämtas i form av kunskaper och hur lektionerna ska läggas upp i respektive ämne. För detta ska finnas en läroplan som klart uttrycker vilken kunskapsnivå som krävs för ett visst betyg. Dessutom riktlinjer för hur kunskapsutlärningen ska gå till hur kunskapsnivån ska kontrolleras.

Elevinflytande i skolan är förvisso bra och kan tillämpas vad gäller utemiljö, rastlokaler etc. När det kommer till undervisningen ska inget inflytande finnas då barn varken har tillräckligt stora kunskaper eller den erfarenhet som behövs för att avgöra vad som är bra eller dåligt.

Barn ska helt enkelt lära sig att det är de vuxna som fattar besluten och att deras tid kommer den dag de inträder i vuxenlivet.

För att få ordning på samhällsstrukturen  måste vi återgå till ett samhälle där ålder är respekt. Det måste bli en självklar kunskap och insikt om att människor som är äldre än en själv har större livserfarenhet – och som en följd av det en större referensram och erfarenhetsbank när det kommer till beslutsfattande. Erfarenhet ger visdom – något som de flesta kulturer förstått – Dock har vi avskaffat denna insikt i Sverige genom att sluta ställa krav. Sverige präglas snarare av åldersdiskriminering i den meningen att ålder och erfarenhet ses som en belastning snarare än som en tillgång.

I ett väl fungerande samhälle finns tydliga regelverk och krav på att följa dessa utan att göra egna tolkningar av vad som är rätt eller fel. Regler som lämnar tolkningsutrymme är i grunden dåliga regler – Regler som klart stipulerar vad som krävs för att leva upp till regelns intentioner är bra regler.

Vad jag försöker säga är att Sverige tappat åtskilligt i konkurrenskraft därför att vi helt och hållet slutat ställa krav på medborgarna. Denna avsaknad av kravställande börjar redan i skolan och hänger sedan med in i vuxenlivet. Det är därför dags att vi börjar tänka efter och analysera om de förändringar vi genomfört tagit oss framåt eller bakåt?

Baserat på denna analys bör vi sedan göra de förändringar som krävs för att återgå till en sund samhällsutveckling!

Det är hög tid att vi skapar ordning och reda i Sverige och skapar system som är klara och tydliga vad gäller vad som är rätt och fel – och vilka förväntningar som ställs på den enskilde individen. Extra viktigt blir detta då Sverige är ett land som har stor invandring av människor som kommer från länder där kravställande är vardag och sättet på vilket samhällssystemen är byggda.

Ett samhälle som vågar ha klara och tydliga regler på vad som förväntas av människorna som lever där – och ett land som vågar ställa krav lyckas bättre än ett land som inte gör så. Det är mot denna insikt jag tror mig veta varför länder som Tyskland med flera klarar integrationen av invandrare betydligt bättre än oss svenskar – och får in de som kommer i arbetslivet betydligt snabbare och effektivare än oss.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”