Otaliga är de tillfällen när jag bloggat om skatter, skattesänkningar och skatteplanering – Att jag skriver om detta och vill lyfta skatter och beskattning till debatt beror på att just skatter och beskattning är själva grundbulten i byggandet av en välfärdsstat då statens skatteinkomster i mångt och mycket avgör hur mycket välfärd vi har råd och bygga och för vem välfärden ska byggas.

Tittar vi på allianspartiernas skuggbudgetar går det att utläsa att man sammantaget föreslår skattesänkningar på ytterligare 64 miljarder – Skattesänkningar som enligt min mening är skadliga för Sverige och som hotar välfärden så som vi känner den.

Hälften av den summa som allianspartierna föreslår i skattesänkningar skulle till exempel ha räckt för att finansiera hela sjukpenningen för 2014 – Eller till att anställa drygt 90.000 nya lärare i grundskolan – Eller till väsentliga höjningar av pensionerna för fattigpensionärerna.

Att prioritera skattesänkningar istället för att investera dessa pengar för att få ner sjuktalen som under alliansens tid ökat med nästan 70% får närmast ses som cyniskt – GIRIGT – och som ett bevis för att alliansen och dess företrädare helt saknar insikt om vilka satsningar som behövs för att värna den svenska välfärden.

Vi ska även hålla i minnet att den största delen av ökningen vad gäller sjuktalen har psykologiska sjukdomsorsaker som beror på stress och överbelastning på arbetsplatsen – Dessutom arbetar den största delen av de som utgör ökningen i vad som kan kategoriseras som människonära yrken som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, förskolelärare etc.

Jag tror att alla som tänker lite längre än till den egna plånboken innerst inne förstår att skattesänkningar och de eventuella vinster dessa ger i den privata plånboken är en mycket kortvarig glädje. Skulle det till äventyrs bli så att vi hamnar i ett läge där hela eller delar av dessa skattesänkningar passerar riksdagen kommer det i slutändan att leda till ytterligare nedskärningar i välfärdssystemen.

Vi kommer att få se ytterligare ökningar av antalet sjukskrivna – När anslagen till skolan, vården och omsorgen sänks ännu mer som ett resultat av sänkta skatteintäkter för staten kommer det självfallet att innebära ännu fler sjukskrivna i de människonära yrkena.

Precis som jag tidigare sagt så finns det inget exempel någonstans i världen där det går att påvisa att stora och långtgående skattesänkningar lett till ökad välfärd för alla. Att de redan högavlönade och de med stora inkomster ökar sina inkomster och förmögenheter ännu mer på de svagas bekostnad arbetar i rakt motsatt riktning – I en riktning som i allt den gör sliter sönder Sverige ännu mer än vad som är fallet idag.

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt läge – Ett läge som kräver ökade investeringar för att finna en lösning. Att då i ett sådant läge komma dragande med skattesänkningar som en lösning fungerar inte.

Om något behöver Sverige större skatteintäkter – Inte mindre skatteintäkter för att vi ska kunna lösa alla de problem och utmaningar vi står inför.

Det är därför både kärleksfullt – rimligt och nödvändigt att Sveriges höginkomsttagare och förmögenhetsägare betalar betydligt mer skatt i dag – Dessa skatteintäkter behövs både i välfärdsbygget och för att driva en aktiv fördelningspolitik som leder till ett mer JÄMLIKT Sverige.

Dessutom måste vi titta över hur vi beskattar företag och produktion av varor och tjänster. Fram till idag har och har vi haft ett system där företagen betalar skatt på vinsten samt arbetsgivaravgifter för att trygga pensioner och sociala trygghetssystem.

Vad som hänt under de sista 20 -30 åren är att företagen förutom att de flyttat många industrijobb till låglöneländer i många stycken ersatt mänsklig produktionskraft med maskinell produktionskraft och robotar. Denna omställning medför stora hål i statens kista då arbetsgivaravgifterna som ska finansiera pensioner och socialförsäkringarna minskar i samma takt som antalet arbetstagare i industrin.

Ovan på detta finns fenomenet skatteplanering eller skatteoptimering vilket innebär att även vinstskatterna minskar – Det enda som är oförändrat eller ökar är företagens vinster – dock utan att beskattas.

Detta är således ett problem och något vi måste lösa på annat sätt än idag.

Min lösning är att vi ställer om systemet för företagsbeskattning och inför en produktionsskatt i stället för dagens arbetsgivaravgifter – Dvs. en rak skatt på allt som produceras i form av varor och tjänster – Detta för att säkerställa statens skatteintäkter och därmed statens fortsatta förmåga att trygga och bygga ut välfärdssystemen.

Att hela vinsten av att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner ska tillfalla företagens ägare är en lika otäck som kärlekslös tanke. Att så blivit fallet är sannolikt en effekt av att vi stirrat oss blinda på det skattesystem vi har och hur detta ska vidmakthållas.

Produktionsskatten ska användas till att kompensera för statens bortfall av framför allt arbetsgivaravgifter – Men även till att i viss mån ta igen det som nu går förlorat genom skatteplanering. Produktionsskatten ska utformas på sådant sätt att det blir kostnadsneutralt för företagen oavsett om de väljer tillverkning med mänsklig arbetskraft eller tillverkning med hjälp av maskiner och robotar.

I korthet kan vi endera ha en formel som räknar ut hur många människor som skulle sysselsatts i ett visst företag om man använt sig av manuell tillverkning – och hur stora skatteintäkter detta skulle givit staten för att utifrån det beräkna den procentuella skattesatsen för produktionsskatten – Något som blir krångligare och mer improduktivt än alternativ 2.

Alternativ 2 vilket är det alternativ jag förordar är att helt slopa arbetsgivaravgifterna och istället använda samma skattesats för produktionsskatten – Självfallet med samma avdragsrätt mot bruttovinst som gäller för arbetsgivaravgifter.

Ett införande av produktionsskatt skulle således i ett slag tillföra stora skatteintäkter för statskassan – Pengar väl behövda för att investera i utveckling av välfärdssystemen.

Många kommer säkert att invända mot införandet av en produktionsskatt med argumentet att införandet av en sådan skulle innebära att alla företag flyttar sin verksamhet utanför Sveriges gränser – Till dessa säger jag följande – Ser vi att en sådan utveckling tar vid så finns beredskap för att införa punktskatter på det som importeras och säljs i Sverige men tillverkas utanför Sverige.

Skatt och beskattnings är och ska förbli det verktyg som innebär att alla stater ska ha rätt att beskatta alla och envar efter statens behov utan att den skattskyldige själv ska kunna avstå från att betala skatt – Om alla gjorde rätt för sig och betalade sin del av skatten skulle vi sannolikt kunna sänka skatten för alla och inte bara för de som har möjlighet att skatteplanera.

Slutsatsen är sålunda att Sverige och den svenska statskassan behöver mer skatteintäkter för att klara de utmaningar och problem vi står inför – Med rätt åtgärder blir detta möjligt – Högre marginalskatter och en återinförd förmögenhetsskatt parad med en reform för företagsbeskattning som innebär att vi ersätter arbetsgivaravgifterna med en produktionsskatt löser problemen med statens finansiering för välfärd.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”